De flesta spel blir uppfuckade när man spelar tre personer. Men jag skulle vilja ändå rekommendera
Guilliotine, eftersom i det spelet blir det bara sämre och sämre att sabba för andra ju fler man spelar. Om man är tre personer så känns det lagom mycket.
Och i kortspelet
Space Beans så kan man alltid hålla reda på vad man skickar för kort till spelaren till höger, vilket innebär att ju färre man är, desto större inverkan får det procentuellt om man sabbar för spelaren till höger. I viss mån kan man även hålla reda på vad spelaren två steg till höger får (vilket blir spelaren till vänster om man är tre).
Annars så kan ni ju söka reda på alla de där spelen där en av deltagarna är spelledare. Jag spelade det billiga brädspelet
Descent (800 spänn) på LinCon, där man spelar äventyrare i en dungeon och där spelledaren försöker ta kål på en med sina monster.
Ett annat spel är
Fury of Dracula som egentligen är till för fem personer (spelledare + fyra karaktärer), men den som är lite kvick i huvudet ser att om de två spelarna spelar 2 karaktärer var, så kan man faktiskt spela brädspelet på tre personer. Vad spelet går ut på är att jaga Dracula runtomkring i Europa och kräver en del taktiska drag och samarbete.
Sedan har vi
kortspelet som vi gjorde själva i spelföreningen. Fast jag vet inte om jag kan stå för det spelet längre. Vi var rätt pubertala när vi gjorde det. Nu för tiden så spelar vi det mest för nostalgins skull, men jag kan säga att folk (utanför min bekantskapskrets) spelade det när jag gick på gymnasiet.
Annars finns det ju de vanliga kortspelen, som jag har spelat en hel del på tre personer och kan säga att de funkar riktigt bra.
Femhundra,
Bluffstopp, Byggkasino,
Gurka,
Mas (aka dalmas, skitgubbe) och
Vändåtta (motsvarighet till Uno). Mas och Vändåtta är enkla spel som kan spelas som snabbt tidsfördriv medan Femhundra och Byggkasino är lite mer långdragna spel.
/
Han som spelade en hel del kortspel med brorsan och farsan när han var yngre