Nekromanti Tröttnat?

[neowyn]

Du hart ju fått en hel del svar men jag sällar mig till dem.
Är 33 och för mig har spelandet skiftat ganska mycket. Spelade mycket i tonåren men sedan hade jag några år då jag knappt spelade alls och när vi spelade var det mer sosialt, det var inte så många av oss som igentligen ville spela men vi hade ju "alltid" gjort det. Men trots allt var det fortfarande kul.
så splitrades gänget och nya bekantskaper kom in och de kände inte till rollspel alls.
Men så hittade jag tillbaka, tror det var 2003.
Ideerna kändes spännande, jag hade många nya uppslag och ett nytt gäng att spela med.
Vi spelade hyfsat mycket under en period men nu har livet återigen gjort att spelandet går på sparlåga.
Vi har flickvänner, fruar och småbarn. Folk sitter i hus som måste fixas, jobb som måste skötas och barn som skriker om natten...
Men när vi träffas, kanske på en middag och pratar, rollspel komer upp så tänds en längtan och en glöd. Glädjen finns där men tiden kanske inte räcker till.
Jag kan garantera att vi kommer spela igen, kanske inte snart men tiden för spel kommer!

Så ytror jag det kommer att vara i livet, men gillar man rollspel så finns ju ingen anled´ning att sluta

 

[Genesis]

Ett till

Det här har jag inte provat eller ens läst igenom, men Donjon, av Clinton R. Nixon, är ett spelledarlöst doungeonbashingspel. Det är fantasy och slå-ihjäl-monster-centrerat, tror jag. Det har fräcka regler, i stil med "Leta efter lönndörrar: slå ett perceptionsslag. Lyckas du, så hittar du en lönndörr."

 

[Kropotkin]

Re: När elden falnar?!

Har hittat en annan spelare här på den nya orten (han är också hitflyttad), men några fler spelare... Nej...
[...] Skall jag erkänna så är jag rädd på något vis. Jag har ju alltid spelat med mina polare och barndomsvänner från min rotade hembyggd förut. Att börja på nytt och med nytt folk... Jag är blyg inför folk jag inte känner måste jag medge[...]Antar att jag även är rädd för att det skall bli en besvikelse.

Jag är trettio och spelade också rollspel som en tok i flera år under tonåren. Sedan flyttade jag och fick nya kompisar som inte spelade rollspel.

För ett par år sedan började jag få upp ett sug efter rollspel. Gick och köpte Eon III (Eon I hade la knappt släppts när jag la av) för att det verkade vara hyfsad standardfantasy. Spellede med min sambo och en av hennes vänner som spelat förr. Men det räckte inte, behövde fler att spela med.

Skillnaden mot för tio år sedan är att nu finns internet (ja, jag vet att internet fanns för tio-tolv år sedan, men ni vet vad jag menar). Även om inte heller jag är vidare social och uttåt så får man bita ihop och ta kontakt med folk. Det är lite som en blind-date, men du behöver inte älska dem och vara redo att flytta ihop med dem. Har hittat nytt folk i några omgångar då folk har dragit ner eller fått sluta av olika anledningar. Klart att det inte är lätt att spela så ofta som på högstadier när de flesta gick i samma klass, men hyfsat ofta blir det i alla fall.

 

[Genesis]

Ännu ett

Drowning and Falling har jag heller inte provat, men jag tror att det funkar på liknande sätt som Donjon. Man äventyrar i klassisk DoD-anda, och dör mycket. Man gör 3-5 rollpersoner från början, eftersom de kommer att dö under äventyrets gång. Man går upp i level varje gång man övervinner ett motstånd, vilket ju är astufft. Jag vet dock inte om det är alltför hårt knutet till det engelska språket. Läste någonstans att det enda man kan göra är "drowning and falling", exempelvis "drowning in debt", "falling in love", "falling off a cliff", "drowning in despair", och så vidare. Någon forumit som provat det?

 

[Man Mountainman]

Re: Spelledarlösa spel

Jag vill även påpeka att det är ganska enkelt att spela spelledarlöst utan ett enkom system. Man kan friforma eller så kan man använda ett traditionellt system, avsett för vanligt spel, med smärre modifikationer. Allt som krävs är att alla spelare är drivande och tar plats i det gemensamma skapandet/gestaltandet/berättandet.

Spelledarlöst D&D tror jag t.ex. skulle kunna vara rätt coolt, även om jag aldrig testat det. Lite som D&D minis med karaktärsgestaltning.

/Kalle

 

[LutherHex]

Av någon anledning så verkar de grupper jag spelar, och har spelat, i anse att det är bättre att spela länge i en setting. Dessutom gärna en mastodontkampanj som inte ska avbrytas med något helt annat.

Det finns för och nackdelar med alla spelstilar säkert, men fördelarna med mastodontkampanjer är enligt min erfarenhet att man kommer ned på ett djup i spelupplevelsen som inte går att uppleva annars. Man kan få en starkare känsla av att man spelar i en värld som är levande, där saker inträffar även utan rollpersoners deltagande, att historien tar nya skepnader, att politiska allianser ändras, att kunna komma psykologiskt på djupet underfund med vad som driver olika SLP, att lättare förstå hur en kedja av händelser hänger samman, att fördjupa sin rollpersons personlighet och gestaltning, att utveckla sin rollpersons förmågor, krafter, färdigheter och makt, etc. Det finns massor av fördelar. En annan aspekt jag gillar är att under en mycket lång tid spela ut olika fraktioner mot varandra, ungefär som i "Av Blod komna", fast många fler fraktioner och under en mycket längre tid. På det viset tror jag att man tränar sin strategiska förmåga också, mer än vad man kan göra i kortare äventyr och kampanjer där det väl mer blir en fråga om taktiska överväganden. Nämnas bör kanske också att en rollperson som man får mycket lång tid på sig att utveckla kan bli mycket intressantare, mer mångfacetterad och med ett psykologiskt djup som annars är vansinnigt svårt att gestalta, då man bara har några kvällars speltid på sig att sätta sig in i dennes personlighet och utveckla den.

Själv har jag i EON just nu tre rollpersoner. Den förste av dem har jag lagt ned ca 100 timmar på att utveckla, den andra ca 500 timmar och den tredje ca 900 timmar. Kampanjen de deltar i har jag dock spelat fler timmar än så.

Alla har ju olika smak, men jag tycker för min del att det är mycket roligare med riktigt långa kampanjer än korta, för de senare känns mer som korta besök i drömmarnas rike och de långa som om man liksom har bosatt sig i drömlandet. (Om du förstår vad jag menar vet jag inte, men jag tror det.)

Ett exempel på vad jag menar kan kanske vara de nyhetskrönikor i form av dagstidningar som man kan ladda ned från nätet till rollspelet Western. Där får man en återkoppling till vad som händer i spelvärlden, som man kan använda även för att låta spelarna RP samla ledtrådar kring något mysterium där dagstidningarna bara är ett av många verktyg för spelarna. Sådana tidningar konstruerar jag ibland själv till mina äventyr.

En annan sak är rollpersonernas kontaktnät. Personligheterna hos dessa kontakter kan renodlas och göras mycket mer levande i en "mastodontkampanj" än i kortare kampanjer eller bara enstaka äventyr. Detsamma kan sägas om de flesta av spelledarens viktigaste kampanj-SLP, de kan återkomma i äventyr efter äventyr och få en mer nyansrik och psykologiskt djupare gestaltning.

En tredje sak är att spelarna själva kan skriva krönikor till sin kampanj och därigenom bidra till att nedteckna kampanjens historia. Således blir spelarna och deras RP inflytelserika historiker i kampanjen.

Jag har säkert glömt många andra fördelar med mastodontkampanjer, men listan på fördelar kan sannerligen göras mycket lång.

 

[solvebring]

Re: När elden falnar?!

Du säger helt enkelt att jag måste ta mig i kragen för att få en förändring?
Well, det är jag ganska medveten om, men dock så är jag ju, som jag sagt ganska blyg socialt sett utåt. Men, jag måste väl kanske... Får se, skall göra ett försök när skolan börjar igen att prata med den andra snubben som är hitflyttad. Dock är han tusen gånger blygare så det gör ju inte saken bättre.
But life is life...

 

[Genesis]

Det kan vara en anledning. Jag är väldigt ombytligt och kan lätt bli intresserad av att spela i olika spelvärldar. Något som inte gör det lättare eftersom jag blir lätt frustrerad av att väldigt sällan får göra det. Av någon anledning så verkar de grupper jag spelar, och har spelat, i anse att det är bättre att spela länge i en setting. Dessutom gärna en mastodontkampanj som inte ska avbrytas med något helt annat.

Jag håller med dig. Jag spelade länge enbart one-off-äventyr och längtade efter att få spela längre kampanjer, bara för att inse att jag faktiskt inte gillar dem. Jag har alldeles för mycket idéer och kreativitet för att gilla att trängas in i en och samma spelvärld eller regelsystem. Jag blir ibland sur på forgespel som är tänkta att spelas över tre-fyra sessioner. Jag vill att en session skall vara en berättelse. Långkampanjer på två-tre sessioner kan jag tänka mig ibland, men längre än så, så börjar jag skruva på mig. Jag befinner mig för tillfället i två längre kampanjer, men som tur är så lyckas jag bryta ut och spela annat ibland.

 

[Rickard]

Jag vill att en session skall vara en berättelse.

Ja, egentligen är det någonting vrickat med att man inte hinner spela klart en berättelse (ett scenario) på runt sex timmar. Var går all den tiden åt egentligen? Det hela beror förvisso lite på hur man definierar en berättelse. En berättelse kan vara hur man får tag på en ring, en annan hur ringen visar sig vara något annat, en tredje där rollpersonerna försöker använda ringen men förlorar den, en fjärde där de försöker lokalisera och förstöra ringen.

Tillsammans så blir ju allt det här en kampanj.

/Han som spelleder one-shots i Feng Shui, men tänkte veckla ut det till en kampanj likt strukturen ovan

 

[Genesis]

Ja, egentligen är det någonting vrickat med att man inte hinner spela klart en berättelse (ett scenario) på runt sex timmar. Var går all den tiden åt egentligen? Det hela beror förvisso lite på hur man definierar en berättelse. En berättelse kan vara hur man får tag på en ring, en annan hur ringen visar sig vara något annat, en tredje där rollpersonerna försöker använda ringen men förlorar den, en fjärde där de försöker lokalisera och förstöra ringen.

Tillsammans så blir ju allt det här en kampanj.

Jo, jag ser en one-shot som en film och en kampanj som en TV-serie. Så i en kampanj bör egentligen varje session vara en egen berättelse i det stora sammanhanget, men så blir det ju inte så ofta. Spelade man mer så, så skulle jag nog tåla långa kampanjer mer. Jag gissar på att PTA funkar på det viset, men jag har inte spelat det ännu. Det finns ju indiespel som ser till att det blir kompletta berättelser, men de ser sällan till att man hinner klart på en session.

Och förresten:

Var går all den tiden åt egentligen?

Mekaniken. Jag har märkt att ju mindre mekanik, desto mer ståry. System med ett-slag-en-konflikt tenderar att använda tiden bättre än system med framförallt stridssubsystem, även om systemet är strömlinjeformat. Lyckas man även begränsa den typen av poänglöst frispel som aldrig skulle tolereras i en bok eller film, så kommer man en bit längre.

Det spel som bäst fixar den här biten är InSpectres. Jag spelade det ikväll. Inte nog med att det har en variabel som man kan använda för att justera ett upprdags längd, den använder den dessutom som mätare, så att man ser att "Oj, nu börjar vi närma oss slutet. Bäst att börja väva samman trådarna." Vi spelade det ikväll. Eftersom en spelare var sen och en annan var tvungen att dra tidigt (för att spela WoW ), så hade vi mindre än tre timmar på oss. Under den tiden hann vi förklara reglerna för den nye spelaren, fylla i personuppgifter i Sverok-formulär (vi skall äntligen försöka få ihop en förening), och dessutom diskutera spelet i efterhand. Rollpersoner hade vi redan en bunt färdiggjorda (när vi lirar InSpecres så har vi en rollpersonspöl som vi väljer ur, utan hänsyn till vem som skapat vilken rollperson).
Under denna session så hann vi trots detta få uppdraget, göra ordentliga efterforskningar, förvärra problemet, inhandla materiel, såga sönder ett gäng radioaktiva zombier, slå ihjäl en vampyr med ett kors, spränga sönder en beanaisesåsgolem (skapad av mitt förråd av vad som skulle vara vitlökssås för att bekämpa vampyren), gräva upp rötterna på ett gäng onda träd (jag spelade gruppens var-mullvad), såga ihjäl några besatta plastgrode-spiral-boing-grejer (sådana man finner på lekplatser), samt koka ihop ett impromptu miljögift med en ohelig magisk låda, ett vattenpass och ett lille-kemisten-set, och sedan använda det för att spränga upp hela parken (som i själva verket var en demon) till den milda grad att den nu är en förbjuden zon (till den stora glädjen för spöket som anlitade oss; nu slipper han bli störd). Och hitta en nedgrävd skatt under parken.

Förra gången blåste vi iväg Cthulhu i omloppsbana.

InSpectres är asbra på att få in mycket ståry på litet tid. Och det är så underbart kul att man storknar.

 

[terje]

Donjon på webben

Författaren (Clinton R. Nixon) har lagt upp spelet gratis på nätet: Donjon

Donjon är en hyllning till Dungeons and Dragons, men med en mer humoristisk ton. Spelet fokuserar på dungeon crawling men med en twist - det är spelaren och inte spelledaren som beskriver resultaten av lyckade färdighetsslag. Så om jag t.ex. lyckas med att speja efter fiender i grottgången så bestämmer jag vad min rollperson ser. Rollpersonen beskrivs med öppna egenskaper som i Over the Edge eller Parallel Worlds.

Jag har inte provat det än, men det verkar vara hemskt kul.

 

[kängtrollson]

Tröttnade osså en gång i tiden. Spelade mellan 1990-1995 Sedan tröttnade man på att lira. Om det främst berodde på andra intressen tog över eller att spelen blev sämre och sämre vet jag inte, men vi sluta lira. Tog av en slump upp rollspelandet igen när jag hjälpte en kompis att städa lägenheten 2003. Jag hittade Mutant- 89 lådan och frågade om han hade lirat spelet på länge, det hade han inte. Men vi hade lite att göra kvällen därpå, så vi spontanlirade lite färdiga äventyr med en medtvingad medspelare. Fy f-n vad j-vla kul det var. Plötligt insåg man vad lite personlig mognad kunde göra, inget hack and slasch utan seriöst rollgestaltande och inlevelse. Spelledarpersonerna aktiverades och drogs med i handlingen, istället för att bara vara någon slags bakgrundselement. Vi körde "Mos Mosel" Till första mutant, Med två spelare! Äventyret är tänkt för 4-8 spelare, just för att det blir mycket slaggis, men om en rollperson genom en halvtimmes brandtal lyckas samla byn till en lynchmobb, så klarar de sig nog rätt bra.
Många är säkert bortskämda med duktiga spelare och har utvecklat rollspelandet tillsammans redan under tidiga rollspels år, men
för mig var detta en slags uppenbarelse eller nått. Folk som verkligen rollspelade, på riktigt. Tyvärr fortsatte vi inte spela med den gruppen pga arbete och dylikt som kom i vägen, men det räckte för att intresset skulle vakna på nytt.

 

[Wyldstorm]

Är väl decenniet äldre (bara), men känner mig som en gammal fenix.

Man VET att det är dags att återfödas & spela som en galning igen, bränna lite gammalt skit & skaffa nytt folk...
Men man orkar inte än, utan samlar kritisk massa..
*hrrrrrrrrrrrrrrrrrggnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn*
Nej, ingen återfödelse den gången heller, men snaaaart...
Snaaaart....

 

[Genesis]

Gott! Skall genast spelas. Tack för länken! [nt]

Jag skrev ju NT, ju. Vet du inte vad det betyder? No Text, liksom. Ingen text, på svenska. Finns ju ingen poäng med att klicka på det här inlägget. Utom för att se till att forumet betraktar det som läst, antar jag. Men den funktionen funkar ju inte särskilt väl, i alla fall. För mig händer det stup i kvarten att forumet bestämmer sig för att alla trådar är helt olästa. Ett otyg. Tänkte posta om det på rollspel.nu-forumet förut, men sökte först och konstaterade att Troberg (tror jag att det var) redan hade postat om det. Så då slapp jag. Trevlig prick, den där Troberg. Litet väl rabiat om D&D ibland, kanske, men vafan, jag hatar faktiskt också spelet. Har bara provat det en gång, och jag tror att jag sabbade det något för mina medspelare genom att spela en Lawfull Good munk, och faktiskt rollspela mitt Alignment. Jag vägrade låta mina kompisar plundra liken, och var bestämd på att alla förtjänade en anständig begravning. Höll på att driva de andra galna. Filmen var ganska cool, dock. D&D, alltså. Eller, ja, den var rätt dålig, faktiskt, men kul på ett nördigt sätt. Jag fick ett biokort i julklapp, med 200 spänn på. Går nästan aldrig på bio, men nu är det dags! Tänkte nästan gå på Arn, men jag vill inte se den, egentligen. Speciellt inte efter de hemska särskrivna affischerna. "Arn: Tempel riddaren" Fy fan, det är så att man mår illa. Men man borde kanske stödja svensk filmproduktion? Kanske skulle köpa en biljett och sedan inte gå på filmen? Det vore fräckt. Ha, riva sönder den framför killen i kassan. Eller tjejen, såklart. Man skall inte vara sexistisk. Fast jag tog ett test en gång, på Harvards hemsida. Det konstaterade att jag var något rasistisk. Inte medvetet, men undermedvetet. Det tog längre tid för min hjärna att koppla ihop positiva drag med svarta än med vita. Litet läskigt, sådär. Men jag var i gott sällskap; en majoritet av dem som hade tagit testet var smått rasistiska. Inklusive svarta. Skrämmande. Och det var tydligen medias fel, skrev de.

//Genesis, som lovar att inte göra några fler sådana här inlägg. Förlåt.

 

[Genesis]

Hm, det är visst inte spelledarlöst [nt]

No text

 

[Flurtis]

Jag tror det är fullt naturligt och det gäller förmodligen inte bara rollspel. Många slutar spela fotboll strax innan 20års åldern. Jag har många klasskamrater från "viltvårdsgymnasiet" som helt tappade Jaktlusten runt 18-20 år åldern. Jag själv tappade helt intresset för Jakt i 2 år under den perioden, och jag var VÄLDIGT fanatisk.

Gemensamt är att det nästan alltid kommer tillbaka. Jag tror att det är ett genetiskt steg in i vuxenlivet, något helt naturligt med andra ord. Sen när abstinens blir för påtaglig, ja då är man igång igen.

//Flurtis

 

[solvebring]

Re: Spelledarlösa spel

Det här verkar verkligen intressant och det pirrar som tusan i spelnerverna. Har läst en del av Oskrivna Blad och vill därmed ge dig en dundrande applåd. Det är ju genialiskt, och allt verkar så kort och enkelt också.
Jag älskar verkligen idén och tror nog att jag kommer att gilla OB. Fascinerande, bra jobbat!