är det här med 3D så häftigt som filmbolagen vill göra gällande?
Jag tycker det är kul; att sitta på en biograf med en massa andra idioter med 3D-glajjer gör att det blir lite mer av en happening än att bara titta som vanligt på TV fast i biografformat. Jag får lite drive-in-bio-stämning av det hela, och tycker det är helt okej att folk skrattar och applåderar när det händer roliga saker i ett sådant sammanhang, vilket jag vanligtvis är helt
total-allergisk mot.
Däremot tycker jag det är konstigt att folk som pratar om 3D-teknik alltid lyfter fram de här grejerna som kommer ut ur bioduken. De grejerna tycker nämligen jag gör sig mycket dåligt med tekniken. Själv är jag mycket mer imponerad av
djup än av saker som hålls upp framför kameran och flyger ut mot betraktaren. De senare ser helt enkelt aldrig särskilt bra ut. Jag har aldrig fått någon reflexmässig instinkt till att ducka för något som kommer mot mig, men jag tycker det är vackert att betrakta stora vidder som öppnar upp sig för mig med 3D-tekniken.
En annan sak som måste nämnas i sammanhanget är att sådana här 3D-filmer kan framstå som helt surrealistiskt knarkiga när de efter några år visas på TV. Jag har flera gånger sett den där Fredagen den 13:e-filmen som filmades med 3D-teknik, och det tar alltid ett tag för mig att fatta vad som är så konstigt med filmen, och varför. Och den där tiden medan man tänker "fan vilken flummig berättarteknik det är i den här filmen" innan man fattar vad det är som är så konstigt, den får mig alltid att känna mig rejält skruvad.
Nåja.
Tron 2; ser coolt ut. Fast jag måste erkänna att jag utbrast "meh; bilarna ska ju enbart kunna svänga 90 grader - så där fungerade ju inte Surround!"
