Trygga settings och settnings ni inte är bekväma med .

[Dr_Dängrot]

Inspirerad av min tidigare tråd trygga karaktärskoncept så kom jag att tänka på vilken typ av setting jag är trygg och bekväm med och oftast hänfaller åt när jag skapar äventyr och kampanjer .


??????Jag brukar oftast hänfalla åt att skapa äventyr i fantasy och postapokalyptiska settings .

jag är däremot väldigt obekväm med realistiska och tidsenliga settings iom att jag inte har tillräckligt med kunskap eller intresse för att spela i den verkliga världen och specifika tidsepoker . Tex vet jag oerhört lite om Amerika på 1800-talet så western går bort

Jag är oxå obekväm med skräck då jag tycker att skräck hänger så mycket på känsla och jag kan inte förmedla den känslan till spelarna , dock älskar jag skräck som spelare .

 

[krank]

Jag är väldigt bekväm med att spela i olika varianter av någorlunda bekant modern tid. Jag brukar säga "industrialismen och framåt". Jag vet ju hur allt funkar, liksom. Eller det jag inte vet kan jag ta reda på. Jag behöver inte plugga in speciellt mycket geografi eller liknande. Bäst är när fantastik-elementen är förhållandevis små, typ som i skräckspel eller vissa superhjältesettings, där de inte påverkar sådär supermycket. Jag känner ofta ett behov av att förstå hur saker hänger ihop.

Fantasy är jag obekväm med, men det är nog mest för att jag tycker medeltid är så tråkigt. Och postapokalyps är ju i grunden bara medeltid fast med bilar, typ. Alldeles för lowtech – jag har svårt att både komma på intressanta äventyr och att komma på intressanta lösningar när jag blir så bakbunden av bristen på tech.

Men mest obekväm är jag nog med väldigt plottriga främmande världar, oavsett om de är fantasy eller scifi. Den värld som får exemplifiera det är nog Eclipse Phase. Det är en oerhört rik värld som har extremt många rörliga delar och saker att hålla reda på – och vanliga medborgare i den världen har såpass god informationstillgång att jag som SL upplever att jag i princip måste hålla allt i huvudet. Det är svårt att hålla en rimlig informationshorisont där, liksom.

 

[Bifur]

Jag är nog mest bekväm med fantasy: Det är helt enkelt ofta lätt att förstå spelvärldarna. I princip skulle jag kunna ta hantera motsvarande historiska settings lika väl, det är mest att de inte är så vanliga i spel. Jag går ju annars igång på att läsa in mig på settings så jag drar mig sällan för de mer komplexa.

Jag har nog inga settings jag verkligen är obekväm med men viss scifi* som uppmuntrar till vetenskapliga diskussioner tycker jag kan bli jobbiga. De tenderar att leda till debatter om huruvida enskilda tekniska lösningar är rimliga eller ej, vilket oftare dödar stämningen än förstärker den.

* Vet inte vilken scifi det egentligen är. Jag har hamnat i det problemet i flera settings, bortsett från Star Wars (men det är ju i grund och botten fantasy). Kanske beror det mer på spelgruppen?

 

[Dr_Dängrot]

Tilläggas skall att jag även är obekväm med settings som bygger på väldigt väl etablerade brand names där det finns en djup och omfattande lore .

Ta tex game of thrones , jag skulle aldrig vilja spelleda i westeros iom att jag inte kan fejka och komma på saker att the top of my head

 

[God45]

Jag är bekväm med nutid i Europa, USA, delar av Afrika och delar av Mellanöstern. Jag vet helt enkelt nog om världen genom att ha levt i den.


Jag är bekväm med settings som är baserade runt myndigheter eller större organisationer med en byråkratisk struktur. Den kan vara i framtiden på månen, urtidens Babylon eller Forgotten Realms. Jag är en yrkes byråkrat, vissa saker är alltid samma.

Jag är bekväm med fantasy så länge ingen begär att jag ska lära mig culture gaming nonsens. Så i praktiken D&D och liknande. Gloriantha och sådant är superjobbigt för jag bryr mig inte egentligen om den lokala religionen eller samhället. Jag har läst... För mycket fantasy. Så jag kan alla troperna och metaforerna. Men jag vill inte och orkar inte lära mig detaljerna igen. Så är det viktigt känner jag mig inte bekväm.

Jag är bekväm med Cyberpunk, science-fantasy som 40k/Fading suns och retro sci-fi.

Jag är bekväm med Urban Fantasy om jag kan settingen men annars inte.

Jag är inte bekväm med modern sci-fi eller Transhumanism. Jag förstår inte vetenskapen bakom bra nog att spela i det känner jag ofta.

 

[RasmusL]

Jag har supersvårt för settings som bygger på kändis-popkultur. Rockband, filmstjärnor, författare och annat som jag som vuxen "borde" ha koll på men ofta är totalt ointresserad av.

 

[Skarpskytten]

Känner igen mig mkt i Bifur säger. Jag är bekväm med fantasy och (pseudo)historia för att jag har läst mkt och är historiker. Så jag har både intresse av och ibland förkunskaper när det gäller det senare, och tycks få mina spelare att tro på det jag säger även om underlaget ofta är tunt. Däremot gillar jag inte sci-fi, för jag förstår inte ens modern teknologi och har inget intresse av det heller. Så det går bort pga:

Jag känner ofta ett behov av att förstå hur saker hänger ihop.

Det måste inte vara realistiskt, men det måste hänga ihop. Gärna culture gejming, men det måste inte vara det.

 

[Cybot]

Jag är obekväm med nya settings som kräver att jag ska läsa igenom 100+ sidor av stämmningstext, regler, trollformler och världsinformation.

Jag är bekväm med de flesta settings i World of Darkness....förutom Werewolf. För varulvar har en kultur som jag tycker är skitobehaglig att spela inom.

Jag är bekväm med 40k, DnD, Mutant (men screw BRP) och många klassiska sci-fi settings för att jag har läst mycket av det tidigare.
Jag är bekväm med Cyberpunk, Science-fantasy, post-apocalypse och mycket Urban fantasy för jag kan de flesta konventionerna och det är ofta väldigt trop-drivna genrer.

 

[krank]

förutom Werewolf. För varulvar har en kultur som jag tycker är skitobehaglig att spela inom.

Ja.

Jag har visserligen inte spelat jättemycket werewolf eller läst böckerna, men… det här är precis min upplevelse =)

 

[Bolongo]

Jag är bekväm med allt som det finns tydliga förlagor för inom populärkulturen.

Jag skulle inte säga att jag är obekväm med något i bemärkelsen att jag tycker det är obehagligt, men jag finner realistisk nutid (typ allt efter Murens fall) väldigt ointressant och har ingen lust att köra det.

 

[kaptendral]

Det som spelar absolut störst roll för hur bekväm jag känner mig med en setting är hur mycket lore det finns. Ju mer lore, desto mindre bekväm. Gillar inte alls att spela i etablerade settings faktiskt. Jag vill kunna hitta på vad jag vill när jag vill liksom.

 

[Rymdhamster]

Jag vet inte om det finns några säkra settings för mig längre. Jag spelar inte längre med folk som har samma utgångspunkt som mig. så till och med fantasy känns som det kan vara vad som helst. Alltifrån mindjammer till stenålder, eller båda på samma gång.

Men fantasy är väl ändå det jag fortfarande känner mig tryggast i. Och av alla settings är det nog den som är enklast att få alla på samma bana i.

 

[Cybot]

Friheten att hitta på lite vad man vill är mycket av orsaken varför jag tycker att 40k är charmigt.
Vill man bygga den Hegelianska rymdsektorn som är belägrad av de tre kaosfurstarna Schopenhauer, Von Mises och Heidegger och spela ut en filosofisk kamp där makt är en fråga om definitioner och tankemönster? Just do it.

 

[JJoghans]

Jag är fantastikknarkare, och så länge en setting har element av fantastik är jag intresserad. Jag blir mer och mer obekväm ju högre grad av socialrealism en setting har.

 

[Korpa]

Jag blir låst när det är historiska settings. Ju mer historiskt korrekt, desto värre är det, för då finns det i mitt huvud ett facit för vad som är rätt eller fel att göra och då blir jag mer fokuserad på att Göra Rätt än att Ha Kul.

Edit: Jag glömde nämna att jag ofatst inte besitter kunskapen att veta vad som ÄR rätt, så när jag fokuserar på att Göra Rätt är det lagomt ångestladdat av rädsla för att jag Gör Fel.

 

[Dilandau]

Ja.

Jag har visserligen inte spelat jättemycket werewolf eller läst böckerna, men… det här är precis min upplevelse =)

Kan du och Cybot utveckla det här i en ny tråd? Är nyfiken på er tankar.

 

[Rangertheman]

Jag trivs helt klart bäst i pseudohistorisk/-medeltida fantasy. Det är lagom fantastiskt, behöver inte vara historiskt korrekt men verkligheten kan användas som referens i många fall och settingen är lätt att förmedla. Amerikanskt 1920-tal (Call of Cthulhu) fungerar också bra. Pinsamt nog kan jag mer om det än om svenskt 1920-tal, vilket kan ställa till med problem om vi ska spela svenska CoC. Post-apokalyps är ok för one-shots eller korta kampanjer, men jag har svårt att tänka mig att spela i den typen av setting under en längre tid.

Sci-fi lockar i teorin - jag gillar ju The Expanse, Star Trek och liknande - men något dödar intresset för att faktiskt spela i en sådan setting. Science Fantasy typ Firefly hade nog fungerat däremot. Och Alien fungerar väldigt bra för cinematiska one-shots.Jag känner mig mycket obekväm i settings som ligger långt ifrån mina referensramar, t.ex. cyberpunk. Ännu värre om settingen är fylld av egenpåhittade begrepp. Neotech är med andra ord inget för mig. MUA:s pilsner-apokalyps är på gränsen.

 

[Cybot]

Kan du och Cybot utveckla det här i en ny tråd? Är nyfiken på er tankar.

De är traditionsbundna brölmachos vars favoritsyssla är ekoterrorism. Jag tror inte att mer behöver sägas.

 

[krank]

De är traditionsbundna brölmachos vars favoritsyssla är ekoterrorism. Jag tror inte att mer behöver sägas.

…som dessutom är ganska ordentligt fasta i en urtråkig hierarkisk stam/flock-struktur, vilket åtminstone för mig gör övriga saker ännu värre.

Eller OK, ekoterrorismen har jag inga större problem med. Men traditionella brölmachos i en skitjobbig hierarkisk stam/flockstruktur? Nej tack.

 

[entomophobiac]

Jag är nog bekväm med det allra mesta under rätt omständigheter. Får jag förbereda mig så är det mesta möjligt.

Om jag inte får förbereda mig så blir det nutid eller nära framtid. Den typen av spel gör att man inte behöver förklara något överhuvudtaget. ALLA kan troperna involverade.

Har lite svårare för fantasy, för där brukar varje värld ha små nyanser på troperna som jag själv inte är insatt i.

På senare år har jag känt allt mer att verkligheten överträffar dikten också. Att rollspel alldeles för ofta lutar sig åt fantastikhållet. Men det hindrar mig inte från att spela alla tänkbara spel ändå!