Jag gillar inte när rollpersonerna utsätts för eller blir utsatta för tortyr, mest för att det inte riktigt fungerar spelmässigt för mig. Det kan göras till en komisk happening, dock, i en rå Reservoir Dogs-stämning. Att låta spelarna få upppleva hur deras fiender utsätter folk för grym tortyr var jag däremot mycket förtjust i under gymnasietiden. Särskilt sexuell tortyr, långvarig systematisk tortyr på barn eller tekniskt avancerad tortyr (särskilt häftpistoler var vanliga i mina Kultäventyr). Det är lite billigt dock; man utmålar fienden i så hemska färger att man inte behöver känna någon sympati för dem när man får ett läge att besegra dem med våld.
Nu för tiden är det just det där sista som stör mig. Det blir för enkelt att ha en "ond" motståndare som man slipper känna medlidande med. Det är en barnslig världssyn. Så numera är det viktigare för mig att få skurkarna att framstå som sympatiska i någon mån.
Den tortyr som fortfarande finns är mer avskalad. Något som jag tycker är jättehemskt i verkligheten är tanken på att bli slagen med en öppen handflata över örat. Trycket blir helt outhärdligt till slut, och de historier jag hört om den typen av behandlingar får mig att rysa skitan. Slag på fotsulorna verkar ohemult läbbiga också. Om rollpersonernas arbetsgivare använder den typen av metoder för att få fram information som rollpersonerna behöver... då hamnar spelet i en rysligt obehaglig atmosfär som jag tycker är intressant. Då tortyren är så utdragen så kan den inte spelas igenom, utan jag nöjer mig att berätta om den i så sparsmakade medel som möjligt. Rollpersonerna får inte bevittna tortyren personligen, enbart höra historier om den eller dra sina egna slutsatser. Det blir värre då.
Annars har jag gått ifrån tortyr och gått mer in på förnedring. Gärna sparsmakad sådan. Jag läste någon bokrecension där en manlig auktoritär karaktär hade bett en späd kvinna att spela för honom på cello, och han ville inte höra på hennes protester när hon försökte förklara att hon nyss hade börjat lära sig spela och inte var särskilt duktig. Så, hon börjar spela, och det låter förstås fördjävligt, och hon rodnar och skäms medan han... vad vet jag? Får stånd, antar jag. I vilket fall som helst (jag har glömt vad boken hette) så fann jag den där beskrivningen som både eggande och otäck på en och samma gång, att något så vardagligt ändå kunde bli så laddat. Så jag är mer inne på sån't för tillfället. Förnedring är en så oerhört mycket mer verbal ritual än tortyr.