Jag kan känna att "det yttre hotet" som kategori är för bred för att vara särskilt användbar.
Om man tittar på tidiga berättelser saknar de ofta ett tydligt yttre hot, men det ger dem en amoralisk karaktär. Vår hjälte, eller gud, slår ihjäl någon eller våldtar någon, eller stjäl något, utan egentlig anledning. Och berättelsen handlar sen om konsekvensen: att världen skapades, att ett monster föddes, att tillvaron inte är perfekt, eller att ett nytt begrepp uppstod. Gamla sagor har sådana drag, för i grunden beskriver de ofta en släkts (eller familjs) uppgång och fall på ett hyfsat distanserat vis. Lite som ett ögonvittne: vi vet att den personen gjorde det, och sen det, men vi vet inte vad som drev dem annat än vad vi kan anta från att sätta oss själva i deras ställe.
Men om vi sätter sådana berättelser i förhållande till andra begrepp som ofta används, ser vi att de övervägande drivs av handling (plot driven). Huvudpersonen gör något, eller något händer, och så förs berättelsen framåt. Många berättelser om yttre hot handlar istället om hur det yttre hotet tvingar huvudpersonen att omvärdera sig själv.Även i Sagan om ringen är en central del i berättelsens inramning att hotet tvingar karaktärerna att göra val som sedan har kostsamma konsekvenser för dem.
Så det tycks mig att det yttre hotets viktigaste funktion är att skapa utrymme för moraliskt motiverade handlingar. För länge sen försökte jag läsa en fantasy-serie som handlade om människor som återföddes och försökte gottgöra sina misstag. Där fanns det några som begick incest och således kämpade med sitt begär. Och även om vi på någon nivå kan förstå själva dilemmat (göra det jag vill just nu mot uppnå det jag vill i framtiden) så finns det ju inte mycket till moralisk resonans: det ena alternativet (incest) är för majoriteten av läsare självklart underlägset det andra alternativet (inte incest).
Om något skulle jag säga att vår självupptagna samtids mest överanvända idé är "now, it's personal". Jag blir alltid lika ledsen när jag ser en polis-serie eller en film där det visar sig att det som såg ut som ett hot mot hela världen/samhället/staden egentligen bara handlade om huvudpersonen. "jag mördade 1000 människor men det vara bara för att du skulle bli intresserad, och nu har jag tagit din dotter!" Det är ett värdelöst sätt att förstöra den moraliska motivationen och byta ut den mot tomt egenintresse.
. Jag tror väl egentligen inte någon faktiskt spelar Sagan om ringen-lika kampanjer på det viset. Och det var det som var min poäng. Sådana berättelser är i mångas ögon (mina också emellanåt) eftersträvansvärda men de kräver andra upplägg för att lyfta, någon som tar ansvar för att låta de stora skeendena spelas ut parallellt och påverka RPnas mer introspektiva resa. Om bara RPnas egna drivkrafter för historien framåt hamnar man inte där.
