Nekromanti Tröttnat?

[Mr.Walker]

Jag har spelat rollspel, eller iaf haft det som hobby, i nästan 8 år nu.
Har haft en bra spelgrupp och vi har spelat rätt ofta.
Men nu har nästan alla flyttat ifrån varandra och vi spelar allt mer sällan. När vi väl gör det så är vi kanske typ 2st.
Vi är alla runt 20 år.

Men förutom det tycker jag glöden försvunnit. Jag älskar fortfarande att skriva äventyr, det har jag alltid gjort. Men något saknas. Jag vet inte riktigt vad. Jag kan tycka att det fattas angagemang från spelarna, som knappt är några. Det känns som att ingen riktigt brinner för det längre. Men största problemet är nog kanske ändå bristen på spelare, att gamla vänner flyttat.

Det känns nästan som att rollspel tillhör det "förgågna", sånt man gjorde när man var liten, som att leka med leksaker typ.
Är rollspel något man håller på med i tonåren och sedan växer ifrån? Vad har ni för erfarenheter? Ni som är "äldre", spelar ni fortfarande rollspel?

 

[Arfert]

Jag fyller 47 i mars, och spelar fortfarande... demn det är nåt som kommer och går i perioder, spelade massor 70-80-talet, minder på 90-talet, mer igen på 2000-talet... beroende på om man hänger med andra spelare, familj, jobb, osv... thats life I suppose.

 

[Krille]

Nyvaknat!

Jag är 37 år och fortfarande rollspelare. Det är ett kvartssekel sedan jag började.

Visst har det känts motigt ibland, men då har jag gjort något radikalt: jag har bytt. Allt från rollspel till spelare till spelstil har bytts ut.

Senaste motigheten var i våras. Då hände en total nytändning - jag kom att få spela Panty Explosion, och det är länge sedan jag har haft så förbaskat kul när jag spelat rollspel, minst tio år sedan, och förmodligen närmare 15!

 

[krank]

Uh....

Inte så mycket äldre (26), men jag känner endast delvis igen mig. Den gamla spelgruppen har spritts för vinden, men allteftersom finner man nya att spela med... Mitt rollspelande har möjligen utvecklats och förändrats, jag spelar absolut inte på samma sätt nu som jag gjorde för några år sedan... För att inte tala om när jag först började...

Det var nog ungefär din ålder jag började utvecklas i nya riktningar... Experimentera med friform och liknande, utforska nya genrer, skriva på egna rollspel och system... Ta det hela ett steg bortom allt det där jag pysslat med innan (dvs, i mitt fall Mutant Chronicles och små inslag In Nomine).

Jag tror inte att man nödvändigtvis "växer ifrån" rollspel. Däremot tror jag att amn förändras som person, och ens intressen förändras i takt med det. Vissa fortsätter utvecklas inom rollspel, andra fortsätter i samma hjulspår i åratal med dungeonbashing, standardfantasy och rälsade äventyr - ytterligare andra finner helt enkelt att rollspel ligger för långt från resten av deras intressen för att det ska vara intressant längre.

Jag menar, mycket av anledningen till att jag började utvecklas istället för att avvecklas är ju att jag började intressera mig för litteratur, kultur, teater och såna grejer... och sånt korsbefruktade mitt rollspelsintresse...

 

[Svarte Faraonen]

Det har sagts att rollspelande går genom tre stadier: för lite erfarenhet, för lite spelare och för lite tid. Att folk flyttar bort är något man får hantera, och det görs nog bäst genom att skaffa nya. Kolla på Evenemang och Kontakt-forumet efter nya, sätt upp en lapp i din lokala spelbutik eller delta i någon aktivitet med höga odds att träffa nya rollspelare, typ lajv. Engagemanget kan komma igen med en bra spelgrupp. Dessutom är det bra att, som krank säger, experimentera med nya former av rollspelande (uh... inte på det viset) och kanske hitta något man trivs bättre med -- alternativt återupptäcka vad man gillade med det sätt man först spelade på. Jag har varit med om åtskilliga flyttar och gruppbyten, och ändå är mitt spelande alldeles utmärkt.

 

[Organ]

Jag har haft liknande erfarenheter och jag tror att intensitetet i intresset/spelandet är något som kommer och går över åren. Själv spelade jag rollspel febrilt under hela min tonårstid på 80-talet. När jag och resten av min spelgrupp sedan blev äldre så förändrades våra liv och spelandet, även om det fortfarande var roligt och något vi gärna gjorde, fick ge upp sin centrala plats till förmån för sådant som studier, arbeten och familjer. Så under 90-talet spelades det mer sporadiskt. Emellertid så har jag hittat tillbaks till hobbyn under 2000-talet och jag har minst lika kul nu som under de tidiga glansdagarna.

/Anders

 

[Big Marco]

Jag började spela 1986 och spelar fortfarande. Engagemanget går upp och ned men för egen del har det aldrig försvunnit. Idag är jag 34 år gammal, stadgad med ett jobb som kräver mycket tid. Men rollspelandet är för mig nummer ett och jag väljer att ge det min tid. Nytändningar kommer med jämna mellanrum. De två senaste var dels att spela Noir under dess skapelse och även efteråt, dels att byta spelgrupp till Nero, där även Ripperdoc ingår - en av de absolut bästa kampanjerna jag har upplevt var med honom som SL i spelet Mutant Chronicles. Ca 90h speltid lades ned och det var en höjdare utan dess like.

Jag tror att många ser sönderfallet av kompisgänget som man spelade med från start som en stoppkloss. Men vill du spela så måste du aktivt söka folk som också vill spela. Även om det är nya människor.

 

[Mr.Walker]

Intressanta svar!

Förstår att man vid någon tidpunkt kanske blir tvungen att söka helt nytt folk. Men jag har ingen lust med det alls. Jag liksom stormtrivs med min gamla grupp där alla känner alla och vi vet vad vi vill ha liksom. Rollspel för mig är att spela rollspel med just "dom" människorna. Om ni förstår vad jag menar...

Men samtidigt känner jag mig lite trött på den spelvärld vi kör i.
DodT. Dels så tycker jag det tappat glöden på något sätt, jag tycker alla äventyr jag gör bli ganska snarlika. Sen är jag så trött på alla regler. Har alla böcker från första Dod6 till DodT och inget av reglerna är perfekt. Tycker nästan dom blivit sämre å sämre för varje bok. Känner stor förvirring för DodT reglerna. Vi har kört det ganska mkt men aldrig riktigt kommit in i dom, det känns fortfarande som att ingen av oss kan dom till 100%. De känns spretiga och sätter mer käppar i hjulen än hjälper.

Hehe jag å en kompis satt å fundera på om vi inte skulle börja spela Dod6. Visst lvls är kanske inte så skojj, men reglerna är iaf tydliga å konsekventa.

Faktist så har jag mer lust att spelleda Star Wars just nu.
Har köpt dom nya reglerna och jag tycker dom är rent av kanon.
Men desvärre har mina spelare(2st) inte så mkt lust med Star Wars. Aja... får se hure blir

Vet att det är ett utjatat och difust ord, men jag känner mig faktist oinspirerad just nu.

 

[Eva Florén]

Själv började jag ganska sent i livet (tror jag var 21 vid först spelet) med bordsrollspel, jag hade nosat på lajv innan men bordsrollspelandet började sent.

Jag fyller fyrtio i år och trots min "sena" start så har även mitt spelandet gått igenom olika skeden. Första gruppen som jag lärde mig spela med splittrades och i omgångar har den nuvarande ändrat konstellation hit och dit.

Familj, studier, andra intressen har kommit mellan men har egentligen inte varit huvudsaken till mitt varierande intresse för rollspel.
Jag har ömsom genom åren sagt att jag aldrig mer ska rollspela (då när inspiration, nöje mm varit mycket lågt) till att konstatera att det är som ett gift jag inte kan vara utan.
Det som fått mig fortsätta har alltså inte varit tillgången till spel utan Saknaden av spel. Det är fortfarande ett nöje som jag älskar och trivs med och ja, om man tar en paus i spelandet så kan nytändningen vara där när man har möjlighet att spela igen.

Sedan är det ju också en fråga om umgänge, om jag har några att spela med (enär jag bor otillgängligt till så är det inte lätt), om jag vill umgås (så kontaktar jag folk runt och försöker få hit dem) så spelar jag spel (rollspel eller andra)...

Det är alltså en del av mitt liv, jag tror jag om tjugo år kommer säga ungefär liknande. Även om jag spelar rollspel, lajv eller andra spel...

 

[Troberg]

Förstår att man vid någon tidpunkt kanske blir tvungen att söka helt nytt folk. Men jag har ingen lust med det alls. Jag liksom stormtrivs med min gamla grupp där alla känner alla och vi vet vad vi vill ha liksom. Rollspel för mig är att spela rollspel med just "dom" människorna. Om ni förstår vad jag menar...

Det ena behöver inte utesluta det andra. Det är utvecklande att spela med andra spelare, och den där extra erfarenheten kan göra att ni får den där nytändningen i din gamla spelgrupp också.

Med det så menar jag naturligtvis inte att jag rekommenderar att man är otrogen för att piffa upp ett tråkigt äktenskap.

 

[Genesis]

Nytändningar

För mig har det kommit två stora nytändningar. Den ena var när jag spelade med en ny spelgrupp. Det var ett nyuppvaknande för mig. Jag hade inte tänkt på att man kunde spela på det sättet. Den andra var när jag upptäckte spelen utanför "mainstream". Forgespelen &c. Det gav mig ett helt nytt och spännande sätt att se på rollspel. Rollspel utan spelledare? Genialiskt! Inte dela upp rollpersonen i färdigheter och grundegenskaper? Intressant! Rollspel.nu har definitivt varit till hjälp här; utan det här forumet hade jag nog tappat intresset. Jag får en liten nytändning varje gång jag läser en idé jag inte sett förut, som när Marco skrev "Jag tycker inte att det är kul att vara skadad, så jag brukar låta folk läka all skada direkt efter striden" (ungefärligt citerat). Fräckt, det hade jag inte tänkt på!

Så för mig så är det nya idéer, experimentella system, "cutting edge", som håller igång intresset. Många förlorar intresset för rollspel när de växer ifrån monsterdödande och gamla män på värdshus, men om man lyckas hålla kvar biten om rollspel, men växa ur monsterdödandet (inte för att det är något fel med monsterdödande), så öppnar sig en helt ny värld.

 

[MrG]

Försökte räkna efter om någon av fyra kampanjerna som jag just nu är involverad i hade en snittålder under trettio år... tror inte det. Själv har jag med något års lucka (pga lajvande i första hand) rollspelat i dryga tjugo år (startade när jag var fjorton, det stod ju rekomenderat från femton år på lådan).

Men hur, vad och med vilka jag spelat har varierat, annars hade jag nog tröttnat sedan länge. För mig har det muntrat upp att hitta nya att spela med, nya system och världar och största insperationen har jag nog hittat på konvent.

Hade appropå det turen för ett par år sedan att ha möjligheten att spela ett par kampanjer med mina barndomskompisar som jag började spela med. Det var hur kul och givande som helst, men sedan spridde vi oss åter över landet. Andra vänner har jag i tiotalet år kört rollspelshelger med så vi ska kunna träffas och spela även om vi bor på olika orter (även om några nu mer får varva vilka som kan vara med, då nån behöver vara hemma med barnen, med tiden kan vi säkert hitta en variant att spela med ett till tonåringar också).

Så mitt tips är att bjuda in nya personer att vara med och spela och samla de gamla till spelhelger (eller åka på konvent tillsammans). Och testa lite nya sätt att spela...

-Gunnar (som har märkt att det underlättar med en snygg fru som också spelar rollspel - sånna man kan hitta på konvent om man har tur)

 

[LutherHex]

Jag är 36 år och har spelat i 26 år, inräknat tiden för skrivande av äventyr har jag sysslat med rollspel i ca 27 000 timmar.

Jag har egentligen aldrig tröttnat, bara haft hög och lågvatten. Detta beror på att jag har byggt upp en mycket variationsrik kampanj och ibland byter rollspel.

Att sedan äventyren vi spelar är mycket mångfacetterade och inte särskilt rälsade hjälper också mycket.

Sedan har vi detta med inspiration. Se till att läsa mycket böcker, se filmer och diskutera rollspel och scenarion med andra så skall du se att inspirationen kommer. Läs trådarna på forumet också, även där har jag funnit inspiration. Du kan även spela äventyr från andra rollspel och konvertera dem till valfritt rollspel, då du har idétorka. (Förutom att köpa de som ges ut i handeln förstås).

Ett annat tips är att skaffa dig ett teoretiskt intresse vid sidan av rollspel, t.ex. historia som du kan ösa idér från.

Ofrånkomligen kommer du och dina vänner med största sannolikhet att gå olika vägar i livet, sådant är livet. Att spela livet ut tills man sitter på ålderdomshemmet och skakigt kastar tärningarna är blott en vacker dröm. Därför bör du förbereda dig på att söka nytt blod. Att träffa nya människor är nyttigt och nya vänner skadar ju aldrig, eller hur?

Annonsera efter spelare på nätet (här t.ex på evenemang och kontaktsidorna) och sätt upp lappar på stan.

Lycka till och ge inte upp.

 

[solvebring]

När elden falnar?!

Känner precis likadant nu för tiden.
Har spelat i sedan jag var 13, är nu 20. Varit SL i 6 år för övrigt.
Från 13 till 16 års ålder spelade vi ungefär varje lediga dag vi hade, och det kring 12 timmar varje spelmöte. Kom ihåg sommarloven, varje dag - rollspel från klockan ca 16-18:00 till 05-08:00. Det var då jag fick någon slags sjukdomsaktig klåda som enligt läkare brodde på överdriven sömnlöshet och avsaknad av ordentligt solljus.

Nu, sedan två år tillbaka är det inte alls samma sak. Man har vuxit ifrån varandra. Vi spelar några få gånger per år jag och mina gamla vänner, när vi alla samlas i den "egentliga" hembyggen. Jag och några andra har flyttat och har sambo sedan de två åren, jag pluggar, andra jobbar etc...

Så när vi spelar de där få kvällarna som blir när vi alla åker "hem" är vi faktiskt bara tre pers, jag och två spelare. Vi har kul, men man saknar något. Känslan har falnat, man kommer inte in i det på samma vis eftersom man spelar så sällan.
Men jag älskar ändå att pyssla med rollspel, bakom kulisserna om man säger: Pyssla och skapa med det!

Har hittat en annan spelare här på den nya orten (han är också hitflyttad), men några fler spelare... Nej...
Vi har pratat om att samla ihop folk om vi hittar och börja spela, men det blir aldrig av. Skall jag erkänna så är jag rädd på något vis. Jag har ju alltid spelat med mina polare och barndomsvänner från min rotade hembyggd förut. Att börja på nytt och med nytt folk... Jag är blyg inför folk jag inte känner måste jag medge, jag vet inte vad de har för spelvanor heller... Antar att jag även är rädd för att det skall bli en besvikelse. Är faktiskt en riktig fegis egentligen, en ganska nervös person, just samma anledning till att jag inte dyker upp på konvent också. Nervositet...

Läst en del av svaren och jag förstår vad ni menar.
Just Krilles svar, att byta ut. För jag och mitt gamla spelgäng hann tröttna många gånger för att vi spelade så ofta, men då bytte vi rollspel. Vi spelar typ bara DoD (har typ alltid gjort också). Det märks nog på mig på forumet, jag kan t.ex. inte så mycket annat och kan nog inte jämföra mycket med de flesta här. Bland det roligaste var när vi spelade Viking, Neotech 2 och 13:e mannen, då jag slapp vara SL och DoD, som jag varit fem år i sträck då vill jag minnas, och fick spela ett annat spel än DoD dessutom.
Dock hände detta inte ofta... Alla ville spela DoD fanimej och alla sade "Men du är ju så bra SL, du är bäst på det, du är roligast... Sätt dig där nu!" och så blev det så. Jag kommer ihåg en lång period för 3-4 år sedan då jag faktiskt tappade all min fantasi, för jag var så less på att vara SL att min hjärna strejkade. Jag försökte var eviga kväll att improvicera som förr, men det gick inte. allt stod still. En längre paus botade dock det. Som tur var...

Har köpt på mig en massa rollspel på senaste tiden, för jag vill inte släppa taget, det är ju den bästa hobbyn jag nånsin haft, som jag älskar att greja med, men det blir inget av det...
Som tur är har jag min hemsida i alla fall och det brinnande intresset för att samla ihop och undersöka allt Target Games material, samt för att göra eget material och egna spel.
Och det där med tid... Har ju min sambo och skolan... Vart tog tiden vägen?!

 

[solvebring]

Men samtidigt känner jag mig lite trött på den spelvärld vi kör i.
DodT.

Ett tips där. Jag har alltid spelat gamla DoD. Första åren var det massor med husregler blandat med gammalt kopierat (ja faktiskt! ) och lånat material. Regler har jag alltså aldrig haft problem med. Spelvärldarna har jag dock alltid gjort själv. Det är underbart att göra sin egen värld, bland det mest inspirerande och utmanande skojiga ting som finns med rollspel. Speciellt kartan, världkartan - men vilken tid det tar!!!
Senare blev det DoD Expert blandat med 91 vilket är det jag spelar än idag, 91 är det väl i huvudsak dock.
Men så kände jag som dig för bara något år sedan. Samma värld som jag byggt på i 5-6 år... Jag tröttnade på den och den var dessutom så gott som fulländad. Den stod med andra ord still nu, och RP hade nästan varit överallt vid det laget. I alla fall alla de tungt utarbetade platserna som var ina huvudprojekt. Nu har jag därför kasserat den helt och börjat på en ny. Det var verkligen som att börja om på något vis, det var verkligen härligt. Så, varför inte spela DoDT med de reglerna som bas, men gör din egen värld runtomkring istället?

 

[Johan K]

Är rollspel något man håller på med i tonåren och sedan växer ifrån? Vad har ni för erfarenheter?

Well, de flesta som jag lirade med i tonåren spelar fortfarande. Kaske inte lika aktivt, med likväl så spealr de.
Men visst, ett visst frånfall är det ju alltid tyvärr..

Ni som är "äldre", spelar ni fortfarande rollspel?

Oh ja !!
Just rollspel är den enda hobbey som överlgiet. Det är den neda hobbey sim jag inte slytat med.

 

[Genesis]

Re: När elden falnar?!

Dock hände detta inte ofta... Alla ville spela DoD fanimej och alla sade "Men du är ju så bra SL, du är bäst på det, du är roligast... Sätt dig där nu!" och så blev det så. Jag kommer ihåg en lång period för 3-4 år sedan då jag faktiskt tappade all min fantasi, för jag var så less på att vara SL att min hjärna strejkade. Jag försökte var eviga kväll att improvicera som förr, men det gick inte. allt stod still. En längre paus botade dock det. Som tur var...

Åh, vad jag känner igen mig. För mig har lösningen delvis varit spelledarlösa spel, och delvis ett nytillskott i spelgruppen som spelleder ibland (vilket bara byter ut hjärnstrejken mot frustration över att inte ha något att säga till om ). Men fortfarande när man skall spela ett nytt spel, även om det är förberedelselöst och alla regelgrejer sker helt öppet, så blir det ofta "Nä, men spelled du. Du kan ju reglerna bäst. Du är ju bra spelledare." Och så gjorde jag misstaget att ge mig in på att spelleda en kampanj. Skitkul ett tag, men jag tröttnade snart.

 

[solvebring]

Re: När elden falnar?!

För mig har lösningen delvis varit spelledarlösa spel

Kan du berätta mer om det?
Det kunde nog kanske bli en ny glöd för mig...
Vet ingenting om det faktiskt, inte läst om något sådant heller.
Det närmsta jag kommer är väl det jag läst och forskat i kring total friform, men det är nog inte min grej riktigt. Jag är en mitt emellan, balancerar rent spelande med lagom mycket regler. Men vad jag fattar kanske det inte alls är likt varandra?

 

[ro83rt]

Har alla böcker från första Dod6 till DodT och inget av reglerna är perfekt. Tycker nästan dom blivit sämre å sämre för varje bok. Känner stor förvirring för DodT reglerna. Vi har kört det ganska mkt men aldrig riktigt kommit in i dom, det känns fortfarande som att ingen av oss kan dom till 100%. De känns spretiga och sätter mer käppar i hjulen än hjälper.

Kolla upp Saga Trudvang eftersom det kommer inom en snar framtid. Reglerna till Saga är mycket lättare och spelbara är härket i DoDT.

Men samtidigt känner jag mig lite trött på den spelvärld vi kör i.DodT

Det kan vara en anledning. Jag är väldigt ombytligt och kan lätt bli intresserad av att spela i olika spelvärldar. Något som inte gör det lättare eftersom jag blir lätt frustrerad av att väldigt sällan får göra det. Av någon anledning så verkar de grupper jag spelar, och har spelat, i anse att det är bättre att spela länge i en setting. Dessutom gärna en mastodontkampanj som inte ska avbrytas med något helt annat.

 

[Genesis]

Spelledarlösa spel

Kan du berätta mer om det?
Det kunde nog kanske bli en ny glöd för mig...

Mitt första spelledarlösa spel var faktiskt en egenkonstruerad manick som heter Oskrivna Blad. Det finns att ladda ner här i en fullt fungerande, regelkomplett, men fortfarande inte helt finputsad version (jag skall fixa klart det. Öh, senare). Gällande spel man kan köpa så är det främst indiespel. De följande finns (tror jag) alla att köpa hem från Indie Press Revolution:

Polaris. Blir nytt favoritspel för hälften av alla som spelat det, verkar det som, men det är en aning "seriöst" (man spelar tragedier fyllda med döende älskande, slocknande hopp och Misstagets aldrig sinande demoner), så att hoppa direkt från DoD till Polaris kan nog skrämma en del spelare (jag kan inte ens få min spelgrupp att spela det).

Contenders. Handlar om boxare. Kämpa dig upp från rännstenen genom att bli den bäste boxaren i Desert City. Men det räcker inte att vara bra på att boxas. Du kan behöva ta smutsiga sidojobb för gangsters eller lägga dig i fajter på grund av underhandlingar mellan smutsiga bookmakers. Blod, svett och tårar. Jag skall spela det imorgon, antagligen, för första gången.

The Shab al-Hiri Roach. Detta skulle jag definitivt rekommendera för dig och din spelgrupp. Det utspelar sig på ett amerikanskt universitet anno 1919, och en sorts telepatisk kackerlacka med planer på världsherravälde har släppts lös. Svart humor är grundstommen, och alla jag spelat det med har älskat det. Du spelar en professor på universitetet och försöker vinna så mycker akademisk prestige som möjligt, men rätt som det är blir du besatt av kackerlackan och får de underligaste order. Galet underbara scener i humoristisk Lovecraftanda garanteras.

Breaking the Ice är visserligen spelledarlöst, men de flesta rollspelare skulle inte ta i det med tång. Det är "A game about romance, for two players" ...

Ovanstående är spel jag åtminstone läst igenom, och i vissa fall spelat. Förutom fördelen med att vara spelledarlösa så är de även förberedelselösa. Bara att tuta och köra! Det finns även ett spel som heter Universalis, som jag också läst igenom. det är dock extra speciellt, eftersom man inte ens har några rollpersoner. Man kan säga att alla spelare är spelledare. Många klassar det inte som ett rollspel, utan kallar det ett "berättelsespel" eller "berättarspel" istället. Förutom ovanstående kan jag även rekommendera följande:

InSpectres. Här finns det en spelledare, men du behöver inte förbereda något, och inte improvisera så mycket, heller. Spelet är i princip Ghostbusters, med en twist hämtad från dokusåpor (du kan ha en såkallad "confessional", där din rollperson talar direkt till kameran, så att säga). Fördelen från SL:s sida är att mysteriet man försöker lösa inte bestäms i förväg. Det bestäms inte ens av SL, utan definieras av spelarna när de lyckas väl med sina slag (Alltså: "Du lyckas med ditt forskningsslag. Berätta vad du hittar angående stugans historia"). Det är galet kul och rekommenderas varmt. Jag har ett extra exemplar liggande som jag kan skicka till dig, om du vill, utan kostnad.

Berättelser från Staden. Skrivet av Arvidos här på wrnu. Det finns inte på IPR, men skicka ett PM till honom så är han nog glad att peka dig mot var man kan hitta det (eller så svarar han kanske på det här inlägget?). Det har visserligen en spelledare, men spelledarrollen roterar, så i varje scen har man en ny spelledare. Jag har provat det och hade mycket roligt, trots att vi bara var två spelare. Det utspelar sig i en oändlig artonhundratalsstad, med ånga och kugghjul, och allt som hör till. Väldigt nyskapande system, som kan få en att tänka på nya sätt.

Det finns säkert fler, och andra kan kanske lägga till? Har jag missat något?