Trygga karaktärskoncept

[Svarte Faraonen]

Intellektuella, verbala, strategiskt orienterade rollpersoner. Jag tycker det är kul att planera och snacka med SLP, så jag gör helst rollpersoner där det är fritt blås att ägna sig åt detta utan att det känns som om man går emot sin personlighet. Min utbildning är som idéhistoriker, så i historicerande miljöer tar jag gärna roller som har koll på filosofi, medicin, vetenskap och liknande, eftersom jag då kan utnyttja mina egna kunskaper för att skänka dem djup.

 

[Vimes]

Nästan alla mina gubbar har varit ytliga psykopater. Charmiga, impulsiva och skrupelfria.

 

[kwarnberg]

Jag hamnar nästan alltid i rollen som outsider på något sätt, en person som inte riktigt hör hemma där hen befinner sig. Det spelar ingen roll om det rör sig om att komma från en adelsfamilj, växt upp i en by mitt ute i ingenstans, eller om hen befinner sig mitt i smeten i storstaden – det finns något som gör att hen inte passar in där hen befinner sig. Och det gäller ofta spelgruppen också. Jag tenderar att spela någon som är ny till gruppen eller som egentligen inte vill vara en del av den.

Mitt mål som spelare med den sortens rollpersoner är alltid att grusa rollpersonens förhoppningar. I slutet av kampanjen har rollpersonen hittat sin plats. Hen kanske insåg till slut att gruppen var vad hen letat efter hela tiden, och att hens önskan att komma tillbaka till sin släkt som kastat ut hen inte alls var vad hen behövde innerst inne – utan det hen behövde var att hitta en familj som accepterar hen för hur hen är.

Personlighetsmässigt är mina rollpersoner ofta antingen rätt tystlåtna och tillbakadragna eller mer storslagna och högljudda. Jag gillar tydliga karaktärsdrag så sett.

Och just det – alla har något i sin bakgrund som de känner skuld över, något som fortfarande hemsöker dem och som de inte kan släppa taget om. Gärna något som de beskyller sig själv för. En "Det var mitt fel"-bakgrund där målet är att lära sig att gå vidare och acceptera sig själv och kunna släppa lögnerna hen intalar sig själv.

 

[Mekanurg]

Jag spelar ofta den kompetente specialisten. En karl som vet vad han sysslar med -- oavsett om det är cirkusakrobatik, polisarbete, eller rymdskeppsunderhåll -- och som känner sina begränsningar ("Jag är pilot, så jag tänker inte gå på jakt efter en beväpnad mördare. Och nej, det är inte ordervägran, eftersom det här är ett civilt rymdskepp.") En trygg men okarismatisk problemlösare, en i gänget.

 

[Genesis]

Jag gillar folk som kan snacka. Spelar gärna skämtsamma och ironiserande rollpersoner. Jag tenderar att spela folk med en stark moralisk kompass, men vars moral skiljer sig i detaljerna från vad vi är vana vid, så att man inte riktigt kan bestämma sig för om hen är en hjälte eller en skitstövel. Där är väl grundtypen.

Jag gillar också att prata i bombastiska och formella ordalag, så högstatusroller är inte helt ovanliga. Sedan gillar jag att experimentera, men ovanstående typer är generellt roligast att spela.

 

[Leon]

Det bästa är ju att Molok personifierar allt detta på ett alldeles lysande sätt. En snäll, impulsiv minotaur med trasig uppväxt med slavhandel och gladiatorliv. Sävlig som en ko, hård som en oxe!

Det var ju det intrycket jag fick, utan att ha sett honom i spel - the Dude!

 

[Leon]

Jag försöker variera mig, men min go-to är definitivt "akademisk/religiös/moralisk auktoritet". Svavelosande präster, dryga akademiker och "rättskaffens" lagmän.

 

[2097]

Jag försöker be spelarna att den nya rollpersonen alltid ska vara ny. Dom måste ha minst två olika schabloner så dom kan spela dom varannan gång.