Nekromanti Tvångstankar

[Gurgeh]

Ett par trådar ner finns en tråd om att tvinga spelarna att spela en viss typ av rollpersoner. De flesta (utom Rising) är överens om att tvång är tråkigt. Nu handlar tråden om spelledarintroducerat tvång, men hur är det med det tvång som dikteras av spelsystemet. Det är ju inte så att spelsystemen som finns är speciellt öppna för alla de rollpersoner som spelarna kan tänkas vilja spela.

Om man tar några exempel:
I D&D måste man spela en äventyrare. Reglerna tillåter inte skapande av rollpersoner som är hantverkare, bönder eller tvätterskor.
I Vampire måste man spela vampyr.
I InSpectres måste man spela spökjägare.
I The Mountain Witch måste man spela en samuraj med en mörk hemlighet som tillsammans med andra samurajer med mörka hemligheter är på väg att kämpa mot häxan på berget.

(Om ni inte hört talas om de två sista spelen behöver ni inte skämmas, men ni får göra det om ni vill.)

Spelen dikterar mer eller mindre exakt vad för sorts rollpersoner spelarna kan spela. Nu kommer frågorna:
1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på? Om man till exempel spelar vampire upplever man knappast att spela vampyr som en begränsning, men skulle kunna uppleva det som en begränsning om spelledaren säger att alla rollpersoner måste tillhöra Ventrue-klanen.
2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?

Lägg märket till att jag inte vill ha svar som berättar att man visst inte måste spela en X i spelet Y, man kan spela vad som helst bara man ändrar på reglerna eller om man har tilläggsboken Z. Det vet jag redan.

/tobias

 

[Storuggla]

"1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på? Om man till exempel spelar vampire upplever man knappast att spela vampyr som en begränsning, men skulle kunna uppleva det som en begränsning om spelledaren säger att alla rollpersoner måste tillhöra Ventrue-klanen."

Ja. Om man spelar Vampire spelar man vampyr. Den som vill spela holländsk grisodlare under trettioåriga kriget får helt enkelt spela något annat, alternativt skrika som fanken när spelledaren säger "dags att lira Vampire gubbs". Det är en överenskommen genrekonvention i blotta spelvalet. Att bara spela vampyr är i sig ingen större begränsning (ifall man nu splar Vampire), men att spelledaren begränsar till en specifik klan och så då blir det en annan sak. Då måste man komma överens i förväg tycker jag.

"2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?"

Så mycket man bara vill som spelskapare. Vill jag göra ett spel som är tokvinklat mot att spela holländska grisryggskliare under trettioåriga kriget (och dessutom ska alla rollpersoner vara släkt med pastor Magpump) så gör jag det. Nemas problemas. Om sedan någon kommer och klagar på att han inte kan spela alv, då är det hans problem. Han har valt fel spel att spela alv i. Jag antar att eftersom han vill spela alv i mitt spel så kokar han kaffe med en skruvmejsel också.


Storuggla, nonissue

 

[Pom]

Allmänt bludder med tveksam sprängkraft här

Att ett enskilt spel premierar vissa slags rollpersoner är bara ett problem om det hemlighålls.

Vampire heter som det heter, och i sitt grundutförande var det aldrig någon tvekan om att det var vampyr man skulle spela. Köpet man Vampire för att man ville dvärgingenjör får man skylla sig själv.

D&D brukar ha utsidor och formulering som handlar om äventyrare. Regler för att spela hantverkare, bonde eller tvätterska finns i grundreglerna (snip-o-rama, du ville inte ha svar om att man behöver ändra regler för att spela annat, men svar om att man inte behövda ändra en enda regel sade du ingenting om. Men jag respekterar att det inte var din huvudpoäng och räknar därför med att denna parentes förbigås med en axelryckning. ), men man får absolut ut mest av spelet om man spelar en äventyrare.

Man kan ju tänka sig många skäl till att göra ett nytt spel. Men ett kan vara att man inte tycker att något existerande spel låter en spela de roller man vill på det sätt man vill.


De begränsningar SL sätter handlar om SLs personliga vision. Det är knutet till henne och den kampanj hon vill ha. Men återigen, om hon inte hemlighåller de begränsningar på rollpersoner som hon vill ha är det inget problem. Om ingen vill spela under de premisserna får hon ändra sig eller låta någon annan spelleda ett tag.

Hur stora begränsningar som är OK beror inte bara på vilket slags rollpersoner som tillåts. Om man får spela cowboy i ett 1800-talsspel blir det en stämning. Om man får spela cowboy i ett neanderthalarspel blir det en helt annan stämning. Visionen får styra vad som skall inkluderas, och ju tidigare folk får begräsningarna i urvalet klart för sig, ju mer tid har de till att ha kul inom visionens ramar.

 

[Rickard]

"De flesta (utom Rising) är överens om att tvång är tråkigt"
Felet med den tråden är att ordet "tvång" är med.. Hade trådstarten skrivits annorlunda så hade det blivit mer kreativa svar än det rungande "NEJ!!" som nu kom.. Att använda "tvång" om rollspel är ungefär som att fråga "Är äckligt godis gott?".. Endast någon som Rising går in och svarar ja på den frågan (mycket eftersom han ser det ur ett annat perspektiv).. Hade tänkt att säga det i den tråden, men jag skulle bara upprepa vad andra sagt.. Och dessutom så råkade jag stänga fliken medan jag skrev så jag gav upp, för hela den tråden hade ändå ballat ur så jag orkade inte bry mig..

Men nu till svaren.. Storuggla har redan gett svaren jag tänker ge men jag vill ändå ställa det i andra perspektiv än han..

"1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på?"
Ja.. Vi har blivit uppväxta med att olika spel funkar till olika miljöer.. Du kan inte spela affärsman i Drakborgen men det funkar alldeles utmärkt i Monopol..

Jag brukar själv utnyttja detta.. Jag brukar använda Feng Shui för att få in en helt annat spelsätt.. Jag kan finna nya rollspel och säga till spelarna "Såhär ska ni spela det här" och de sväljer det med hull och hår.. Visst, folk kanske inte tycker det är kul när de testat det men de ger det ändå en chans.. Det hade varit en annan visa om jag istället spelat allting med Drakar och Demoner där vi en dag samberättar, där vi annan dag spelar bönder och en tredje dag spelar stormsoldater..

Jag skriver i Nattdjur "Nattdjur är lättformat runt de idéer som du skulle kunna tänka dig att testa på. Nya former utav rollspel som du kanske inte kan testa att spela i andra rollspel. Det finns många koncept och sätt att spela det här rollspelet.", men det rent skitsnack.. Det jag egentligen menar är att man kan använda rollspelet som ursäkt för att testa något nytt.. Är spelledaren trött på grottröj så kan denne testa detta istället.. Vill personen spela en superhjältegrupp eller kommandostyrka så kan denne använda Nattdjur som ursäkt för att få spela det..

"2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?"
Ju mer nischat, desto mindre kundkrets tilltalar det.. Spelskaparen får tänka på det..

/Han som annars kan säga att småregler nog alltid blir modifierade utav erfarna spelledare som vet hur de (eller spelgruppen) vill ha det

 

[GrottrolletNaug]

Val av spel - Breda eller smala rollspel?

"1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på? Om man till exempel spelar vampire upplever man knappast att spela vampyr som en begränsning, men skulle kunna uppleva det som en begränsning om spelledaren säger att alla rollpersoner måste tillhöra Ventrue-klanen."

Under förutsättning att man spelar spelet omodifierat så har alltid spelet (med undantag för generiska spelsystem, men dom räknar jag inte som kompletta utan en värld) en begränsning av något slag. Oftast ligger begränsningen helt enkelt i spelets genre. Eon är alltid ett fantasyrollspel, Skymningshem är alltid ett rymdopera-spel, Paranoia är alltid ett psykotiskt, humorspel i en SciFi-miljö.

Om spelledaren sedan vill göra egna begränsningar inom spelets ramar så blir naturligtvis spelarnas val av tänkbara karaktärer efter spelledarens begränsning eftersom det då har skett två begränsningar. Först en av spelvärlden och spelets genre, och sedan en av spelledaren. Spelledaren kan förvisso göra tvärtemot och luckra upp dom begränsningarna som spelet sätter, men då börjar han modifiera spelet vilket går emot det här inläggets förutsättningar.


"2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?"

Det beror faktiskt på vad spelmakaren vill uppnå med systemet. De kan ju ha lite olika syftena när de skriver sina verk. Antingen så vill de bara tjäna pengar (förutsatt att deras marknad är stor nog för detta) eller så vill de bara uppfylla sina egon, eller så vill de bara göra någonting för sig själva för att visa att de kan. Detta ger lite olika typer av spel, men det mest generella man kan säga om ett spel är att det är "okej" så länge det är roligt att spela.

Restriktionerna spelet medför är ok så länge spelarna tycker att de är ok. Jag önskar att jag kunde vara mer precis i detta men det går inte eftersom rollspelare är en så heterogen grupp.

---

Men det finns en tydlig skillnad mellan breda och smala spel. Paranoia, Exalted och Västmark är typexempel på smala spel. De har en bestämd genre, och fungerar inte särskilt väl när man går utanför den genren. I paranoia så måste man spela indoktrinerad lätt psykotisk, klart paranoid klon. I Exalted så kommer man inte riktigt undan med att spela annat än superhjältar och i Västmark så är det riddar-romantik och folksagofantasy med historisk stringens som gäller.

Däremot finns det mer genrelösa spel, som mest försöker bygga ett ramverk för spelgrupperna så dom kan köra lite vad dom vill inom spelets ramar. Eon försöker göra detta, samtidigt som de behåller ramen av en något sånär hyffsat down-to-earthig fjantasy. Men man utan några direkta regelmoddar spela i stort sett de flesta undergenrer till fantasy i systemet. Bara för att jag har hjärnsläpp så kommer jag naturligtvis inte på några fler exempel för breda spel GURPS slår mig, även om det är mer ett system än ett fullgott spel.


/Naug

 

[Rising]

1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på?

Det är en mycket intressant fråga, och jag tycker som bekant nej.

En spelledare som säger "idag skall vi inte spela Vampire, för jag skrev ett Kultäventyr istället" påverkar spelet på samma sätt som om spelledaren skulle säga "ni måste komma från europa, för äventyret är tänkt att handla om kulturkrockar mellan europeer och afrikaner, och alla spelledarpersoner är afrikaner"

Jag tror att en rollspelssession utan röd linje skulle kännas tråkig, splittrad och innehållslös. Och så fort man har en röd linje så får man automatiskt en massa regulationer på köpet: Ett ramverk som man måste hålla sig inom.

2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?

Man ska nog inte dra någon skiljelinje på sådana här restriktioner och mellan rälsning i största allmänhet. Vi människor gillar att stimuleras. Att få rollpersoner och handlingar påklistrade stimulerar oss inte. Men samtidigt så kan vissa regler utmana oss och göra upplevelsen roligare. Tidspress och isolation är två saker som många av oss gillar i en spelsession. På samma sätt så kan det bli mer spännande om vi får foga oss efter vissa regler angående våra rollpersoner.

Men... var dessa gränser mellan för lite stimulans och för mycket restriktioner egentligen går... det är nog omöjligt att bestämma.

 

[walium]

"1) Är det skillnad på krav som dikteras av spelsystemet och krav som spelledaren lägger på? Om man till exempel spelar vampire upplever man knappast att spela vampyr som en begränsning, men skulle kunna uppleva det som en begränsning om spelledaren säger att alla rollpersoner måste tillhöra Ventrue-klanen."

Om man litar på sin spelledare så borde det inte vara någon skillnad egentligen. Krav är ju ändå lika tvingande i själva spelet vare sig de står i reglerna eller har utfärdats av spelledaren. Jag har den inställningen att spelledaren är en del av gruppen, om han lägger fram några grundkrav för att öka trovärdigheten så litar jag på att hans omdöme. Jag förväntar mig verkligen inte att han på egen hand ska försöka hålla samman en fullständigt osannolik spelgrupp utan något gemensamt bara för att vi vill pröva att spela asiatiska transvestitninjor, gamla dammiga bayerska nazister och plastikopererande intergalaktiska popstjärnor i en och samma grupp.

"2) Hur mycket restriktioner är det okej att spelsystemet sätter på rollpersonerna?"

Det beror på. Är det för många så blir spelet väldigt snävt och svårt att spela många kampanjer i eftersom man redan sett och gjort allt efter en kampanj. En del av charmen med ett rollspel och dess värld är att se den ur olika perspektiv genom nya karaktärer och nya sorters äventyr. Om det bara finns en sort äventyr och en sorts karaktär så tröttnar man nog rätt snabbt. Samtidigt så tror jag att det blir väldigt utslätat och tråkigt om det inte finns några definierade drag alls i rollspelet.