Nekromanti [TSOY] Skuggan av igår.
- Thread starter wilper
- Start date
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Spelrapport #1b
Mellanspel mellan första och andra äventyret med w176s rollperson Kym.
Mellanspel mellan första och andra äventyret med w176s rollperson Kym.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
SL
Det här var inte ett av de "riktiga" spelmötena. Men w176 hade skrivit lite krönika efter förra passet om vad hon föreställde sig skedde i efterdyningarna på slutscenen där (jag hoppas fortfarande på att någon av spelarna skriver ihop något om det spelmötet om postar i den tråden), och när jag läste den så insåg jag hur jag kunde utnyttja den till att binda ihop det förra mötet med nästa. Så vi snackade ihop oss och efter att ha käkat lite så satte vi oss ner och spelade.
Det var lite haltande i början, för även om jag visste vart jag ville komma så hade jag inte den blekaste om hur jag skulle komma dit. Men efter att vi snackat lite så hittade vi en startpunkt där jag kunde börja nysta och snart så var w176s rollperson Kym på spåret mot Awesomeland.
Vi tappade fart när jag bestämde mig för att testa reglerna för att lösa konflikter i spelet (Bringing down the pain, som jag för övrigt fortfarande letar efter en vettig svensk term för), men det blev rätt ok ändå i slutändan.
De viktigaste sakerna för mig var att ha trevligt, och att föra över lite kritisk information till spelarnas sida av bordet, så jag skulle slippa mässa den i introduktionen på nästa pass. Båda målen nåddes så jag är nöjd, även om reglerna kom ivägen en aning, men nu vet vi båda hur det funkar och när det blir aktuellt att köra igen så finns det nu en spelare som har faktisk erfarenhet av att använda dem.
Jag ser fram emot nästa spelmöte och det skall bli jättekul att se vad w176 gör av händelserna från ikväll.
Det här var inte ett av de "riktiga" spelmötena. Men w176 hade skrivit lite krönika efter förra passet om vad hon föreställde sig skedde i efterdyningarna på slutscenen där (jag hoppas fortfarande på att någon av spelarna skriver ihop något om det spelmötet om postar i den tråden), och när jag läste den så insåg jag hur jag kunde utnyttja den till att binda ihop det förra mötet med nästa. Så vi snackade ihop oss och efter att ha käkat lite så satte vi oss ner och spelade.
Det var lite haltande i början, för även om jag visste vart jag ville komma så hade jag inte den blekaste om hur jag skulle komma dit. Men efter att vi snackat lite så hittade vi en startpunkt där jag kunde börja nysta och snart så var w176s rollperson Kym på spåret mot Awesomeland.
Vi tappade fart när jag bestämde mig för att testa reglerna för att lösa konflikter i spelet (Bringing down the pain, som jag för övrigt fortfarande letar efter en vettig svensk term för), men det blev rätt ok ändå i slutändan.
De viktigaste sakerna för mig var att ha trevligt, och att föra över lite kritisk information till spelarnas sida av bordet, så jag skulle slippa mässa den i introduktionen på nästa pass. Båda målen nåddes så jag är nöjd, även om reglerna kom ivägen en aning, men nu vet vi båda hur det funkar och när det blir aktuellt att köra igen så finns det nu en spelare som har faktisk erfarenhet av att använda dem.
Jag ser fram emot nästa spelmöte och det skall bli jättekul att se vad w176 gör av händelserna från ikväll.
w176
Förlorad dotter
Re: Spelrapport #1b
För mig var det förta gången att köra två personers spelmöte när det inte var helt samberättande friform. Det var kul, och det hände mycket och det var coolt. Dock kändes de i bland att kampnjen ännu är i uppstartsskedet och att jag inte ännu hade riktigt koll på karaktären, spelvärlden eller berättelsen. De fanns en massa luckor att fylla i.
Däremot hade jag kul som sagt och det var ett intensivt pass. >Rent berättlsemässigt var jag med om en massa coola saker. Jag såg häxdrottningen naken till exempel och smög och hade mig, och det kändes som ett stort plus att köra extrapasset. Allt kommer ha en massa mer kött på benen för mig, och det skedde saker som påverkar min rollpersons sätt att se på och bemöta världen.
I grunden blev jag mer taggad och insåg att spelmöten på en spelare och Sl är en cool form att spela i.
För mig var det förta gången att köra två personers spelmöte när det inte var helt samberättande friform. Det var kul, och det hände mycket och det var coolt. Dock kändes de i bland att kampnjen ännu är i uppstartsskedet och att jag inte ännu hade riktigt koll på karaktären, spelvärlden eller berättelsen. De fanns en massa luckor att fylla i.
Däremot hade jag kul som sagt och det var ett intensivt pass. >Rent berättlsemässigt var jag med om en massa coola saker. Jag såg häxdrottningen naken till exempel och smög och hade mig, och det kändes som ett stort plus att köra extrapasset. Allt kommer ha en massa mer kött på benen för mig, och det skedde saker som påverkar min rollpersons sätt att se på och bemöta världen.
I grunden blev jag mer taggad och insåg att spelmöten på en spelare och Sl är en cool form att spela i.
w176
Förlorad dotter
Elins syn
Spelmöte ett var grymt. Spelgruppen har spelat en liten kampanj innan tillsammans i sin helthet och de flesta i spelgruppen har i andra konstellationer även spelat ihop en massa innan det.
Det innebär att även om vi är en spretig spelgrupp spelstilsmässigt så har vi ganska mycket koll på vart de andra ligger och vad de vill ha ut. Allt spånade och allt gemensamt vi diskuterat fram kändes som det var helt rätt.
När vi var ungar ute i den lilla byn och sedan när vi tragiskt flydde till staden samarbetade vi verkligen med scener och stämningar kring spelbordet.
Det var starkt vemod, en massa fruktansvärda saker och rollpersoner som kändes väldigt unga och sårbara, samt en fin smak av världen. Hur vi hittat den här 1200tals tidsmässiga fantasyn med häxmästare riddare, byrådsäldstar och mullriga fantasystäder rätt bra.
Dessutom kändes det bra att spela en ganska frikopplad prolog så att vi kunde testa oss fram och uttforska gruppdynamik och rollspersoner innan äventyret drar i gång på allvar.
Avsnitt ett fick alltså mig i korta drag bli väldigt entusiastisk inför kampnjen då det verkar som alla i gruppen verkar satsa på att verkligen bygga något coolt.
Och ett stort plus för TSOY regelsystemet. Här känns det väldigt rätt och inte i vägen för en friformare som jag, utan lyfter snyggt fram massa coola saker.
Spelmöte ett var grymt. Spelgruppen har spelat en liten kampanj innan tillsammans i sin helthet och de flesta i spelgruppen har i andra konstellationer även spelat ihop en massa innan det.
Det innebär att även om vi är en spretig spelgrupp spelstilsmässigt så har vi ganska mycket koll på vart de andra ligger och vad de vill ha ut. Allt spånade och allt gemensamt vi diskuterat fram kändes som det var helt rätt.
När vi var ungar ute i den lilla byn och sedan när vi tragiskt flydde till staden samarbetade vi verkligen med scener och stämningar kring spelbordet.
Det var starkt vemod, en massa fruktansvärda saker och rollpersoner som kändes väldigt unga och sårbara, samt en fin smak av världen. Hur vi hittat den här 1200tals tidsmässiga fantasyn med häxmästare riddare, byrådsäldstar och mullriga fantasystäder rätt bra.
Dessutom kändes det bra att spela en ganska frikopplad prolog så att vi kunde testa oss fram och uttforska gruppdynamik och rollspersoner innan äventyret drar i gång på allvar.
Avsnitt ett fick alltså mig i korta drag bli väldigt entusiastisk inför kampnjen då det verkar som alla i gruppen verkar satsa på att verkligen bygga något coolt.
Och ett stort plus för TSOY regelsystemet. Här känns det väldigt rätt och inte i vägen för en friformare som jag, utan lyfter snyggt fram massa coola saker.
Nightowl
Champion
"Elaka rustningar"! [NT]
NT = No Text (Ingen text)
NT = No Text (Ingen text)
Dimfrost
Special Circumstances
Re: Elins syn
/Dimfrost
Intressant. Hur kommer det sig? Jag trodde att TSoY innehöll precis sådant som ni friformare (som naturligtvis är väldigt långt från en homogen grupp, men ändå) hade svårt för, till exempel regler för sociala konflikter och personlighetsdrag (i alla fall i någon mån).
/Dimfrost
w176
Förlorad dotter
Re: Elins syn
Reglerna utgår från hur du spelar ut saker, men styr inte vad som ska spelad ut.
Det som spelas ut -> Regelmässiga effekter
De tex jag har svårt för är favoritexemplet skräcktabeller. Dvs då reglerna styr vad som spelas ut.
Regler -> Hur saker ska spela ut
Reglerna utgår från hur du spelar ut saker, men styr inte vad som ska spelad ut.
Det som spelas ut -> Regelmässiga effekter
De tex jag har svårt för är favoritexemplet skräcktabeller. Dvs då reglerna styr vad som spelas ut.
Regler -> Hur saker ska spela ut
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,878
1000XP! Se up Krille! 
Wee! 1000XP på wrnu (nä inte i spelet alltså även om jag tror att jag drog hem mest av oss under första spelmötet
). Det passar väl bra att fira med ett inlägg i en tråd som faktiskt handlar om rollspel? 
Nåväl. Spelmötet var väldigt innehållsrikt och en bra start. I och med tidshoppen så kändes det som vi hann med väldigt mycket. Flera stunder var dessutom riktigt bra. När vi såg riddaren dö och efterspelet kring det (Kyms "Det är okej om du gråter" och den musiken) var kändes verkligen för min del. Som Elin (w176) sa, starkt vemod. Och jag är en sucker för vemod har vi ju upptäckt.
Inträdet i staden var en annan sak som kändes riktigt bra för mig. Återigen var det solklart att musiken bidrog mycket till saken. Pang så blev det skränigt och stökigt. Om jag inte missminner mig var Darkans tema den enda låten som verkligen lät "medeltida" också. Det passade sig mycket väl och... jag undrar nästan om det inte var där som en stor del av den 1200-talsstämning Elin nämner kom till henne?
Rent krasst så spelade vi med ganska lite "färg", dvs. väldigt få detaljer beskrivna. När det gäller det här med kläder t.ex. så vet vi bara att riddaren hade en tabard/vapenrock av nåt slag, att Eeri har en blå kjortel och att ondingarna hade svart. Det var det enda som sas specifikt. Eventuellt att nån hade mantel också. Ändå har det dykt upp tydliga bilder på hur kläderna såg ut, enligt utsago efter hur de beskrevs. Vilket de ju inte hände. Mycket intressant!
En sak som jag funderade på innan vi började var om vi skulle sitta som vi brukar. Vid det här laget har vi ju liksom invanda platser. Lärarstuderande som jag är (ja pedagogik med grejs kring artifakter och betingning och allt) så tror jag nämligen att det kan påverka hur vi spelar en hel del. Kanske låter skitflummigt men det är ett fenomen man ser i körer också, att det kan funka mycket bättre om man flyttar en eller två och vips funkar allt mycket bättre. Jag märkte faktiskt av det här en aning i praktiken: vid ett tillfälle (tidigare nämnda stund med Kym där han och Rian är lite avsides från varandra) så var min impuls att jag vill ta tag i Elins hand på samma sätt som Rian gjorde med Kyms. Dock så satt Elin tvärs över bordet och att springa runt det kändes mer som att det bara skulle störa... så där satt vi och liksom spelade ut scenen genom att titta lite försynt på varandra då och då och ja... darra på läppen liksom. Hade vi istället suttit bredvid varandra så vi kunnat spela den där nära kontakten lite mer fysiskt (en slags hopp-och-skrikande antar jag?
) så hade det nog höjt det hela nåt snäpp till för oss båda.
Xhakhal, jag och w176 är ju våra flitigaste lajvare i gruppen (ja, vi är ju 3 av 4 lajvare i en grupp på 6 för den delen) och däremed tror jag att det är mest sannolikt att vi vill klänga på varann. Efter att ha dryftat saken inatt (det blev inte mycket sömn innan min körkonsert idag på förmiddagen) så är vi ense om att en relokering ska ske. Inte för att jag fattade hur de tänkt sig saken men jag är nöjd bara jag får en stol och en SnöKon 07-mugg att dricka ur!
Så... ja... det får nog vara bra för nu. Bristen på producerade mutor försvarar/åtgärdar jag i annat inlägg!
Wee! 1000XP på wrnu (nä inte i spelet alltså även om jag tror att jag drog hem mest av oss under första spelmötet
). Det passar väl bra att fira med ett inlägg i en tråd som faktiskt handlar om rollspel? Nåväl. Spelmötet var väldigt innehållsrikt och en bra start. I och med tidshoppen så kändes det som vi hann med väldigt mycket. Flera stunder var dessutom riktigt bra. När vi såg riddaren dö och efterspelet kring det (Kyms "Det är okej om du gråter" och den musiken) var kändes verkligen för min del. Som Elin (w176) sa, starkt vemod. Och jag är en sucker för vemod har vi ju upptäckt.
Inträdet i staden var en annan sak som kändes riktigt bra för mig. Återigen var det solklart att musiken bidrog mycket till saken. Pang så blev det skränigt och stökigt. Om jag inte missminner mig var Darkans tema den enda låten som verkligen lät "medeltida" också. Det passade sig mycket väl och... jag undrar nästan om det inte var där som en stor del av den 1200-talsstämning Elin nämner kom till henne?
Rent krasst så spelade vi med ganska lite "färg", dvs. väldigt få detaljer beskrivna. När det gäller det här med kläder t.ex. så vet vi bara att riddaren hade en tabard/vapenrock av nåt slag, att Eeri har en blå kjortel och att ondingarna hade svart. Det var det enda som sas specifikt. Eventuellt att nån hade mantel också. Ändå har det dykt upp tydliga bilder på hur kläderna såg ut, enligt utsago efter hur de beskrevs. Vilket de ju inte hände. Mycket intressant!
En sak som jag funderade på innan vi började var om vi skulle sitta som vi brukar. Vid det här laget har vi ju liksom invanda platser. Lärarstuderande som jag är (ja pedagogik med grejs kring artifakter och betingning och allt) så tror jag nämligen att det kan påverka hur vi spelar en hel del. Kanske låter skitflummigt men det är ett fenomen man ser i körer också, att det kan funka mycket bättre om man flyttar en eller två och vips funkar allt mycket bättre. Jag märkte faktiskt av det här en aning i praktiken: vid ett tillfälle (tidigare nämnda stund med Kym där han och Rian är lite avsides från varandra) så var min impuls att jag vill ta tag i Elins hand på samma sätt som Rian gjorde med Kyms. Dock så satt Elin tvärs över bordet och att springa runt det kändes mer som att det bara skulle störa... så där satt vi och liksom spelade ut scenen genom att titta lite försynt på varandra då och då och ja... darra på läppen liksom. Hade vi istället suttit bredvid varandra så vi kunnat spela den där nära kontakten lite mer fysiskt (en slags hopp-och-skrikande antar jag?
) så hade det nog höjt det hela nåt snäpp till för oss båda.Xhakhal, jag och w176 är ju våra flitigaste lajvare i gruppen (ja, vi är ju 3 av 4 lajvare i en grupp på 6 för den delen) och däremed tror jag att det är mest sannolikt att vi vill klänga på varann. Efter att ha dryftat saken inatt (det blev inte mycket sömn innan min körkonsert idag på förmiddagen) så är vi ense om att en relokering ska ske. Inte för att jag fattade hur de tänkt sig saken men jag är nöjd bara jag får en stol och en SnöKon 07-mugg att dricka ur!
Så... ja... det får nog vara bra för nu. Bristen på producerade mutor försvarar/åtgärdar jag i annat inlägg!
Re: Elins syn
Dina nycklar (som jag antar är vad du menar med regler som styr personlighetsdrag) styr ju bara vad du får XP för att spela.
Som exempel så har min rollperson numera Key of Bloodlust, som jag köpte när Fågel-Viivi dog och Key of Unrequited Love inte längre behövdes. Jag får spela hur ointresserad av Viivi jag vill, och fortfarande göra en trovärdig roll, MEN då får jag ingen XP. Vill jag ha XP får jag spela på att Eeri försöker vinna Viivis gillande.
Nu får jag spela på att han är blodtörstig, annars får jag ingen XP - bäst för mig att jag gör det, men det finns inget straff för att låta bli.
Dessutom så var nycklarna coola.
Jag är nu ingen lika inbiten friformare som Elin - när jag spelar med en grupp föredrar jag ett mer "konservativt" system - men de här reglerna kan jag uppskatta då det bara krävs ett slags tärningsslag.
Dina nycklar (som jag antar är vad du menar med regler som styr personlighetsdrag) styr ju bara vad du får XP för att spela.
Som exempel så har min rollperson numera Key of Bloodlust, som jag köpte när Fågel-Viivi dog och Key of Unrequited Love inte längre behövdes. Jag får spela hur ointresserad av Viivi jag vill, och fortfarande göra en trovärdig roll, MEN då får jag ingen XP. Vill jag ha XP får jag spela på att Eeri försöker vinna Viivis gillande.
Nu får jag spela på att han är blodtörstig, annars får jag ingen XP - bäst för mig att jag gör det, men det finns inget straff för att låta bli.
Dessutom så var nycklarna coola.
Jag är nu ingen lika inbiten friformare som Elin - när jag spelar med en grupp föredrar jag ett mer "konservativt" system - men de här reglerna kan jag uppskatta då det bara krävs ett slags tärningsslag.
Eeris historia + Xhakhals anmärkningar
Vad kan jag säga som inte redan sagts? Jag gillade spelet, och jag gillade också känslan av vemod - men lite less blev jag då allt var trist (för rollpersonerna). Paniken i staden blev lite trist efter ett tag då den blev för mycket, då det var paniskt och hopplöst hela tiden - inte så att jag inte klarar av att spela en rädd rollperson, men så att man faktiskt hade fattat poängen för länge sedan, ungefär - och att ingenting gick bra efter att historien tagit fart.
(Nu var det rälsat, det erkände SL redan innan, och vi accepterade det. Jag fattar att ett rälsat äventyr är svårt att påverka, tro inte det, vad jag egentligen menar är bara att det blev lite enformigt med för mycket olycka, men tiden var knapp och vi hade mycket att göra)
Nu var det en prolog som skulle handla om just vår olycka, men enda gången jag kände att man påverkade någonting var (underligt nog) när Eeri dräpte en fiendesoldat på murkrönet, och det var ändå något av det som påverkade historien absolut minst.
Viivis död gillade jag också, även om hela den (den kroppen med flest fåglar kring, den går jag till, och där...) grejen var min egen
Det här kan bli bra, det var bara ett litet segt första spelmöte.
DeBracy nämner bordsplaceringen, och ja, den behöver vi ändra på. Jag sitter oftast till höger om SL och med bara DeBracy på högersidan. Jag är blind på höger öga (samt närsynt på det andra) och har alltså ett begränsat synfält, men DeBracy är så stor så honom ser jag ändå. Dessutom låter han ganska mycket så man påminns om att titta på honom.
Nästa gång sätter jag mig på kortsidan, med Debbie på ena sidan, w176 på andra (då når de varandra, för jag är rätt liten, och jag ser dem båda eftersom w176 inte hamnar direkt till höger om mig) och så får Atzel och Lloyd själva välja var de ska sitta. Jag, Debbie och w176 är ju som nämnt "lajvarna i gruppen" och borde sitta så att vi kan interagera. Debbie, förklarade det saken bättre? I annat fall så har jag ritat en liten bild till dig, som jag bifogar. Den förklarar väl ungefär hur jag tänkt, men vi kan ta och diskutera saken på fredag. Det bör itne ta alltför mycket tid.
Nå, nog snackat. Det här skrev jag ihop på lunchrasten igår. Eeri berättar om sin historia för den magikunniga kvinna han bor hos nu, tre år efter att kriget kom.
____
Min historia? Varför vill du veta den nu, varför inte för tre år sedan när du hittade mig på Darkans gator? Nej, det förstås. Jag skulle inte heller vilja höra en gatunges historia, du har helt rätt.
Jag var fjorton år gammal när kriget kom. Det första tecknet var nog riddaren... nej... det var himmelselden. Jag vet inte heller vad det heter, se inte på mig sådär! Hela himlen brann som av grön eld, men det brann inte hett och vilt som det gör i en eldstad, det brann sakta och... ungefär som vatten som rinner, egentligen, men det var ingen flod, det var eld. Grön eld. Den kom under midvinterkvällen, och sedan försvann den utan att lämna ett spår efter sig, förutom i våra minnen. Nu är vi bara några stycken kvar som kan berätta om det, men...
Riddaren? Han var sårad, och kom till min syster Rian när hon var ute och vallade fåren. Hon gav honom mat och dryck, han presenterade sig som Arnar och var borta innan hon vaknade. Han hade lämnat efter sig något slags mynt på ett snöre åt henne.
När han inte kommit igenom byn som hon visat honom att han borde gav vi oss iväg för att leta efter honom, och vad vi fann var ett par svartklädda män på svarta hästar som talade ett språk vi inte förstod – jag trodde att de inte var människor, människor talar ju människospråk, och titta inte på mig sådär igen! Jag vet att det var löjligt, men vad kunde jag veta? Jaja, de red ner en riddare med annorlunda kläder i alla fall, inte likadana som Arnars. Vi tog hans kropp tillbaka till byn, men vi kom inte innan de mörka männen hade börjat... jag vill inte ens tänka på allt de höll på med. Du kan säkert tänka dig. Det var svårt att hindra Rian från att rusa ner i kaoset, men jag lyckades till sist – nej, jag tyckte inte heller om det, tro inte det. Och titta inte på mig sådär! Jag ville bara skydda Rian...
De var bara ett fåtal, så de red iväg efter ett tag. Några döda, men ingen vi var släkt med, inte direkt i alla fall, och nu blev folk oroliga. De delade upp sig i två olika läger, ett par ville stanna och ett par ville flytta, och precis när de hade börjat bråka som mest så kom de svarta männen tillbaka...
Sluta se på mig sådär! Det var ju du som ville höra det! Så låt mig bara berätta som jag vill, och... nej, jag behöver ingen näsduk! För bövelen, karl...
... förlåt mäster...
Men i vilket fall som helst, det var minst fyrtio stycken av dem, och en av dem hade ett... en av dem såg vi senare från Darkans murkrön, där han stod bredvid den fördömda häxdrottningen...
Vi flydde. Jag och några till – min syster Rian, vår kusin Kym, smedens dotter Bela och fiskarens dotter Enken. Sluta fnissa, folk heter så där vi kommer ifrån! Bara för att du har ett namn ingen mor skulle ge ens sin bortbyting! ... jag vet, förlåt.
Vi tog oss till en av fiskebåtarna, och där väntade vi tills vi förstod att ingen mer än vi skulle komma undan, och då lät vi båten glida med strömmen ett tag. Vi väntade längre, och efter ett par dagar gick vi tillbaka till byn. Där fanns ingen. Ingen alls, och ingenting. Ingen överlevde förutom vi – ingen alls! Inte vår mor, inte vår far, inte vår bror... inte Viivi... nej, titta inte på mig sådär! Och jag behöver ingen näsduk, jag är väl inget gråtande barn heller!
... tack.
Vi begav oss iväg söderut, samma väg som riddaren Arnar sagt att han skulle ta sig, och efter några månader kom vi till Darkan. Vi kom in första dagen, jomen, och det bara för att vi inte riktigt visste vad som pågick. Väl inne i staden blev vi snart varse att vi inte skulle klara en natt ute, vi var tvugna att stjäla, att springa och att akta oss. Ingen verkade ha tid att ens fundera på att hjälpa oss att hitta någon med samma tecken som på myntet min syster fick av riddaren, alla var på väg någonstans och ingen... du vet hur det är i Darkan.
När kvällen väl kom drevs vi närmare stadens centrum av huliganer och tjyvar, av allsköns otrevligheter och av ren självbevarelsedrift. Vi kom till ett hus vi borde ha sett förut, och äntligen såg vi tecknet, Arnars tecken. På grund av att vi visste hans namn och hade myntet släppte de in oss, lät oss sova inomhus och min syster fick avkräva dem en tjänst för att hon hjälpt Arnar, som de för övrigt inte sett till. Hon bad om någonstans att sova, och vi fick ta tjänst hos dem, städa och så. Bära saker. Enken lurade dem att hon var pojke, så när kriget kom till Darkan och alla pojkar som kunde svinga ett svärd sattes på murarna, satte de henne dit också, men egentligen hade hon inte ens behövt klä ut sig – efter ett tag var det inte så noga längre...
Till slut kom häxdrottningen och krävde kapitulation, men det vägrade han överriddaren eller vad han nu var, och de anföll på riktigt för första gången. Bela fick en pil i ryggen och föll, hon är förmodligen död nu. Jag och Enken stod rygg mot rygg när de föll över oss som en svärm, men ändå slets vi ifrån varandra. Rian har jag inte sett sedan dess, hon är nog död också, om hon inte kom utanför murarna – hon klarar sig själv i det fria – och Kym... Kym tappade jag bort efter en månad. Jag vet inte vad som hänt honom heller, han kanske lyckades stjäla nog för att överleva, men det är... tveksamt... jag vet faktiskt inte.
Resten vet ju du, så det behöver du inte fråga om. Var det något mer du ville veta nu då? Va? Näsduken? Jo, den kan du få tillbaka...
Vad kan jag säga som inte redan sagts? Jag gillade spelet, och jag gillade också känslan av vemod - men lite less blev jag då allt var trist (för rollpersonerna). Paniken i staden blev lite trist efter ett tag då den blev för mycket, då det var paniskt och hopplöst hela tiden - inte så att jag inte klarar av att spela en rädd rollperson, men så att man faktiskt hade fattat poängen för länge sedan, ungefär - och att ingenting gick bra efter att historien tagit fart.
(Nu var det rälsat, det erkände SL redan innan, och vi accepterade det. Jag fattar att ett rälsat äventyr är svårt att påverka, tro inte det, vad jag egentligen menar är bara att det blev lite enformigt med för mycket olycka, men tiden var knapp och vi hade mycket att göra)
Nu var det en prolog som skulle handla om just vår olycka, men enda gången jag kände att man påverkade någonting var (underligt nog) när Eeri dräpte en fiendesoldat på murkrönet, och det var ändå något av det som påverkade historien absolut minst.
Viivis död gillade jag också, även om hela den (den kroppen med flest fåglar kring, den går jag till, och där...) grejen var min egen
Det här kan bli bra, det var bara ett litet segt första spelmöte.
DeBracy nämner bordsplaceringen, och ja, den behöver vi ändra på. Jag sitter oftast till höger om SL och med bara DeBracy på högersidan. Jag är blind på höger öga (samt närsynt på det andra) och har alltså ett begränsat synfält, men DeBracy är så stor så honom ser jag ändå. Dessutom låter han ganska mycket så man påminns om att titta på honom.
Nästa gång sätter jag mig på kortsidan, med Debbie på ena sidan, w176 på andra (då når de varandra, för jag är rätt liten, och jag ser dem båda eftersom w176 inte hamnar direkt till höger om mig) och så får Atzel och Lloyd själva välja var de ska sitta. Jag, Debbie och w176 är ju som nämnt "lajvarna i gruppen" och borde sitta så att vi kan interagera. Debbie, förklarade det saken bättre? I annat fall så har jag ritat en liten bild till dig, som jag bifogar. Den förklarar väl ungefär hur jag tänkt, men vi kan ta och diskutera saken på fredag. Det bör itne ta alltför mycket tid.
Nå, nog snackat. Det här skrev jag ihop på lunchrasten igår. Eeri berättar om sin historia för den magikunniga kvinna han bor hos nu, tre år efter att kriget kom.
____
Min historia? Varför vill du veta den nu, varför inte för tre år sedan när du hittade mig på Darkans gator? Nej, det förstås. Jag skulle inte heller vilja höra en gatunges historia, du har helt rätt.
Jag var fjorton år gammal när kriget kom. Det första tecknet var nog riddaren... nej... det var himmelselden. Jag vet inte heller vad det heter, se inte på mig sådär! Hela himlen brann som av grön eld, men det brann inte hett och vilt som det gör i en eldstad, det brann sakta och... ungefär som vatten som rinner, egentligen, men det var ingen flod, det var eld. Grön eld. Den kom under midvinterkvällen, och sedan försvann den utan att lämna ett spår efter sig, förutom i våra minnen. Nu är vi bara några stycken kvar som kan berätta om det, men...
Riddaren? Han var sårad, och kom till min syster Rian när hon var ute och vallade fåren. Hon gav honom mat och dryck, han presenterade sig som Arnar och var borta innan hon vaknade. Han hade lämnat efter sig något slags mynt på ett snöre åt henne.
När han inte kommit igenom byn som hon visat honom att han borde gav vi oss iväg för att leta efter honom, och vad vi fann var ett par svartklädda män på svarta hästar som talade ett språk vi inte förstod – jag trodde att de inte var människor, människor talar ju människospråk, och titta inte på mig sådär igen! Jag vet att det var löjligt, men vad kunde jag veta? Jaja, de red ner en riddare med annorlunda kläder i alla fall, inte likadana som Arnars. Vi tog hans kropp tillbaka till byn, men vi kom inte innan de mörka männen hade börjat... jag vill inte ens tänka på allt de höll på med. Du kan säkert tänka dig. Det var svårt att hindra Rian från att rusa ner i kaoset, men jag lyckades till sist – nej, jag tyckte inte heller om det, tro inte det. Och titta inte på mig sådär! Jag ville bara skydda Rian...
De var bara ett fåtal, så de red iväg efter ett tag. Några döda, men ingen vi var släkt med, inte direkt i alla fall, och nu blev folk oroliga. De delade upp sig i två olika läger, ett par ville stanna och ett par ville flytta, och precis när de hade börjat bråka som mest så kom de svarta männen tillbaka...
Sluta se på mig sådär! Det var ju du som ville höra det! Så låt mig bara berätta som jag vill, och... nej, jag behöver ingen näsduk! För bövelen, karl...
... förlåt mäster...
Men i vilket fall som helst, det var minst fyrtio stycken av dem, och en av dem hade ett... en av dem såg vi senare från Darkans murkrön, där han stod bredvid den fördömda häxdrottningen...
Vi flydde. Jag och några till – min syster Rian, vår kusin Kym, smedens dotter Bela och fiskarens dotter Enken. Sluta fnissa, folk heter så där vi kommer ifrån! Bara för att du har ett namn ingen mor skulle ge ens sin bortbyting! ... jag vet, förlåt.
Vi tog oss till en av fiskebåtarna, och där väntade vi tills vi förstod att ingen mer än vi skulle komma undan, och då lät vi båten glida med strömmen ett tag. Vi väntade längre, och efter ett par dagar gick vi tillbaka till byn. Där fanns ingen. Ingen alls, och ingenting. Ingen överlevde förutom vi – ingen alls! Inte vår mor, inte vår far, inte vår bror... inte Viivi... nej, titta inte på mig sådär! Och jag behöver ingen näsduk, jag är väl inget gråtande barn heller!
... tack.
Vi begav oss iväg söderut, samma väg som riddaren Arnar sagt att han skulle ta sig, och efter några månader kom vi till Darkan. Vi kom in första dagen, jomen, och det bara för att vi inte riktigt visste vad som pågick. Väl inne i staden blev vi snart varse att vi inte skulle klara en natt ute, vi var tvugna att stjäla, att springa och att akta oss. Ingen verkade ha tid att ens fundera på att hjälpa oss att hitta någon med samma tecken som på myntet min syster fick av riddaren, alla var på väg någonstans och ingen... du vet hur det är i Darkan.
När kvällen väl kom drevs vi närmare stadens centrum av huliganer och tjyvar, av allsköns otrevligheter och av ren självbevarelsedrift. Vi kom till ett hus vi borde ha sett förut, och äntligen såg vi tecknet, Arnars tecken. På grund av att vi visste hans namn och hade myntet släppte de in oss, lät oss sova inomhus och min syster fick avkräva dem en tjänst för att hon hjälpt Arnar, som de för övrigt inte sett till. Hon bad om någonstans att sova, och vi fick ta tjänst hos dem, städa och så. Bära saker. Enken lurade dem att hon var pojke, så när kriget kom till Darkan och alla pojkar som kunde svinga ett svärd sattes på murarna, satte de henne dit också, men egentligen hade hon inte ens behövt klä ut sig – efter ett tag var det inte så noga längre...
Till slut kom häxdrottningen och krävde kapitulation, men det vägrade han överriddaren eller vad han nu var, och de anföll på riktigt för första gången. Bela fick en pil i ryggen och föll, hon är förmodligen död nu. Jag och Enken stod rygg mot rygg när de föll över oss som en svärm, men ändå slets vi ifrån varandra. Rian har jag inte sett sedan dess, hon är nog död också, om hon inte kom utanför murarna – hon klarar sig själv i det fria – och Kym... Kym tappade jag bort efter en månad. Jag vet inte vad som hänt honom heller, han kanske lyckades stjäla nog för att överleva, men det är... tveksamt... jag vet faktiskt inte.
Resten vet ju du, så det behöver du inte fråga om. Var det något mer du ville veta nu då? Va? Näsduken? Jo, den kan du få tillbaka...
Dimfrost
Special Circumstances
Re: Elins syn
Ja. Men det jag trodde skulle vara mer kontroversiellt är möjligheten till sociala konflikter som avgörs med tärningsslag. Nu var det länge sedan jag läste TSoY (jag har köpt spelet för att läsa det ordentligt, men det har jag inte hunnit än) men visst är det faktum att alla konflikter hanteras likadant (och att en fysisk konflikt kan övergå i en social) en viktig del av spelet?
/Dimfrost
Ja. Men det jag trodde skulle vara mer kontroversiellt är möjligheten till sociala konflikter som avgörs med tärningsslag. Nu var det länge sedan jag läste TSoY (jag har köpt spelet för att läsa det ordentligt, men det har jag inte hunnit än) men visst är det faktum att alla konflikter hanteras likadant (och att en fysisk konflikt kan övergå i en social) en viktig del av spelet?
/Dimfrost
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Re: Elins syn
Kanske är det snarare immersionister (som ju förstås brukar vara lagda åt friform-hållet) som i första hand har problem med sådana regler?
- Ymir, fem cent
Kanske är det snarare immersionister (som ju förstås brukar vara lagda åt friform-hållet) som i första hand har problem med sådana regler?
- Ymir, fem cent
Dimfrost
Special Circumstances
Re: Elins syn
Äh, pack som pack
Äh, pack som pack
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Spelrapport #2
Andra akten här.
Andra akten här.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
SL
Så var det andra riktiga spelmötet avklarat, och så även andra delen av vår kampanj.
För mig själv hade jag satt målet att inte avbryta spelarna, eftersom ett av målen med kampanjen är att ha socialspel och jag hade drivit på tempot rätt bra och inte lämnat så mycket öppningar för sådant sist. I slutändan får jag väl säga att det inte riktigt funkade så bra som jag önskat.
Förmodligen så satte jag inte upp tillräckligt spännande situationer för rollpersonerna att socialisera i för de flesta diskussioner dog ut snarare än avslutades. Så tempot blev mycket lägre den här gången, och fick bara upp farten stötvis. Efter spelmötet så framförde spelarna önskemål om hårdare klippning av scenerna men jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt det.
Om spelarna själva kommer med önskemål på scener, tex "Och nu vill jag ha en scen där jag stjäl inkomsterna Tumen fått under kvällen." då vet både de och jag vart vi strävar och oavsett hur det går med själva stölden så vet vi när det är dax att gå vidare till nästa scen, dvs när det är avgjort om stölden lyckades eller ej, och ev intressanta efterverkningar är utspelade.
Men om spelarna inte kommer med önskemål så får jag presentera situationer och se om spelarna nappar på något, jag vill inte styra så hårt att som SL diktera "Och nu kör vi en scen där Bela försöker stjäla Tumens pengar.", för då blir ju inte rollpersonerna mer än nickedockor under mitt styre. Samtidigt vill jag inte klippa av "döende" scener utan vidare, det kan ju vara så att någon spelare håller på att spela sig mot en perrong, och att jag omintetgör arbetet genom att burdust klippa scenen just som det börjat bli intressant utan att jag märkt det.
Jag funderar på någon sorts visuellt hjälpmedel för spelarna att indikera om de är intresserade av en scen eller ej. Typ någon sorts nivåindikering:
1. Jag har ett mål i den här scenen, låt mig hållas.
2. Jag har inget mål i den här scenen, men gillar den och vill fortsätta tills vidare.
3. Jag har inget mål i den här scenen, låt oss gå vidare till nästa.
Jag vill inte att det skall ropas rakt ut över bordet, för det kan nog vara lite distraherande. Men kanske nån sorts "karta" på bordet där spelarna har en pjäs de diskret kan flytta mellan olika områden, och om jag ser att alla har flyttat till två eller tre så kan jag börja runda av, och om alla står i trean så är det bara att klippa till nästa scen direkt.
----
Mer konkret om själva spelet så var det ett kul möte att komma till, alla spelarna hade skickat små mutor i form av krönikor eller musik eller bilder eller en hel uppsats om spelvärldens religion, så alla var taggade. Och när jag började spela samlingsmusiken så kände iaf jag en viss stämning av förväntan lägga sig över bordet.
Jag pillade en del med musiken under spelet och lyckades få det att passa rätt bra för det mesta, och tyckte att musiken förstärkte många scener, även om det var en hel del mickeymousing, så tror jag inte det är lika farligt i rollspel som på film.
Mutor och musik är bra saker.
Mutor, musik och diskning är bra saker till och med. Att tvinga spelarna att diska efter våra gemensamma middagar innan spelet drar igång är ett genidrag, det minskar tiden jag behöver städa dagen därpå från två-tre timmar till en.
Mina egna insatser i berättandet tror jag blev bäst när Tumens sällskap kom, och när de uppträdde, iaf kom jag på mig själv med att sitta framåtlutad och gestikulera ernergiskt, det brukar vara ett gott tecken. Den noga planerade upplösningen på akten föll dock platt efter att vi hade fastnat i en segdragen strid, jag måste läsa om stridsreglerna och se om jag missuppfattat något, eller om vi blir tvugna att skriva nya regler. Jag har några viktiga strider inplanerade för framtiden, och jag vill inte se dem falla lika platt som den här. (möjligen kunde man slå ett slag var, resultatet blir bläckpluppar och sedan kör man bläckstrid istället).
Det var dumt av mig att inte ta rollen som DeBracys rollperson Rians mentor när den blev erbjuden. Det hade kunnat bli en ascool scen, men jag hade för lite på fötterna, jag hade behövt läsa in mig bättre, och det rann bara bort.
Så var det andra riktiga spelmötet avklarat, och så även andra delen av vår kampanj.
För mig själv hade jag satt målet att inte avbryta spelarna, eftersom ett av målen med kampanjen är att ha socialspel och jag hade drivit på tempot rätt bra och inte lämnat så mycket öppningar för sådant sist. I slutändan får jag väl säga att det inte riktigt funkade så bra som jag önskat.
Förmodligen så satte jag inte upp tillräckligt spännande situationer för rollpersonerna att socialisera i för de flesta diskussioner dog ut snarare än avslutades. Så tempot blev mycket lägre den här gången, och fick bara upp farten stötvis. Efter spelmötet så framförde spelarna önskemål om hårdare klippning av scenerna men jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt det.
Om spelarna själva kommer med önskemål på scener, tex "Och nu vill jag ha en scen där jag stjäl inkomsterna Tumen fått under kvällen." då vet både de och jag vart vi strävar och oavsett hur det går med själva stölden så vet vi när det är dax att gå vidare till nästa scen, dvs när det är avgjort om stölden lyckades eller ej, och ev intressanta efterverkningar är utspelade.
Men om spelarna inte kommer med önskemål så får jag presentera situationer och se om spelarna nappar på något, jag vill inte styra så hårt att som SL diktera "Och nu kör vi en scen där Bela försöker stjäla Tumens pengar.", för då blir ju inte rollpersonerna mer än nickedockor under mitt styre. Samtidigt vill jag inte klippa av "döende" scener utan vidare, det kan ju vara så att någon spelare håller på att spela sig mot en perrong, och att jag omintetgör arbetet genom att burdust klippa scenen just som det börjat bli intressant utan att jag märkt det.
Jag funderar på någon sorts visuellt hjälpmedel för spelarna att indikera om de är intresserade av en scen eller ej. Typ någon sorts nivåindikering:
1. Jag har ett mål i den här scenen, låt mig hållas.
2. Jag har inget mål i den här scenen, men gillar den och vill fortsätta tills vidare.
3. Jag har inget mål i den här scenen, låt oss gå vidare till nästa.
Jag vill inte att det skall ropas rakt ut över bordet, för det kan nog vara lite distraherande. Men kanske nån sorts "karta" på bordet där spelarna har en pjäs de diskret kan flytta mellan olika områden, och om jag ser att alla har flyttat till två eller tre så kan jag börja runda av, och om alla står i trean så är det bara att klippa till nästa scen direkt.
----
Mer konkret om själva spelet så var det ett kul möte att komma till, alla spelarna hade skickat små mutor i form av krönikor eller musik eller bilder eller en hel uppsats om spelvärldens religion, så alla var taggade. Och när jag började spela samlingsmusiken så kände iaf jag en viss stämning av förväntan lägga sig över bordet.
Jag pillade en del med musiken under spelet och lyckades få det att passa rätt bra för det mesta, och tyckte att musiken förstärkte många scener, även om det var en hel del mickeymousing, så tror jag inte det är lika farligt i rollspel som på film.
Mutor och musik är bra saker.
Mutor, musik och diskning är bra saker till och med. Att tvinga spelarna att diska efter våra gemensamma middagar innan spelet drar igång är ett genidrag, det minskar tiden jag behöver städa dagen därpå från två-tre timmar till en.
Mina egna insatser i berättandet tror jag blev bäst när Tumens sällskap kom, och när de uppträdde, iaf kom jag på mig själv med att sitta framåtlutad och gestikulera ernergiskt, det brukar vara ett gott tecken. Den noga planerade upplösningen på akten föll dock platt efter att vi hade fastnat i en segdragen strid, jag måste läsa om stridsreglerna och se om jag missuppfattat något, eller om vi blir tvugna att skriva nya regler. Jag har några viktiga strider inplanerade för framtiden, och jag vill inte se dem falla lika platt som den här. (möjligen kunde man slå ett slag var, resultatet blir bläckpluppar och sedan kör man bläckstrid istället).
Det var dumt av mig att inte ta rollen som DeBracys rollperson Rians mentor när den blev erbjuden. Det hade kunnat bli en ascool scen, men jag hade för lite på fötterna, jag hade behövt läsa in mig bättre, och det rann bara bort.
w176
Förlorad dotter
CITAT
Citat från de olika spelmötena. Vi börjar med två från möte ett och resten från möte två.
Rollpersonerna söker igenom byn efter tecken på en sårad riddare:
Atzel- ”Vi ser alltså inga klassiska riddarspår, som typ nyräddade prinsessor, eller några nydräpta drakar någonstans?”
SL beskriver fiendehären:
Wilper: ”Den svarta massan som sträcker sig från horisont till horisont, och längst horisonten…”
Vi känner Lloyd alltför väl:
Lloyd ”Alla kvinnor borde ha en Secret of the Hidden Pocket.”
Wilper: ”USCH!”
Lloyd: ”JAG MENADE INTE SÅ!”
Lloyd: ”Det är en karatärspelgrej”
Vi pratar om hur man kan förstå en tysk om de bara pratar långsamt nog:
Atzel: ”En gång pratade jag med en japan och ingen förstod någonting!”
Atzel: ”Elin, det heter inte svartkonstnärer, det heter FÄRGADE konstnärer nuförtiden!”
SL beskriver en förförisk scen:
Wilper: ”Hon har något obeskrivligt i blicken och…”
Atzel: ”Obeskrivligt? Menar du som Cthulhu eller hur då?”
DeBracy har en kort monolog om hur Rian gråter ut hos sin mentor:
DeBracy: ”Öh… och det var jättefint i filmen!”
Xhakhal påminner DeBracy om vad som åts förra spelmötet:
Xhakhal: ”Köttfärslimpa! Där låg köttfärslimpan på vardera sidan av ungsplåten, som det delade röda havet ungefär, och däremellan gick det en massa judar i form av JÄTTESTORA champinjoner!”
w176 förklarar sitt logiska resonemang om hur vi ska lura Generalen att inte döda oss:
w176: ”Eller vänta! Värdshuset! Jag tar dem, och så sätter, vi kan gå och sätta oss, och så generalen, men värdshuset och så pratar! Logisk förklaring, bergen, Ja jag pratar! Jag menar jag bugar, och så… bugar jag! Och säger ’hälsningar!’
Citat från de olika spelmötena. Vi börjar med två från möte ett och resten från möte två.
Rollpersonerna söker igenom byn efter tecken på en sårad riddare:
Atzel- ”Vi ser alltså inga klassiska riddarspår, som typ nyräddade prinsessor, eller några nydräpta drakar någonstans?”
SL beskriver fiendehären:
Wilper: ”Den svarta massan som sträcker sig från horisont till horisont, och längst horisonten…”
Vi känner Lloyd alltför väl:
Lloyd ”Alla kvinnor borde ha en Secret of the Hidden Pocket.”
Wilper: ”USCH!”
Lloyd: ”JAG MENADE INTE SÅ!”
Lloyd: ”Det är en karatärspelgrej”
Vi pratar om hur man kan förstå en tysk om de bara pratar långsamt nog:
Atzel: ”En gång pratade jag med en japan och ingen förstod någonting!”
Atzel: ”Elin, det heter inte svartkonstnärer, det heter FÄRGADE konstnärer nuförtiden!”
SL beskriver en förförisk scen:
Wilper: ”Hon har något obeskrivligt i blicken och…”
Atzel: ”Obeskrivligt? Menar du som Cthulhu eller hur då?”
DeBracy har en kort monolog om hur Rian gråter ut hos sin mentor:
DeBracy: ”Öh… och det var jättefint i filmen!”
Xhakhal påminner DeBracy om vad som åts förra spelmötet:
Xhakhal: ”Köttfärslimpa! Där låg köttfärslimpan på vardera sidan av ungsplåten, som det delade röda havet ungefär, och däremellan gick det en massa judar i form av JÄTTESTORA champinjoner!”
w176 förklarar sitt logiska resonemang om hur vi ska lura Generalen att inte döda oss:
w176: ”Eller vänta! Värdshuset! Jag tar dem, och så sätter, vi kan gå och sätta oss, och så generalen, men värdshuset och så pratar! Logisk förklaring, bergen, Ja jag pratar! Jag menar jag bugar, och så… bugar jag! Och säger ’hälsningar!’
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Spelrapport #3
Kommentarer, här.
Kommentarer, här.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
SL
Först, mutor är jättekul! Fick ett in-game-brev om Xhakhalens rollperson till min lägenhet i exilen. Sigill, fint papper, skrivet med riktig penna, och kul innehåll. Dessutom några bilder från w176. Får se om det blir nån sorts pysselpryl att hänga upp på väggen hemma sen när vi är klara.
Det var mindre tid till förberedelser den här gången, bara en vecka mellan spelmötena, och jag har varit upptagen med min fiol hela kvällarna i exilen. Så det mesta av planerandet gjordes i mobilen på Landwetter innan flyget gick hem.
jag stod upp och spelledde större delen av passet, vilket gav resultat direkt. Mina SLPs blev bättre och mer uppskattade, och det blev ett bättre driv i berättandet.
Vidare blev inte berättandet hängande i scensluten på samma sätt som förra gången. Kanske för att jag var mer mån om att klippa sådant som började närma sig slutet, och spelarna hade bättre koll på vart de var på väg så de kände på sig när det var läge att byta till nästa scen.
Vi fick dessutom första "spelarinitierade" scenen, även om den utspelades helt meta på ett Arvidos-aktigt sätt. Får väl se om spelarna nappade på det och kör fler, och kanske in-char längre fram.
På det hela taget så är jag riktigt nöjd, pusselbitarna föll på plats då de behövdes, och det blev bra samspel med spelarna. Det blev tom bra när jag tog en paus i spelledandet och höll en kort lektion i spelledande för att vinna tid att tänka på nästa scen.
På det hela taget har vi rätt hård koll på pauser, spelarna kommer och går inte at random under passen, utan vi tar korta raster lite då och då. Kanske en gång i timmen, sträcker vi på oss, kokar lite te, snackar lite off-saker och sen kör vi igång när alla är redo igen.
Först, mutor är jättekul! Fick ett in-game-brev om Xhakhalens rollperson till min lägenhet i exilen. Sigill, fint papper, skrivet med riktig penna, och kul innehåll. Dessutom några bilder från w176. Får se om det blir nån sorts pysselpryl att hänga upp på väggen hemma sen när vi är klara.
Det var mindre tid till förberedelser den här gången, bara en vecka mellan spelmötena, och jag har varit upptagen med min fiol hela kvällarna i exilen. Så det mesta av planerandet gjordes i mobilen på Landwetter innan flyget gick hem.
jag stod upp och spelledde större delen av passet, vilket gav resultat direkt. Mina SLPs blev bättre och mer uppskattade, och det blev ett bättre driv i berättandet.
Vidare blev inte berättandet hängande i scensluten på samma sätt som förra gången. Kanske för att jag var mer mån om att klippa sådant som började närma sig slutet, och spelarna hade bättre koll på vart de var på väg så de kände på sig när det var läge att byta till nästa scen.
Vi fick dessutom första "spelarinitierade" scenen, även om den utspelades helt meta på ett Arvidos-aktigt sätt. Får väl se om spelarna nappade på det och kör fler, och kanske in-char längre fram.
På det hela taget så är jag riktigt nöjd, pusselbitarna föll på plats då de behövdes, och det blev bra samspel med spelarna. Det blev tom bra när jag tog en paus i spelledandet och höll en kort lektion i spelledande för att vinna tid att tänka på nästa scen.
På det hela taget har vi rätt hård koll på pauser, spelarna kommer och går inte at random under passen, utan vi tar korta raster lite då och då. Kanske en gång i timmen, sträcker vi på oss, kokar lite te, snackar lite off-saker och sen kör vi igång när alla är redo igen.