Rickard
Urverk speldesign
Jag bröt ut det här till en ny tråd. Länk till ursprungstråd finns i citatet.
Jag ser inte någon skillnad i att ha tekniker för spelmakare, ha meta-regler för spelmakande eller modeller för scenarioskrivande - det är bara tre exempel på olika strukturer personen kan använda sig av. Jag ser inte någon skillnad i att ha detta för någon av de tre nivåerna - att kunna säga till spelarna hur de ska agera i spelet (tekniker), hur de kan välja bland olika förmågor för rollpersonen (regler) eller hur de kan samskapa ett scenario med spelledaren (samberättande). Nu säger jag inte att ett spel måste ha alla de här delarna för alla nivåer men att de kan finnas. Däremot håller jag med om att de skiljer sig åt i hur de presenteras för varje nivå.
Om detta är vad du egentligen menar - påverkan från spelmakare, spelledare eller spelare - så håller jag med om att det är viktigt att tänka på i traditionella spel. Det är faktiskt ett problem jag håller på att brottas med just nu då jag försöker se vad varje nivå bidrar med till spelet. Exempelvis, eftersom jag anser att scenarioskrivande är en typ av regelmakande (skapar element för interaktion), innebär det inte då att det är två personer - både spelmakare och spelledare - som skapar spelet? Jag håller även för närvarande på att experimentera med att behandla spelledaren som en av spelarna, istället för att låta den rollen vara en nivå över spelarna.
Vad jag tycker mig se är att du mer snackar om att det finns tre olika nivåer i hur man kan påverka ett rollspel - spelmakare, spelledare och spelare.Max Raven;n111309 said:Jag anser att rollspel oftast kommer att ha med scenarion och hur man spelar, i olika mängder. Vad man bör kommunicera till spelarna och hur är rollspelsskapande-specifikt. Den som har mest nytta av detta är rollspelsdesigners - vilka i sin tur bör ha koll på de andra delarna i spelet för att skapa bra spel.
Scenario-skapande å andra sidan kan vara överförbar kunskap mellan olika rollspel, där man kan plundra smarta lösningar från ett sammanhang och använda till ett annat. I tradspel är det nästan spelledar-exklusiv kunskap, men i spel där alla spelare har kontroll över "världen" som exempelvis Fiasco så sprids detta.
Spelarmodeller, sist, är användbara för spelarna i allmänhet. Allt det där som man brukar nämna - att ta upp gruppförväntningar, hur man spelar rollspel med exempel, teatertekniker o s v - faller lite in här för mig.
Jag ser inte någon skillnad i att ha tekniker för spelmakare, ha meta-regler för spelmakande eller modeller för scenarioskrivande - det är bara tre exempel på olika strukturer personen kan använda sig av. Jag ser inte någon skillnad i att ha detta för någon av de tre nivåerna - att kunna säga till spelarna hur de ska agera i spelet (tekniker), hur de kan välja bland olika förmågor för rollpersonen (regler) eller hur de kan samskapa ett scenario med spelledaren (samberättande). Nu säger jag inte att ett spel måste ha alla de här delarna för alla nivåer men att de kan finnas. Däremot håller jag med om att de skiljer sig åt i hur de presenteras för varje nivå.
Om detta är vad du egentligen menar - påverkan från spelmakare, spelledare eller spelare - så håller jag med om att det är viktigt att tänka på i traditionella spel. Det är faktiskt ett problem jag håller på att brottas med just nu då jag försöker se vad varje nivå bidrar med till spelet. Exempelvis, eftersom jag anser att scenarioskrivande är en typ av regelmakande (skapar element för interaktion), innebär det inte då att det är två personer - både spelmakare och spelledare - som skapar spelet? Jag håller även för närvarande på att experimentera med att behandla spelledaren som en av spelarna, istället för att låta den rollen vara en nivå över spelarna.