I det ena står det saker som "Nu när RP har klätt ut sig till kultister så […]" och i det andra står det "Det hänger tre röda kåpor på krokar i rummet".
Jag tycker det andra sättet är mycket bättre, och det gäller ännu mer för en ny SL.
Placera ut 'fakta om spelmiljön' istället för att förutsätta händelser.
Jag tror verkligen inte att rälsar är lättare att spelleda i nybörjarhänder. Vill man ha tutorial för specifika mekaniker kan man göra det mer lösryckt, som snöbeststriden i början av HT.
Det finns tre sätt att hantera när spelarna halkar av en räls:
1. Illusionismtekniker och subtila fubb för att hålla dom på rälsen
2a. Improvisera vad som händer istället
2b. Använd sandboxverktyg för att se vad som händer istället
3. Säga "Nej det går inte, ni måste…"
Det är min hypotes att denna nummer tre ligger mycket närmare till hands. Så var det när jag försökte spelleda en av Tynes' UA-rälsar från Weep när jag var liten, och så har det varit när jag spelat med nya spelledare senaste åren.
Under "cult of GM"-eran 90-talet så spreds legenderna om dom "bra" spelledarna, som aldrig avslöjade hur dom gjorde. Misstänker att det var dom som var skickliga på en mix av 1, 2a och 2b.
Sen har det ju argumenterats till leda om huruvida teknik 1 är på en metanivå "oetisk" eller inte. Att spelarna tror att dom har agens men dom har egentligen inte agens. Jag har bränt så många broar i den debatten och orkar inte ha den igen.
Senaste månaderna har jag fått en blidare syn på rälsar när jag upptäckte teknik 2b ovan och hur den skiljer sig från teknikerna 2a och 1. Till och med Paizo, skaparna av Rise of the Railroads, har ju givit ut massor av sandboxverktyg för den spelvärld deras äventyr utspelar sig i.
Men, att använda teknik 2b kräver att man lärt sig sandboxa en stor värld och det är mycket svårt att hoppa in i det.
Och, en bra, laddad sandbox behöver ingen räls. Rälsen är, och nu ska jag vara generösare mot rälsen än vad den kanske förtjänar, på sin höjd en liten sträng chokladsås på sandlådans enorma glassportion.
Därför tycker jag nybörjarscenarion ska skippa rälsen helt och istället vara en liten sandbox. Jag älskar the Lost Mines of Phandelver för att den gör detta och tycker det är det bästa introscenariot, tillsammans med klassiker från B-serien till D&D. Det faktum att den är så ordig och övertydlig är snarare en nackdel som gör den bökigare vid bordet, skulle hellre vilja ha en introtext som den här (där det står vad SL tänker) och sen en stolpigare, koncisare och "det här är fakta"-igare version av resten.
En annan version att göra ett nybörjarscenario — om det rätta sociala kontraktet är på bordet — är att göra scenarion som försöker lära ut hur man improviserar. Fiasco och Pantheon är försök till detta men det går säkert att göra det mycket bättre. Tycker inte Lady Blackbird gör jobbet här utan ser LB som något för rätt erfarna SL.
Jag tycker det andra sättet är mycket bättre, och det gäller ännu mer för en ny SL.
Placera ut 'fakta om spelmiljön' istället för att förutsätta händelser.
Jag tror verkligen inte att rälsar är lättare att spelleda i nybörjarhänder. Vill man ha tutorial för specifika mekaniker kan man göra det mer lösryckt, som snöbeststriden i början av HT.
Det finns tre sätt att hantera när spelarna halkar av en räls:
1. Illusionismtekniker och subtila fubb för att hålla dom på rälsen
2a. Improvisera vad som händer istället
2b. Använd sandboxverktyg för att se vad som händer istället
3. Säga "Nej det går inte, ni måste…"
Det är min hypotes att denna nummer tre ligger mycket närmare till hands. Så var det när jag försökte spelleda en av Tynes' UA-rälsar från Weep när jag var liten, och så har det varit när jag spelat med nya spelledare senaste åren.
Under "cult of GM"-eran 90-talet så spreds legenderna om dom "bra" spelledarna, som aldrig avslöjade hur dom gjorde. Misstänker att det var dom som var skickliga på en mix av 1, 2a och 2b.
Sen har det ju argumenterats till leda om huruvida teknik 1 är på en metanivå "oetisk" eller inte. Att spelarna tror att dom har agens men dom har egentligen inte agens. Jag har bränt så många broar i den debatten och orkar inte ha den igen.
Senaste månaderna har jag fått en blidare syn på rälsar när jag upptäckte teknik 2b ovan och hur den skiljer sig från teknikerna 2a och 1. Till och med Paizo, skaparna av Rise of the Railroads, har ju givit ut massor av sandboxverktyg för den spelvärld deras äventyr utspelar sig i.
Men, att använda teknik 2b kräver att man lärt sig sandboxa en stor värld och det är mycket svårt att hoppa in i det.
Och, en bra, laddad sandbox behöver ingen räls. Rälsen är, och nu ska jag vara generösare mot rälsen än vad den kanske förtjänar, på sin höjd en liten sträng chokladsås på sandlådans enorma glassportion.
Därför tycker jag nybörjarscenarion ska skippa rälsen helt och istället vara en liten sandbox. Jag älskar the Lost Mines of Phandelver för att den gör detta och tycker det är det bästa introscenariot, tillsammans med klassiker från B-serien till D&D. Det faktum att den är så ordig och övertydlig är snarare en nackdel som gör den bökigare vid bordet, skulle hellre vilja ha en introtext som den här (där det står vad SL tänker) och sen en stolpigare, koncisare och "det här är fakta"-igare version av resten.
En annan version att göra ett nybörjarscenario — om det rätta sociala kontraktet är på bordet — är att göra scenarion som försöker lära ut hur man improviserar. Fiasco och Pantheon är försök till detta men det går säkert att göra det mycket bättre. Tycker inte Lady Blackbird gör jobbet här utan ser LB som något för rätt erfarna SL.