Ton i rollspel

[VikingGamer]

Vad gillar ni för ton i rollspel? Jag menar i materialet, er kampanj, AP poddar osv.

Jag börjar som exempel
Jag gillar ett ganska smalt intervall med följande beståndsdelar och mest skall det vara inom genre fantasy
1 Dark, realistic, gritty
2 Tragedi som Macbeth eller GoT
3 Tolkien eller liknande värld (egentligen enda avsteget från dark & gritty som jag gillar är de Tolkien gör med Estel/ Hopp, Hobbitar, Eucatastrophy etc.5
4 låg grad av magi, inte som i D&D elle MMOs
5 natur/low tech
6 Inget sex, inga kommentarer av verklige världen eller metareferenser/blinkningar

= "tråkigt"

 

[Rickard]

Högoktanig action
Inga folkslag annat än människor
Inga karaktärer som kränker andra, annat än om det verkligen är en del av spelvärlden
Intriger/mysterier - flera fraktioner med agendor
Ofta underliggande tema med avsaknad av något som en gång varit

Så pulp och hongkongaction med inslag av deckarmysterier där ligger saker och bubblar under ytan.

 

[Anthrox]

Begränsade platser med krypande panik och en dysfunktionell grupp som inte kan samarbeta.

 

[Mogger]

Jag är svag för välskrivna spel som inte tar sig själv på så stort allvar med genomarbetad setting med verkshöjd och mörk humor; Mutant, Trakorien, WFRP m.m.

 

[Genesis]

Om jag försöker att tänka bort miljö (vår egen värld, ingen fantastik, etc.) så är nog min generella preferens när det gäller ton såklart drama, men det kan vara lite olika undertoner. Jag gillar hardcore bara allvarligt drama, ingen skrattar eller ens ler under hela spelmötet, men jag uppskattar också dramakomedi, där man skrattar gott och sedan fastnar skrattet i halsen.

Sedan kan jag digga något som kanske är lite samma sak som det @Mogger skriver, kanske tvärtom*. När man tar något lite fjantigt koncept och sedan tar det på fullständigt allvar. Det är en kontrast jag kan uppskatta.

Gladvåld och äventyr är generellt inget jag tycker är kul, men det kan vara skojigt om man bygger in lite flamshumor i det. Flamsiga spel kan vara gott ibland, men det är lite tomma kalorier. Generellt vill jag ha sorg, vanmakt, medkänsla, sex, ånger, mänsklig svaghet, ensamhet, gemenskap, kärlek och annat göttigt.

*Edit: Jag gillar ju inte genomarbetade världar, dock.

 

[Quadrante]

Omagisk vardag men gärna mytisk Värld. Man som spelare kan och ska kunna välja om man ska stanna i det vardagliga eller bege sig ut och upptäcka det mytiska.

Spoiler: Gärna med följande drag

Öppen värld, i betydelse att världen inte nämnvärt ska begränsa mina infall. Men med …

Begränsningar/ramar. Historisk epok och eller kultur som man ges ramar för genom spelets tematik, regler och beskrivningar.

Vardagslunk. Vardag, familjer, relationer. Inte rädda världen utan leva i den. Hindrar inte katastrof och äventyr, men lite lägre nivå.

Spelarstyrt/spelgruppsfokus. Spelgruppen bestämmer vad som är viktigt, det finns ingen underliggande tematisk historia som skall avslöjas. Vill de rädda världen så ska det gå lika väl som att starta ett skrädderi eller bygga upp en bondgård. Inte tvingas i någon riktning.

 

[Mogger]

Sedan kan jag digga något som kanske är lite samma sak som det @Mogger skriver, kanske tvärtom*. När man tar något lite fjantigt koncept och sedan tar det på fullständigt allvar. Det är en kontrast jag kan uppskatta.

Ja, viktigt för mig är att rollerna inte vet att det är fjams eller skoj. För dem är det på blodigt allvar. Som Fallout-TV-serien. Tittaren skrattar. Men personerna i serien gör det inte.

 

[EvilSpook]

Vad gillar ni för ton i rollspel? Jag menar i materialet, er kampanj, AP poddar osv.

Det kan vara kul att spela olika spel i olika sammanhang med olika ton....
Men ska jag defaulta tillbaks till det jag gillar mest så är det, "allvarstyngt men inte nattsvart, trovärdigt men inte tråkigt alldagligt. Att vanliga personer tvingas göra svåra val i onormala situationer, och sen leva med konsekvenserna".

Spoiler: Tillägg

Har tidigare beskrivit mina allmänna preferenser här.

//EvilSpook

 

[luddwig]

Jag föredrar:

• Spel som inte tar sig själva på för stort allvar, men inte heller är alltför tramsiga.
• Världar med inslag av magi eller fantastisk högteknologi, men den är inte särskilt mäktig.
• Spännande äventyr. Mer pulp än realism.
• Berättelser som växer fram organiskt, utan att kännas regisserade.
• Rollpersoner som löser problem av mindre magnitud, inte räddar världen.

Om jag mot förmodan lyssnar på AP vill jag ha tärningsskrammel, Monty Python-referenser och gärna en utvärdering på slutet. Alltså klart mer demospel än radioteater.

 

[entomophobiac]

Alltså, det beror på spel?

Helst relaterbart. Helst nutid. Gärna politiskt. Gärna attityd. Karaktärsdrivet mer än plot. Saker jag gör har betydelse.

Gillar allmänt skräck och jobbiga beslut. Gillar konflikter inom gruppen och dålig stämning.

 

[Sömniga Isaac]

Helst nutid/modern tid. Så lite inslag som möjligt av det övernaturliga. Strid ska vara undantag, snarare än regel. Karaktärsdrivet och jordnära, är lite trött på rädda världen och Power fantasy. Får gärna luta sig in i tunga ämnen och hålla en seriös ton.

 

[Rangertheman]

Antingen fantasy med en positiv grundton, eller åt det mörkare hållet. Välbyggd värld. Många intriger och maktspel. Gråzoner.

 

[Zeedox]

@Rickard beskrev redan mina preferenser bra, men saknade det centrala ordet: Komedi!
Jag kan dock också uppskatta totalt kokobengo-världar av trams, förundran och korvstoppning, som Spirited Away, Hyperion, etc.

Epik är nice, men ibland svårt att få till - hellre episkt som sagan om Gilgamesh än sagan om Ringen, så att säga.

 

[JohanL]

• Culture Gaming
• Meningsfulla sociala/politiska strukturer
• Konsekvenser av våld
• Inte obligatoriska strider
• Märklig men koherent världslogik

Fast egentligen är det som är verkligt viktigt att spelet vet vad det är och utför sitt koncept. Att det är sammanhängande och genomtänkt. Att reglerna stöder det spelet säger sig handla om.

 

[God45]

Det är kaos. Det är orättvist. Döden kommer snabbt. En dag är allt bra och det verkar som om du kan påverka ditt liv. Nästa dag får någon du älskar cancer. Nästa dag trampar du i en björnfälla och blir av med dina ben. Du försöker och kämpar och trotsar. Du är bara är en sak styrd av kausalitet. Inte ens din vilja är din egen. Men ändå kämpar du. Ändå klöser du dig uppåt. Ändå karvar du mening ur kaos. Det är som att vara i en öken och skapa en religion om att vara törstig.

Och så klart dumma ordskämt.

 

[Franz]

Säger som @entomophobiac att det beror lite på spel.

Fantasy: Tonen ska förmedla upptäckarlusta. Allt behöver inte förklaras, men man ska få känslan av att mycket historia ligger bakom.

Cyberpunk: Cyniskt och hopplöst. Du kommer aldrig att kunna förändra världen till det bättre. Det viktiga är inte att tekniken känns logisk och rimlig, det viktiga är att tekniken säger något tematiskt om den verkliga världen.

 

[God45]

Cyberpunk: Cyniskt och hopplöst. Du kommer aldrig att kunna förändra världen till det bättre. Det viktiga är inte att tekniken känns logisk och rimlig, det viktiga är att tekniken säger något tematiskt om den verkliga världen.

Någon sammanfattade Cyberpunk som ”Du kan inte rädda världen, du kan bara rädda dig själv.”. Vilket jag tyckte var slående.

 

[God45]

Det är kaos. Det är orättvist. Döden kommer snabbt. En dag är allt bra och det verkar som om du kan påverka ditt liv. Nästa dag får någon du älskar cancer. Nästa dag trampar du i en björnfälla och blir av med dina ben. Du försöker och kämpar och trotsar. Du är bara är en sak styrd av kausalitet. Inte ens din vilja är din egen. Men ändå kämpar du. Ändå klöser du dig uppåt. Ändå karvar du mening ur kaos. Det är som att vara i en öken och skapa en religion om att vara törstig.

Och så klart dumma ordskämt.

Jag tror att en drivande tematik i mina rollspel är att det är äckligt att vilja saker. Det är inte nödvändigtvis fel att vilja saker, det är äckligt men inte fel att bajsa. Men det ger mig alltid en liten känsla av äckel när när någon genuint vill något. Så det försöker jag ofta utforska. Rollspel är så interaktiva och fria, att det är lättare att utforska de känslorna i rollspel.