Stövelkatten
Mästerkatt
Apokalypsens postryttare var ett spel som först gavs ut 1988 i en, och det tål väl att sägas ganska dålig, tvåfärgsutgåva. Trycket var dåligt och det var pinsamt tydligt att det saknades en redaktör. Spelet såldes i ett fåtal ex på GothCon samma år och spelskaparnas var förmodligen till en början stor. Redan senare samma år hade dock spelet fått ett visst rykte för sina innovativa regler och sin, för spelets ringa storlek, evokativa spelvärld. Detta ledde till att Äventyrsspel tog kontakt med spelmakarduon och produktionen av version två sattes skyndsamt igång. Och så, tre år senare på samma konvent stod de där med en något matigare och mångfalt snyggare bok. Spelet floppade totalt. Äventyrsspel sa upp kontakten med författarna och de senare sågs aldrig mer i rollspelshobbyn. Vad handlade denna parentes i svensk rollspelshistoria om då? Och varför floppade det?
Spelet utspelar sig på den svenska landsbygden i en nära framtid. Ett globalt nukleärt och biokemikaliskt krig har nästintill förintat mänskligheten och av civilisationen finns endast ruiner kvar. De som överlevt tvingas finnas sig i att tillgången på rent vatten och luft är begränsad. För att vistas längre stunder ute i den av gas förvälda ödemarken krävs skyddsmask. Annars går man en av tusen plågsamma öden till mötes.
I civilisationens spillror har emellertid små samhällen och sammanslutningar vuxit fram. Hårdnackade individer som vägrar ge upp inför den oundvikliga mökdimman. Tvärtom, deras sinnevärld är fylld av nybyggaranda och tillförsikt. Rollpersonerna är en av dessa. Eller mer specifikt, budbärare, kurirer, handelsmän eller emissarier som reser mellan samhällena för att förhandla eller handla. Längs vägarna möter de faror i form av banditer, väderfenomen eller vanställda experimentvarelser från kriget. Allt som oftast var det också tänkt att rollpersonerna skulle behöva hantera händelser som på ett eller annat sätt fick bestående konsekvenser på spelvärlden.
Och det är i det här senare som spelets storhet i den första utgåvan låg. Denna var skriven mer som ett mellanting mellan ett brädspel och rollspel. En narrativ karta kanske är den bästa beskrivningen. Spelets värld, det vill säga de viktigaste platserna och agendorna, skapades av spelarna med hjälp av ett antal väl avvägda tabeller som både gav tillräcklig styrning och kreativt smörjmedel. Det fanns även tabeller för att ta fram väderhändelser, större politiska skeenden och så vidare. Med bara några få tärningsslag så hade spelledaren skapat ett problem för spelarna att lösa – och som därefter gav beskådbara effekter i världen.
Denna spelmekanik hade slopats helt i den andra utgåvan. Allt fokus låg här på rollspelandet. De tidigare väldigt enkla karaktärsreglerna hade byts ut mot ett system som kretsade runt färdigheter och sub-färdigheter till dessa. Det var i denna utgåva också svårt att utläsa vad spelet ville att man skulle spela. Från att ha varit ganska enkelspårigt avseende valmöjligheter, men väldigt bra som postryttarsimulator, var det nu ytterligare en BRP-klon i mängden.
Det är väldigt få som minns detta spel, trots att det storsatsades på det. En stor del av den lilla men hängivna spelarskaran har säkerligen övergivit rollspelshobbyn för andra fritidssysslor. Producenterna vägrar prata om det, och en del av dessa blir rent utav agressiva.Och inte ens i boken om Äventyrsspel, utgiven 2015, nämns spelet.
En del företeelser är helt enkelt sådana som världen i tyst samförstånd beslutat sig för att glömma.
Spelet utspelar sig på den svenska landsbygden i en nära framtid. Ett globalt nukleärt och biokemikaliskt krig har nästintill förintat mänskligheten och av civilisationen finns endast ruiner kvar. De som överlevt tvingas finnas sig i att tillgången på rent vatten och luft är begränsad. För att vistas längre stunder ute i den av gas förvälda ödemarken krävs skyddsmask. Annars går man en av tusen plågsamma öden till mötes.
I civilisationens spillror har emellertid små samhällen och sammanslutningar vuxit fram. Hårdnackade individer som vägrar ge upp inför den oundvikliga mökdimman. Tvärtom, deras sinnevärld är fylld av nybyggaranda och tillförsikt. Rollpersonerna är en av dessa. Eller mer specifikt, budbärare, kurirer, handelsmän eller emissarier som reser mellan samhällena för att förhandla eller handla. Längs vägarna möter de faror i form av banditer, väderfenomen eller vanställda experimentvarelser från kriget. Allt som oftast var det också tänkt att rollpersonerna skulle behöva hantera händelser som på ett eller annat sätt fick bestående konsekvenser på spelvärlden.
Och det är i det här senare som spelets storhet i den första utgåvan låg. Denna var skriven mer som ett mellanting mellan ett brädspel och rollspel. En narrativ karta kanske är den bästa beskrivningen. Spelets värld, det vill säga de viktigaste platserna och agendorna, skapades av spelarna med hjälp av ett antal väl avvägda tabeller som både gav tillräcklig styrning och kreativt smörjmedel. Det fanns även tabeller för att ta fram väderhändelser, större politiska skeenden och så vidare. Med bara några få tärningsslag så hade spelledaren skapat ett problem för spelarna att lösa – och som därefter gav beskådbara effekter i världen.
Denna spelmekanik hade slopats helt i den andra utgåvan. Allt fokus låg här på rollspelandet. De tidigare väldigt enkla karaktärsreglerna hade byts ut mot ett system som kretsade runt färdigheter och sub-färdigheter till dessa. Det var i denna utgåva också svårt att utläsa vad spelet ville att man skulle spela. Från att ha varit ganska enkelspårigt avseende valmöjligheter, men väldigt bra som postryttarsimulator, var det nu ytterligare en BRP-klon i mängden.
Det är väldigt få som minns detta spel, trots att det storsatsades på det. En stor del av den lilla men hängivna spelarskaran har säkerligen övergivit rollspelshobbyn för andra fritidssysslor. Producenterna vägrar prata om det, och en del av dessa blir rent utav agressiva.Och inte ens i boken om Äventyrsspel, utgiven 2015, nämns spelet.
En del företeelser är helt enkelt sådana som världen i tyst samförstånd beslutat sig för att glömma.
