Händer, men då på en ganska terapeutisk nivå.
Ibland använder jag rollspelssituationer för att hjälpa mig att hantera ett vardagsproblem (eller så skriver jag ett scenario som är till för att få folk att fästa ögonen på problem, vardagliga eller samhälleliga)
Det har hänt att jag blivit deprimerad efter att ha spelat en omgång rollspel, men då är det ofrånkomligen eftersom jag känt igen något i mig själv som fått mig att tänka efter och som jag sedan inte gillat.
När jag nyss skrivit Fotspår i djup snö, ett konventsscenario som handlade om en pedofilistisk seriemördare, blev jag dock lite paraniod. Man blir det efter att ha läst omkring 500 sidor psykologi med inriktning på seriemördare och våldtäktsmän.
Vavva - Den onda kramerskan