Nekromanti Trötta klyschor i CRPG

[Rickard]

Labyrintdialoger
Det här inträffar i många spel där man får välja hur man ska svara och spelmakarna tycker väl att ger mer interaktivitet. Jag ogillar när det finns en ultimat väg genom dialoger, vilket leder till att man testar sig från till den mest ultimata dialogen. Det blir så himla genomskinligt och jag undrar varför man i så fall ens ska få välja vad man ska säga.

Quick save
Den här brukar oftast kombineras med flervalsdialoger, så att man kan testa sig från till den mest ultimata lösningen. Det blir så tråkigt att man måste skita i att använda en feature för att man ska få någon sorts kausalitet.

Quick save är en jättebra tanke, eftersom man kan avbryta ett spel när som helst, men den ger ett tråkigare spel där man endast gör det som är mest ultimat. Innan varje strid sparar man, så att man kan köra om om man förlorat.

B00bs
Behövs kommentar?

Spinga, springa
Varför ska man jämt springa omkring i dessa spel? Springa, springa, springa ... och så ska vi springa lite till. För att underlätta detta så slänger vi in slumpmässiga möten. Gud, vad smart.

Varför hände detta?
När jag spelade Mission Impossible så blev jag helt plötsligt en förrädare. Det var inget som jag spelade fram, utan det var något som förklarades i text för mig. Jag använde quick save, så jag förstår inte varför jag blir en förrädare när jag utför uppdraget på ett ultimat sätt.

One way to rule them all
'a, ja. Rälsning. Ibland vill jag faktiskt ha mer kontroll över min gubbe än åt vilket håll näsan ska peka. Vissa spelskapare löser detta med sidouppdrag, eller än hellre: man måste springa överallt. Springa, springa, springa...

Erfarenhetssystemet
Men snälla, kom med något nytt. Måste man jämnt bli bättre och bättre hela tiden?

/Han som hoppas att fler hoppar på tåget medan de som inte orkar klaga ger förslag på hur man kan komma undan dessa trötta klyschor

 

[Genesis]

Men snälla, kom med något nytt. Måste man jämnt bli bättre och bättre hela tiden?

Jag tror att det är typ definitionen av ett CRPG, så: ja.

 

[Rickard]

Tja, fast man kan göra det på annorlunda sätt. I Magic the Gathering-spelet så får man bara bättre kort istället för XP eller att man blir bättre på färdigheter som man använder ofta.

/Han som tycker man kan förändras istället för att förbättras (vilket är en sorts förändring, men du vet vad jag menar)

 

[Snow]

Erfarenhetssystemet
Men snälla, kom med något nytt. Måste man jämnt bli bättre och bättre hela tiden?

Grejen är väl att man ska kunna välja olika sätt att bli bättre. Spelet är antingen taktiskt (fallout) eller actionbetonat (diablo) och det går mycket ut på att hitta bra kombinationer av skills och utrustning. Det är inte spel som går ut på att agera helt enkelt.
För att spel ska bli roliga måste det finnas belöningar då och då. Ett enkelt sätt är att göra detta är att du blir bättre eller att du får en ny pryl.

Några exempel på okonventionell (och bra) erfarenhet:
I Bioshock tar man kort på sina fiender. Korten gör att du upptäcker svagheter och så småningom lär sig att göra massiv skada på dem med lite ansträngning. Fiender som är hårda i början kan senare avfärdas med en lätt sving av ett trubbigt föremål. Fotona är olika värda beroende på situation. Hela fienden med på korten är bra. Död fiende är dåligt. Fiende som gör en attack är bra etc etc. Det är roligt att man ibland drar fram kameran istället för det trubbiga föremålet för att ta "Årets bild".

I System chock 2 (bioshocks föregångare) släppte döda fiender ofta kroppsdelar eller organ man kunde analysera. Analysen tog tid och krävde olika ämnen så det var inte helt enkelt. När den var klar gjorde man mer skada mot den sortens fiende.


EDIT: Jag ska tillägga att jag i mitt eget spel gör mig skyldig till det mesta som Han klagar på.

 

[seinet]

Quick save
Den här brukar oftast kombineras med flervalsdialoger, så att man kan testa sig från till den mest ultimata lösningen. Det blir så tråkigt att man måste skita i att använda en feature för att man ska få någon sorts kausalitet.

Quick save är en jättebra tanke, eftersom man kan avbryta ett spel när som helst, men den ger ett tråkigare spel där man endast gör det som är mest ultimat. Innan varje strid sparar man, så att man kan köra om om man förlorat.

Finns en teoretisk lösning på det här: Spelaren kan inte styra var spelet sparas. Spelet sparas med jämna tidintervall OCH när spelaren väljer att stänga av spelet. Man laddar ett sparat spel från startsidan av spelet helt enkelt. Vips så har man tagit bort möjligheten att fuska sig till de perfekta lösningarna.

I Alien vs Predator (första spelet) så hade dom ett annat system, med tre svårighetsgrader så kunde man spara olika antal gånger på varje bana. På lättaste kunde man spara fyra gånger, på mellersta två och slutligen kunde man enbart spara en gång per bana på svåraste nivån. Då vill man inte slösa bort en "save" i onödan utan där man verkligen måste.

/Seinet Wintermute - Skall äta frukost nu

 

[seinet]

Åh vad jag blev sugen att lira System shock 2 nu igen!

/Seinet Wintermute - Kommer dock ihåg att det var rätt tradigt ibland

 

[Snow]

Åh vad jag blev sugen att lira System shock 2 nu igen!

/Seinet Wintermute - Kommer dock ihåg att det var rätt tradigt ibland

Ja, fast det blir aldrig lika bra som första gången. Jag var skiträdd när det bara hördes en massa ljud överallt, innan man träffade fienderna första gången.

 

[seinet]

Ja, fast det blir aldrig lika bra som första gången. Jag var skiträdd när det bara hördes en massa ljud överallt, innan man träffade fienderna första gången.

Själv var jag lite skraj när jag lirade Wolfensteind 3D de första gångerna, det var sjukt dödligt när man kunde bli påsprungen av en snubbe som satte ett skott i ansiktet och man gick ner från 100 liv till 34.

/Seinet Wintermute - Skall tvätta kläder nu

 

[Gordeg]

Quick save: Blev lite av en kulturchock för mig när jag gick från att spela RPG på PC till att spela alltmer konsolspel. Chocken blev alltså att möjligheten till quicksaves (vanligtvis) försvann. Det kändes både som en förbättring och en försämring - bättre för att den ostiga spara-testa-ladda taktiken försvann (jag brukade själv inte kunna motstå frestelsen...), sämre för att det blev svårare att välja hur länge man skulle spela. Det funkar ju tex inte att bara sätta sig och spela i en halvtimme om det tar 45 minuter att nå nästa save point.

Rälsning: Blev också lite av en kulturchock när jag gick från Baldur´s Gate-spelen till Final Fantasy X och upptäckte att de flesta konsolspel är hejdlöst rälsade. För det mesta får man inte ens skapa sin egen rollperson vilket är trist. Men visst, även PC-spel kan vara hårt järnvägsrälsade.

Springa, springa med slumpmässiga möten: Är inte detta bara en sorts obligatorisk grinding?

Gordeg

 

[kefka]

Rälsning: Blev också lite av en kulturchock när jag gick från Baldur´s Gate-spelen till Final Fantasy X och upptäckte att de flesta konsolspel är hejdlöst rälsade. För det mesta får man inte ens skapa sin egen rollperson vilket är trist. Men visst, även PC-spel kan vara hårt järnvägsrälsade.

Jag tror att det är olika sorters tänkade. PC rpgs har mycket tydligare ett ursprung i bordsrollspelen, Final Fantasy och andra konsolrpgs känns inte menade att vara rollspel pà samma sätt, utan mer interaktiva berättelser. Jag tycker alltsà att de har "mer" gemensamt med böcker och film än bordsrollspel egentligen.

Det kanske är därför jag har fördragit dessa över PC rollspel, jag har inte associerat dem med bordsrollspel och alltsà inte stört mig pà rälsningar och begränsingar. Spel som Baldurs Gate ligger närmare bordsrollspelen, därför har jag stört mig mer pà deras begränsingar än Final Fantasys, trots att Baldurs Gate egentligen är ett mycket friare spel.

 

[Gordeg]

Jag läste någonstans att Japanska CRPG historiskt gjordes av och för spelare som inte spelade bordsrollspel. Förklaringen till att de inte lyckas särskilt bra med att efterlikna bordsrollspelen skulle i så fall vara att de inte ens försöker.

Gordeg

 

[kefka]

Det var det jag menade när jag skrev.

Final Fantasy och andra konsolrpgs känns inte menade att vara rollspel pà samma sätt, utan mer interaktiva berättelser.

Jag kanske formulerade mig otydligt. Jag tror absolut att det du skriver stämmer, det kanske inte ens fannns bordsrollspel i Japan när de första konsolrpgna kom. Faktum är att jag har väldigt dàlig koll pà rollspel utanför den europeiska och amerikanska marknaden. Förekommer bordsrollspel i Japan, Indien, Kina eller Arabländerna? Nàgon kunnig och vänlig själ fàr gärna upplysa mig.

 

[chrull]

Rälsning: Blev också lite av en kulturchock när jag gick från Baldur´s Gate-spelen till Final Fantasy X och upptäckte att de flesta konsolspel är hejdlöst rälsade. För det mesta får man inte ens skapa sin egen rollperson vilket är trist. Men visst, även PC-spel kan vara hårt järnvägsrälsade.

Jag tror att det är olika sorters tänkade. PC rpgs har mycket tydligare ett ursprung i bordsrollspelen, Final Fantasy och andra konsolrpgs känns inte menade att vara rollspel pà samma sätt, utan mer interaktiva berättelser. Jag tycker alltsà att de har "mer" gemensamt med böcker och film än bordsrollspel egentligen.

Det kanske är därför jag har fördragit dessa över PC rollspel, jag har inte associerat dem med bordsrollspel och alltsà inte stört mig pà rälsningar och begränsingar. Spel som Baldurs Gate ligger närmare bordsrollspelen, därför har jag stört mig mer pà deras begränsingar än Final Fantasys, trots att Baldurs Gate egentligen är ett mycket friare spel.

Är det verkligen PC/konsoll spelen du skiljer på nu eller är det inte mer CRPG och JRPG du pratar om?

 

[kefka]

Jag är ingen riktig data/tv-spels expert. Sà du för gärna förklara termerna för mig. Med PC rpgs menar jag spel som Baldurs Gate, Ultima, Might and Magic etc. Med konsolrgps menar jag, typ Final Fantasy, Suikoden, Dragon Quest. Problemet kanske ligger i att jag fortfarande lever kvar i snes/playstation perioden, dà jag spelade mer tv/data spel. Om man är mer modern sà har ju det gjorts en del rpgs till konsoler av amerikanska företag som tidigare bara gjorde PC rollspel. Mass effect till exempel. Hoppas att det kan förklara lite bättre vad jag menade.

 

[Eksem]

Tabletop-RPGs som de kallas, finns i Japan också, och har funnits sedan 80-talet. Det skulle vara en ytterst märklig slump om hitpoints, levels, classes och dungeons i fantasyvärldar under paraplyet Roleplaying Games uppstått helt oberoende av Dungeons and Dragons. De allra tidigaste japanska rollspelen var inte heller som Dragon Quest, utan påminde mycket mer om hur de västerländska rollspelen såg ut då. Dungeons and Dragons fanns ju för övrigt som digitalspel redan på typ Colecovision-tiden.

Men för all del, hur den japanska rollspelstraditionen egentligen ser ut vet jag mycket lite om. Jag hittade tre artiklar om saken på nätet en gång i tiden, men det är också allt. Vad jag vet är att man i Japan säljer RPG-transkriberingar, även utanför spelkretsar; och att Record of the Lodoss War började som en D&D-kampanj (innan den blev ett eget system, som jag tror är/var Japans största).

Kina, Indien och Arabvärlden vet jag inget om, inte heller om andra länder än typ västra europa och norra amerika.

 

[Zire]

Jag håller med om allt du skriver.. (förutom möjligtvis b00bz då (Ok, more seriously, mer vuxen stil även vad det gäller nakenhet och sensualitet vore ingen skada snarare tvärtom.))

Strider
Om man tänker sig storyn i ett vanligt CPRG så skulle det bli löjligt att beskriva alla strider. Och vad är striderna bra för egentligen? Det ger inte direkt någon "oj, jag kan ju dö"-känsla (än mindre i kombination med quick saves). De intressanta striderna är ju generellt första gången man möter en någorlunda ny typ av fiende och mot bossar. Visst, strider är ett utmanande tidsfördriv, men det måste väl för jössenamn finnas andra, mer passande, utmaningar. (T.ex. att låta utforskande handla mer om just utforskande och inte "följa det utstakade spåret" och att göra det sociala spelet till något mer utmanande än testa-dialoger-tills-du-hittat-bästa-svaret.)

 

[chrull]

Jag är ingen riktig data/tv-spels expert. Sà du för gärna förklara termerna för mig. Med PC rpgs menar jag spel som Baldurs Gate, Ultima, Might and Magic etc. Med konsolrgps menar jag, typ Final Fantasy, Suikoden, Dragon Quest. Problemet kanske ligger i att jag fortfarande lever kvar i snes/playstation perioden, dà jag spelade mer tv/data spel. Om man är mer modern sà har ju det gjorts en del rpgs till konsoler av amerikanska företag som tidigare bara gjorde PC rollspel. Mass effect till exempel. Hoppas att det kan förklara lite bättre vad jag menade.

Alla spel du listar under "konsoll" är japanska spel. De du pratar om under PC är amerikanska. JRPG är såklart Japanska RPGs och JRPG har numera blivit mest en genre än ett ursprung.

 

[chrull]

Jag håller med om allt du skriver.. (förutom möjligtvis b00bz då (Ok, more seriously, mer vuxen stil även vad det gäller nakenhet och sensualitet vore ingen skada snarare tvärtom.))

Sålänge man inte gör som i AoC då.

För mer sex och spel rekommenderar jag denna:

http://youtube.com/watch?v=oFywW99Uvwc

 

[krank]

Tja, alltså, västerländska CRPG's utgår ju i stort sett från D&D, vilket svarar på alla frågor om rälsning, monsterbashing och så vidare... D&D är alldeles för stort för att folk som skapar CRPG's ska kunna röra sig alltför långt därifrån, tydligen.

Vad gäller Quick Save så gillar jag ändå hur Breath of Fire V löste den grejen: Du har save-platser, men du kan också spara innan du stänger av spelet. Du får bara ha två slots, en för save-platser, en för stänga-av-spelet-saves. När du laddat en stänga-av-spelet-save, så försvinner den för alltid, och du måste skapa en ny nästa gång du stänger av spelet.