Tragedier av episka mått i rollspelskampanjer

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Då jag just nu läser kampanjen "Ikonernas Nåd" till Coriolis så slås jag av de episka tragedierna som kampanjen bjuder på och hur jag som läsare (tillika spelledare) verkligen går igång på detta i kampanjer. Episka tragedier hittar man såklart även i vissa andra kampanjer t.ex.

Femte Konfluxen
- När Tricilve slukas i en tsunami
Den nidländska reningen
- När Nidland invaderar Berendien och Hynsolge och begår massaker på befolkningen.
Hindenburg min älskade
- När Peckwickklubben totalförstörs i ett bombattentat och många kända Hindenburg-bor stryker med.

Vad tycker du om tragedier av episka mått i rollspelskampanjer? Vilka är dina favoriter?
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,194
Location
Omfalos
Tragedi är väl inte direkt standard. Men det har blivit några vändor.

Pendragon Great Campaign. Jag kör tragedin genom T H White. Det blir en berättelse om en idealistisk kung som vill tämja människans inneboende ondska, till viss del lyckas, men vars ädla projekt till slut stupar på hans egen missriktade lojalitet mot sina släktingar och hans egen oförmåga att konfrontera och hantera Lancelots och Guineveres kärleksaffär. Bakom den fina fasaden sprider sig rötan, och han är blind för det. När han kan se är det försent. Berättelsen blir både mänsklig och storslagen på samma gång.

Min hemmagjorda Birmingham by Night var också en tragedi. Hela kampanjen kretsade kring en slags arvssynd-affär eller politisk livslögn som spelgruppen gradvis nystade upp. Det hela slutade med att Kardinalen föll och hela Sabbath hamnade i gungning. (Det gick på samma sätt när vi körde kampanjen som lajv några år senare).

Beyond the Mountains of Madness. Kan inte säga mycket mer utan att spoila. Kampanjen i sig är långtifrån perfekt men slutet alltså. Det är fantastiskt tragiskt, sublimt.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,553
Vampire Wien mässkapelet går BOOM! och tar hela Tremere klanens pyramid med sig.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
Jag äger ingen tragedi, episk eller nåt och jag skulle hoppa över det om det erbjöds. Det enda jag minns av Femte konfluxen och Nidländska reningen var att jag inte gillade dem när jag spelade den.

Jag vet att en av mina spelare en gång föreslog det men det röstades ner av de andra spelarna. Jag tror många i min grupp vill ha lyckliga slut och jag är en av dem. Ingen fan av tragedier i verkligheten, rollspel, dataspel eller film. Jag kan tröttna på spel och genrer men inte glada slut.
Jag skulle dock spelleda nåt sånt om spelarna efterfrågade det då det skulle vara en annorlunda utmaning för mig.
 

Stareater

Får vissa att fatta vad rollspel kan vara.
Joined
6 Apr 2017
Messages
867
Location
Umeå
Pendragon Great Campaign blev rätt tragisk när vi körde den back in the day. Även äventyret Blood and Lust till Pendragon blev (av en slump) väldigt tragiskt i vår spelgrupp. Väldigt episkt och samtliga av spelarna och jag som SL grät en tår. Väldigt renande för själen.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,919
Jag har faktiskt aldrig spelat en kampanj som slutat i tragedi (tyvärr aldrig slutfört Den femte konfluxen, Den nidländska reningen eller Hindenburg min älskade), men jag har alltmer intresserat mig för att skriva äventyr som har slut som är tragiska utan att kännas sörpliga för spelarna. Det är ju betydligt svårare än att knåpa ihop ett slut i stil med "Ni dödar demonen och får skatten och halva kungariket" så det är en rätt kul utmaning 😊
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Jag tror många i min grupp vill ha lyckliga slut och jag är en av dem. Ingen fan av tragedier i verkligheten, rollspel, dataspel eller film. Jag kan tröttna på spel och genrer men inte glada slut.
Ett förtydligande från min sida. Det här betyder inte att just slutet behöver vara tragiskt (även om det är ett grepp för berättelsens klimax) utan jag tänker även på storslagna tragedier under kampanjens gång och kanske ibland som påfyllning av incitament för RP att agera i viss riktning.

Jag håller med om att det är trevligt med lyckliga slut, men då och då tycker jag också det är fint med vemod i berättelsen. När någon/något kärt går förlorat och man får som en klump i bröstet. Den känslan vill jag också kunna förmedla till mina spelare (ibland för att bara förmedla känslan i sig men också ibland för att revanschen då känns så mycket bättre).
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Jag har faktiskt aldrig spelat en kampanj som slutat i tragedi (tyvärr aldrig slutfört Den femte konfluxen, Den nidländska reningen eller Hindenburg min älskade), men jag har alltmer intresserat mig för att skriva äventyr som har slut som är tragiska utan att kännas sörpliga för spelarna. Det är ju betydligt svårare än att knåpa ihop ett slut i stil med "Ni dödar demonen och får skatten och halva kungariket" så det är en rätt kul utmaning 😊
Behöver som sagt inte gälla slutet utan massiva tragedier kan ju också ske som motor för den fortsatta kampanjen.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,092
Location
Ereb Altor
Vad tycker du om tragedier av episka mått i rollspelskampanjer? Vilka är dina favoriter?
Jag tycker nog att de funkar bättre som hot eller som något som RP kan hindra/orsaka. Jag har bara spelat två av de du nämner och där sker de ju oavsett vad RP och i inget av de fallen kan jag minnas att de påverkade RP nämnvärt. Rimligtvis borde HMÄ påverkat dem, men inget som satte djupare spår dessvärre. Men jag har ett minne av att jag gjorde just som jag föreslår ovan, och lät RP vara på plats.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,919
Behöver som sagt inte gälla slutet utan massiva tragedier kan ju också ske som motor för den fortsatta kampanjen.
Ah om det inte behöver handla om slutet har jag två bra exempel:

I äventyren som medföljde till Dakar och Demoner-modulen Krilloan blir rollpersonerna anklagade för ett brott de inte begått och dömda. Då alla rollpersoner i vår spelgrupp arbetade i stadens tjänst blev de gravt desillusionerade av att bli felaktigt skaffade av staden de vigt sitt liv åt att tjäna. Hela deras värld vändes upp och ned.

I den sorgligt bortglömda fantastiska enastående trilogin Eldgryning till DoD skriven på hobbybasis av Martin Lagnerö har rollpersonerna i första äventyret rest land och rike runt, fått utstå det ena och det andra, för att hitta en magisk hammare så att de kan förgöra en ond halvgud som kontrollerar en odöd armé stor nog att förinta rollpersonernas land. Efter en strid mot både armen och halvguden av infernaliskt episka mått lyckas rollpersonerna med nöd och näppe döda den onda halvguden och skinka hans armé....bara så att hans ännu mäktigare storebror kan dyka upp och driva bort rollpersonerna när de slickar sina sår! Tragiskt och demoraliserande, men damm vilken plothook för att spela nästa äventyr!
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag har varit både spelare och SL i Nidländska reningen, men i yngre tonåren så det var inte så mycket tragedi som "oj så mycket ondingar, var är mina tärningar?". Inget fokus på lidande lokalbefolkning alls.

Kan inte komma på någon upplevd tragedi i rollspel.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Jag tycker nog att de funkar bättre som hot eller som något som RP kan hindra/orsaka. Jag har bara spelat två av de du nämner och där sker de ju oavsett vad RP och i inget av de fallen kan jag minnas att de påverkade RP nämnvärt. Rimligtvis borde HMÄ påverkat dem, men inget som satte djupare spår dessvärre. Men jag har ett minne av att jag gjorde just som jag föreslår ovan, och lät RP vara på plats.
Jo, man kan absolut bygga in hotet kring en stundande tragedi som incitament, men här tänker jag mer på tragedier för att sända signaler till spelare/RP med både vemod och incitament för att agera.

Ytterligare exempel:
Svavelvinter / Drakar och Demoner
RP anländer till Kmordahelgedomen där man hittar alla druiderna mördade.
För mig förmedlar detta en känsla av vemod/hämnd som inte alls hade varit den samma om RP hade kunnat förhindra det.

Sen beror detta såklart också på hur investerade spelarna/RP är i målet för tragedin. Om personen/platsen/prylen som tragedin gäller bara är något som inte spelarna/RP hunnit få någon relation till, så blir det inte alls lika effektfullt.

Ytterligare exempel (om än i liten skala).
Brännpunkt Hindenburg / Mutant2
RP´s vän/uppdragsgivare (som inte introducerats tidigare) blir dödad direkt i introduktionen av äventyret

eller Arvet / Mutant2
RP springer på sin kusin (har jag för mig att det var) och kort därpå hittas han mördad
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,092
Location
Ereb Altor
Sen beror detta såklart också på hur investerade spelarna/RP är i målet för tragedin. Om personen/platsen/prylen som tragedin gäller bara är något som inte spelarna/RP hunnit få någon relation till, så blir det inte alls lika effektfullt.
Ja, precis. Det är nyckeln. När vi spelade Pirit så blev till slut Hugax dödad av Vita kåren (det är inte med i äventyret så ingen spoiler direkt). RP hade träffat både Hugax och Vita kåren och de hade fattat tycke respektive hat för dem. Det var jag som SL inte helt medveten om. Men en av spelarna:)s RP) blev helt uppfylld av ett hämndbegär som kom att definiera hela den fortsatta kampanjen.

Men det är nog enda gången jag kan komma på det. Vi har en liknande situation i vår Kopparhaveskampanj som nog kan bli rätt effektfull, men oklart hur det kommer att gå med hela den situationen än så länge.

För min upplevelse är att 99% av all scriptad storyhämnd faller platt. Det är mycket mer en metacue där spelarna fattar att "aha, våra RP ska bli upprörda nu och vilja lösa problemet".

Det sagt så är jag helt för kosmisk cthuluoid ondska. Helt meningslösa tragedier av episka proportioner för att någon gud gjorde något utan att ens märka det eller bry sig.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Ingen har nämnt Mörk Borg än, så jag nämner Mörk Borg.
Efter sex tragedier av olika storlek så stundar den sjunde och sista: Hela jävla världen går under.

Oavsett vad resten av kampanjen handlade om alltså.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,589
Chariot of the Gods (Alien RPG) hade kunnat vara ett grekiskt- eller Shakespeare-ianskt tragiskt drama.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,092
Location
Ereb Altor
Ingen har nämnt Mörk Borg än, så jag nämner Mörk Borg.
Efter sex tragedier av olika storlek så stundar den sjunde och sista: Hela jävla världen går under.

Oavsett vad resten av kampanjen handlade om alltså.
Ja, hela den mekaniken/profetian/kampanjfröet/ellervadmanskakalladet är så fantastisk bra!
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,090
Ja, risken med en sådan här förlust/katastrof är förstås att spelarna bara rycker på axlarna. Saker som Tricilves undergång känns mer safe vad gäller att få önskvärd effekt, eftersom det är så etablerat. Fast den logiska slutledningen är då att man måste "offra" betydande delar av spelvärlden...
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
Ett förtydligande från min sida. Det här betyder inte att just slutet behöver vara tragiskt (även om det är ett grepp för berättelsens klimax) utan jag tänker även på storslagna tragedier under kampanjens gång och kanske ibland som påfyllning av incitament för RP att agera i viss riktning.

Jag håller med om att det är trevligt med lyckliga slut, men då och då tycker jag också det är fint med vemod i berättelsen. När någon/något kärt går förlorat och man får som en klump i bröstet. Den känslan vill jag också kunna förmedla till mina spelare (ibland för att bara förmedla känslan i sig men också ibland för att revanschen då känns så mycket bättre).
Nu när jag läst hela tråden med de givna exemplena måste jag förstås ändra mig och säga att det varit en massa tragedier i mina och andras spel. När jag tänkte episk tragedi så tänkte jag mer på säg, ett helt äventyr/kampanj med mycket tragedi (död, skadade, vemod, saknad), och ett dåligt slut/tragiskt slut/extrem pyrrisk seger. Om man mer tänker tragedi som nåt som skulle vara tragiskt för en person eller en grupp personer så känns det som en vanligt förekommande beståndsdel.

De är i min grupp vanligare när vi spelar köpäventyr, med nackdelen att rp inte är lika investerade då det tragiska drabbar nåt som dykt upp för första gången i just äventyret. En köpekampanj har ju ofta mer tid på sig.

Med allt detta sagt så är jag nog inte en fan ändå, trots den drivkraft det kan ge.

Räknas den vanligt förekommande undergångna högcivilisationen i fantasy och scifi som en tragedi, eller har tidens tand istället gjort det till ett mysterium?
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Anledningen att jag lyfter frågan just nu är som sagt att jag läser Ikonernas Nåd till Coriolis där det hittills finns två större tragedier.


Emissarien som försvann
Här följer RP spåret efter den kidnappade Emissarien, en varelse som är väl etablerad i spelets setting och som av många anses vara en Ikon (gud). I slutändan finner man att den blivit ihjältorterad vilket har stor påverkan på många av RP, då religion är något väldigt centralt i spelet.

Den sista cykladen *EXTRA STOR SPOILERVARNING*
Har precis fått en pre-order och inte hunnit läsa igenom hela, men det lutar åt att rymdstationen Coriolis, som är hela spelvärldens nav (och är så central så den bär samma namn som rollspelet), skjuts sönder ur sin omloppsbana och kraschar på planeten Kua. Förmodligen omkommer majoriteten (samtliga) av de över 700.000 som befolkar stationen som därtill med stor sannolikhet även är RP´s hem och trygghet.

Det här är troligtvis den största tragedin och spelvärldspåverkan jag kan komma på att jag läst.

Båda dessa händelser skapar ett rejält vemod hos mig som läsare, och om jag etablerar dem rätt så är chansen stor att jag kan förmedla samma känsla till spelarna.

Precis som @DanielSchenström var inne på ovan så är antagligen känslan för stora (och plötsliga) tragedier inget rollspels-specifikt utan något man känner generellt oavsett media. Minns någon tidig säsong av Homeland...
...när 90% av seriens karaktärer dör i ett bombattentat. Ett djärvt och vemodigt grepp som ryckte undan mattan helt för mig som tittare
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,481
Location
Kullavik
Räknas den vanligt förekommande undergångna högcivilisationen i fantasy och scifi som en tragedi, eller har tidens tand istället gjort det till ett mysterium?
Jag tänker att det beror på hur känslomässigt investerade RP (och därmed spelarna) är i detta. En undergången högcivilisation har de troligtvis ingen sådan koppling till, men det är klart att man ändå kan känna av något. Om man ser till verkligheten och de enorma tragedier som skett genom människosläktets historia så finns det mycket som är tragiskt även om man inte har någon personlig relation till det (men då blir ofta inte heller känslan lika stark).
 
Top