Nekromanti Tonårsbarn och oro

[Nässe]

Med anledning av den här tråden som jag inte vill skräpa ner med fler inlägg så undrar jag om någon här på forumet har barn i tonåren, eller någon som själv är tonåring.

Skulle du/ ni kunna fråga dem vad som oroar, vad man grunnar över på nätterna, och vad som känns gnagande in i ryggmärgen? Vore skitspännande att få ta del av.

För min del handlade det främst om kärnvapen/ kärnkraftsolycksrisken (och i barndomen: Dracula) men det tror jag inte är så aktuellt längre.

Jag pratar så klart inte om olika varianter av apokalyps- utan om allt möjligt som skrämmer, upprör och engagerar!

Nässe

 

[Arfert]

Det verkar mest skrämmande om internet gick ner.. mer än ett par timmar. Det är ångest.

Men mer seriöst: Global Warming och allt som följer av det oroar en del.

 

[Sapient]

I mitt jobb (för ett politiskt parti) ingår det att svara på frågor från allmänheten. Där kommer jag i kontakt med en typ av frågeställningar från unga människor som handlar om oro och frustration inför konfrontation med "vuxenvärlden" utanför skolan.

Jag har ingen om hur representativa dessa är, eller om inriktningen påverkas av till vilket parti de skriver (men många adresserar alla partier eller iaf. flera partier i sina mejl, så sannolikt inte så mycket).

Lite mer konkret handlar det om att man ofta mot slutet av gymnasiet (eller precis efteråt) upptäcker att en stor del av samhället ser på den skolutbildning som ges med stor misstro. Den anses av många (t.ex. potentiella arbetsgivare) inte hålla måttet. Den utsätts för kritik att vara världsfrånvänd i vissa delar. Och inte minst verkar många elever känna att därigenom ifrågasätts deras egna prestationer.

För en del tar detta sig uttryck i ilska mot skolan eller mot de samhällsinstitutioner som de upplever som ansvariga för att det blivit så.

I andra fall är det inte så mycket ilska som en känsla av att ha blivit svikna, av lärare kanske, ens föräldrar - "varför sa ni inte som det var?".

Gissningsvis finns det också andra reaktioner - t.ex. uppgivenhet. (Men då ligger det också i sakens natur att man inte skriver till politiska partier om det, så det syns inte i mejlskörden.)

 

[Troberg]

Arbetslöshet verkar vara det mest oroande.

 

[Guest]

Zombies, nazister från månen och om facebook skulle gå i graven?

 

[Mekanurg]

Att bli vuxen och starta ett eget liv är ett stort bekymmer: rädslan för arbetslöshet, bostadslöshet, osv.

Krig och terror -- men det kan bero på att jag, deras pappa, har tjänstgjort i Afghanistan.

 

[Lukas]

Som 19åring så är jag ju faktist tonåring och kan svara på frågan ur mitt perspektiv.

Jag är orolig för arbetslöshet.

 

[Nässe]

Verkar som att det handlar mycket om att hitta sin plats i samhället, och möta krav från sig själv och andra. Att duga och räcka till. Fast så har det kanske varit ända sedan Peter The Hermits tid?

 

[Sömniga Isaac]

Som en del redan har svarat, det jag märkt av när jag mött tonåringar är ångesten över att träda in i vuxenvärlden. Att finna sin plats och känna att en blir accepterad i den nya världen, en fruktan som idag även verkar hänga kvar bland de som är unga vuxna. I vilket fall är detta min uppfattning i mötet med tonåringar då det kommer till vad de känner oro inför. Sen har jag även hört om miljöfrågan som ett oros moment bland somliga unga, huruvida det är övergripande kan jag dock inte svara på.