Nekromanti TV/Film/Webb-serieklubben 2017

[anth]

A.I. Channel
(Kizuna Ai, the intelligent super-A.I. with no english plugin)

(fråga inte vad hon har på huvudet. Enligt Ai är det ett hårband med ett hjärta.

Japansk "virtuell" Youtube-kanal som funnits sedan 29 november 2016.
Det släpps nästan en video om dagen som kan variera i längd mellan 2 min - 15 min.
Avsnitt #80 har just släppts och alla avsnitt är numrerade för oss som inte är så bra på att läsa japanska.
De flesta (>90%) av avsnitten är subbade till engelska av fans, men just för att de subbas av fans kan det ta ett par dagar innan de senaste videorna får subs.

Kanalen har gjort kometkarriär:
Avsnitt #01 släpptes 29 nov 2017
I avsnitt #27, 10 jan 2017, har kanalen fått 3000 följare
I avsnitt #65, 24 mar 2017, har kanalen fått 200000 följare
I avsnitt #75, 06 apr 2017, har kanalen fått 300000 följare

Avsnitten består mest av en japansk tjej som vloggar om sitt liv, ritar, handlar online, gör Let's Play-videor om spel och emellanåt försöker förstå/tala engelska.

Det som gör Ai Kizuna unik är att hon inte finns på riktigt, hon är virtuell - hon är animerad ungefär på samma sätt som vocaloiden Hatsune Miku:

Men det är väl inget speciellt? det finns dussintals youtube-kanaler som använder animeringar, t.ex. Domics:

Helt rätt. Men det som gör Ai Kizina speciell är att hon lyckas producera nästan en animerad video om dagen, medan andra youtube-animatörer är nöjda med ett par animerade videor i månaden.

I dagsläget vet man inte vem som skapar videorna med Ai Kizuna eftersom Ai-chan envist hävdar att hon inte är en människa, utan en artificiell intelligens.

Jag är inte expert på teknologin men personen bakom Ai verkar använda saker som motion capure (tänk Andy Serkis' Gullum), Steams FaceRig och Xbox Kinect eller liknande.

Här är ett exempel där hon gör en Let's Play av Oculus Touch-spelet the climb:

Här är ett annat exempel när hon gör en Let's Play av google-spelet Quick, Draw:

Vartefter hennes kanal växt har hon insett att hon har mer engelsktalande tittare än japanska, hon försöker därför bli bättre på engelska. Här ett meddelande till oss engelsktalande från henne i hennes 300000-video.

Även om hennes kanal bara funnits i 5 månader och hon är animerad har hon redan lyckats bli avstängd en gång av youtube för sexuellt innehåll, vilket känns lite obegripligt då hon inte finns på riktigt.

Även om ni inte skulle charmas av denna virtuella AI så kan ni iallafall säga att redan sett den första när det kommer fler virtuella youtubare.

 

[Jocke]

Jag ägnade några timmar av min påsk åt att se sista säsongen av Grils som, för den som inte vet, är en dramaserie på HBO där Lena Dunham spelar huvudrollen, skriver manus och regisserar. Sen är han nya Darth Vader med också. Girs slog ner som en bomb på en annars klar tv-himmel när första säsongen kom, det var en serie som var svår att värja sig för men därför också svår att bedöma den första tiden. Andra säsongen led hårt av detta och nånstans där tappade jag sugen på att följa ett gäng självupptagna hipsters.

Klipp till förra våren när jag skaffade HBO Nordic och insåg hur bra Girls är att bänka.
Avsnitten är ganska korta och ägnas nästan alltid åt en ide. Vissa avsnitt följer bara en av huvudrollerna medan andra tar in alla huvudrollerna och merparten av de återkommande birollerna. Det funkar nästan alltid, även om en del av den rent fysiska komedin går lite för långt ibland - framför allt tar klädsel och sminkning ibland rent parodiska dimensioner som att det var teater vi tittade på. Säsong tre-fem avverkade jag på två veckor. Det var två bra veckor.

Annyways: När vi kommer in i säsong sex är det med vetskapen om att slutet är nära, Hannah får konstant beröm för sitt författarskap och hennes skrivande blir mer och mer något som flyter på så pass bra att det inte har något med dramat att göra, i andra halvan av säsongen så säger hon ibland "Jag har en deadline" med det är allt. Hon har i princip all A-story i säsongen och det är helt kart rätt prioritering. Många långa scener, till och med ett helt avsnitt ganska tidigt, handlar om att hon träffar någon som inte alls är med i den vanliga casten. Det är tydligt att Hannah är en så pass komplett figur att det blir intressant att sätta henne i nästan vilken miljö som helst och se vad som händer.

Marnie, Ray och Elijah är de andra som tar mest plats och kräver mest story. Marnie är vilsen och försöker lösa sitt yttre kaos genom att skaffa ett inre lugn - det går som man kan tro att det gör.
Ray har ganska mycket b-story men det känns inte som att det händer något med honom. Han har ju alltid vart den som är lite cynisk och jobbar hårt och så är det typ fortfarande.
Elijah känns mycket bredare som karaktär när han får egna scener som inte handlar om att han är en parodi på sig själv utan faktiskt vill något av nån anledning.

På tredjefiolerna har vi Jessa, Adam och Sochanna. Jessa och Adam försöker på olika sett maximera sin tid tillsammans och för båda handlar det egentligen mest om hur deras relation med Hannah ser ut. Bäst är de i avsnitten där de spelar in en kortfilm tillsammans.
Soch har nästan ingen plats. Hon dyker upp och snackar med andra, men efter hennes fantastiska japan-storyn så är hon lite klar som karaktär. Det finns såklart bra scener som när hon och Elijah är på nån slags meetup för kvinnliga entrepenörer, men hon är liksom där hon ska vara redan från första gången vi ser henne.

Serien gör grejen som tex Bron också gör där det egentligen tar slut i näst sista avsnittet... men sen kommer det ett avsnitt till i alla fall.
Här är det ett riktigt bra sista avsnitt som inte handlar om att skriva en bra serie med många rörliga delar som försöker gestalta saker som finns på riktigt men sällan får plats i rutan. Eller det finns en scen där en av rollerna har på sig en stor bröstmjölkspump som jag aldrig har sett i fiktion förr. Sista avsnittet säger typ "om serien fortsatte så skulle den kännas så här i stället". Och en serie som känns så skulle jag mer än gärna kolla på.

Betyget blir en tydlig 5 av 5 och jag skulle nog säga att det är den bästa av säsongerna.

 

[Jocke]

Jag kollade på nästan hela säsong 1 av The Strain i helgen. Jag fick för mig att det skulle vara en ganska dålig serie efter som jag fått för mig att Guillermo Del Toro inte har något intressant att säga om vampyrer och vill minnas att den fått ganska risig kritik. Med den förväntningen var det förvånansvärt bra. Det är nån slags maskar som är vidriga parasiter som förvandlar människor till nån slags monster med vampyrlika drag.
Har dock för mig att Del Toro kör med snabel-blodsugar grejen redan i Blade 2 (och säkert även i Chronos, men den har jag inte sett) så just det känns ganska sådär. Men jag gillar hela vampyrer är en sjukdom och forskare måste teama ihop med galna vampyrjägare för att vinna grejen som serien har på gång.
Karaktärerna funkar rätt så bra och det känns lite som att alla utom CDC-mannen, Råttfångaren och Vampyrjägaren saknar plot-armour. En fet grej är att man först får se världen ur vampyrernas perspektiv när en karaktär vi lärt känna som mänsklig förvandlas. Det är mycket bättre än att vi skulle fått se samma saker ur nån av vampyr-skurkarna som vart vampyrer sedan tidernas begynnelses ögon.
En dålig grej är att serien tydligt utspelar sig i nutid och att en mänsklig person kan vara vuxen i koncentrationsläger och fortfarande vara vuxen och bara "lite gammal" han måste vara mellan nittio och hundra bast.
En neutral grej är att det är ganska pajigt ganska ofta, men det är ju halv chans att jag gillar det.


Beroende på slutet av s1 så kommer jag bestämma om jag vill se s2 eller inte.
Just nu är det en högst sebar 3 av 5.

 

[Daniel]

För några veckor sedan gick sista avsnittet i fjärde och sista säsongen av Black Sails, sjörövarserien som är en prequel till klassikern "Treasure Island" ("Skattkammarön") och har sålts in som en blandning mellan "Pirates of the Carribean" och "Game of Thrones".

Just den där beskrivningen om GoT och PotC haltar väldigt mycket, för den absolut enda likheten mellan BS och PotC är att det handlar om sjörövare i Karibien. BS saknar all lättsam humor och övernaturlig fantasy som kännetecknar PotC, och är något helt annat - nämligen ett mörkt, huvudsakligen dialogbaserat tv-drama. I stil med GoT således, en liknelse jag kan skriva under på. Båda serierna följer samma mall med långa dialogscener, ändlösa intriger där ingen kan lita på nån och lång uppbyggnad inför filmiskt mästerliga våldsexplosioner och diverse utströdda chockscener (våldtäkter, "sudden deaths", tortyr etc).

Genom alla fyra säsongerna är storyn koncentrerad kring staden Nassau på ön New Providence i Bahamas, vars existens är en brinnande tvistefråga mellan brittiska imperiet, spanska imperiet och självklart de statslösa och rivaliserande sjörövarbesättningar som använder staden som bas. Eftersom det i grunden alltså är en prequel till "Treasure Island" introduceras Captain Flint's spanska guldskatt tidigt i säsong 1, och har man den minsta förförståelse om storyn (titeln räcker ju!) vet man att det hela någon gång ska leda upp till att skatten göms undan på en hemlig ö. På vägen får vi följa de olika sjörövarkaptenerna och besättningsmedlemmarna och makthavarna i Karibien, och flera av seriens karaktärer har förlagor från verklighetens 1700-tal. Deras öden är dock ihoptryckta till att utspela sig under samma halvår typ, istället för att vara utspridda över ett decennium eller två.

Jag var lite tveksam till serien under säsong 1, då jag inte var helt övertygad, sedan tyckte jag den växte under säsong 2 med väldigt intressant karaktärsutveckling. Sedan tappade jag lite intresse under delar av säsong 3 igen med all utdragen och inte helt fängslande intrig mellan karaktärerna, men säsong 4 har jag sett med stort nöje och full uppmärksamhet med den sista, stegrande dramatiken. Det förekom riktigt cool storyutveckling med nya vändningar, fantastiska djungelöscenerier (älskar djungelöar!) ett par otroligt snygga actionscener (som varje säsong varit försedd med) och en riktigt välgjord sudden death.

Apropå sudden deaths, GoT-style, tycker jag BS gör ett betydligt bättre jobb på den fronten än andra serier, som exempelvis "Vikings". Jag har visserligen slutat följa Vikings, för jag ledsnade fullkomligt på serien, men där lyckades de aldrig etablera sina karaktärer tillräckligt väl för att man skulle reagera på någon sudden death. Om man inte bryr sig om karaktären och inte har något intresse i dennes story faller ju sudden death-tilltaget helt platt. Vilket det gör i Vikings. I BS blir det verkligen kännbart, ända från säsong 1 till 4, när en väletablerad och omtyckt karaktär blir mördad. Riktigt starkt!

Serien gör grejen som tex Bron också gör där det egentligen tar slut i näst sista avsnittet... men sen kommer det ett avsnitt till i alla fall.

Detsamma skulle jag säga gäller för Black Sails. Det näst sista avsnittet var oerhört spännande och stämningsfullt, dels som prequel-material inför "Treasure Island" men huvudsakligen som final på hela serien. Dock kan jag tycka det blev lite antiklimax i uppgörelsen mellan några av huvudpersonerna, det byggdes verkligen upp till en riktig ödesmättad avslutning, men sedan kom det en twist som lite förtog stämningen av den apokalyptiska avslutningen...

Om man nu ska ge ett sammanfattande betyg för hela serien, från 2014 till 2017, får jag säga att det visserligen varit lite ojämnt men topparna i varje säsong är mästerligt höga och jag får ge ett avslutande högt betyg. 4 av 5.

Enligt rykten/uppgifter/hintar från tv-bolaget kommer det möjligtvis en spin-off för att fortsätta "Treasure Island"-storyn. Den kommer jag i så fall se med stort intresse.

 

[2097]

Såg just klart Bates Motel. En bra serie, en bra sistasäsong och ett bra sistaavsnitt.

Funderade medan jag såg det hur Dramasystem, Sakval resp Fiasco skulle ha hanterat avsnittet. Tänkte på karaktärerna

Spoiler

Norma, Norman och ffa Dylan

, om dom skulle ha mkt vita tärningar, drama tokens, mycket eller lite vägran osv. Ffa var det den sistnämnda av dom karaktärna jag höll räkning på. Nu fick hen ett vapen, nu fick hen sin vilja igenom med gästerna osv, nu i telefonen osv.

Avsnittet blev väldigt förutsägbart iom jag tänkte så. Men också tillfredsställande.

Intressant nog gav dom tre spelsystemen lite olika resultat! Att ha massor av vita tärningar i Fiasco skulle ha orsakat en brist på tokens i Dramasystem osv.

 

[Jocke]

Jag kollade på nästan hela säsong 1 av The Strain i helgen.

Jag har fortsatt pumpa in The Strain i mitt blodomlopp, det kan vara det rollspeligaste jag har sett på väldigt länge. Serien är verkligen inte "bättre" än medel, men jag har likväl fallit hårt för den. Det är den bästa formen av korkat och... ja jag vet inte vad mer jag ska säga, förutom att jag måste höja betyget till 4 av 5!

 

[Daniel]

Jag ser jämförelsevis väldigt få serier, så det gäller ju att hitta något man verkligen gillar så att man inte slösar bort sina timmar.

Efter åratal av tjat om hur extremt bra "Breaking Bad" är har jag nu sett igenom de två första säsongerna, och har påbörjat säsong tre.

Men jag ska villigt erkänna (eller snarare internet-ranta, sorry..) att det under de senaste kvällarna kommit att bli ungefär som när Krank skulle se Game of Thrones här på forumet. För efter säsong två och ett par avsnitt in i säsong tre känner jag enbart hundra procent avsky och förakt för samtliga karaktärer och hela settingen.

Säsong ett var helt okej. Stundtals riktigt bra! Bäst var de belönande scener när Walter blev dödsföraktande vigilante och gav igen mot gängledare och rika svin. Och det var spännande att följa händelseutvecklingen.

Men under säsong två kände jag bara ett ökande förakt för samtliga inblandade, och jag fann mindre och mindre nöje i att följa deras eländiga utveckling. Knarkare och amerikanska poliser är ungefär lika svåra att känna sympati för, speciellt när de bara blir allt mindre charmiga för varje avsnitt som går.

Finns det några Breaking Bad-fans här som kan argumentera för att jag ska se vidare på säsong 3? Eller kommer Walter och alla andra karaktärer bara fortsätta att vara miserabla idioter som förstör för sig själva och alla andra? För det känns inte särskilt lockande. Och alla grymma uppbyggnader har bara slutat i plot twists som för mig endast känts som antiklimax hittills...

 

[krank]

Jag har nu precis blivit klar med säsong 2 av DC's Legends of Tomorrow.

Det är nog kanske den mest oförblommerat serietidningsartade serietidningsadaption jag sett, tror jag. Vilket är intressant eftersom det egentligen inte finns någon förlaga; de har bara plockat in lite B- och C-skurkar och hjältar från framför allt Arrow och The Flash och satt ihop dem med en tafflig Doctor Who-ripoff.

Det borde inte funka. Serien handlar alltså om ett löst gäng semi-antihjältar som åker runt i tiden. Det hade så lätt kunnat bli Sliders av det här, eller de sämre delarna av Stargate SG-1.

Men det funkar. Mycket för att serien som sagt speglar just superhjälteserietidningar så perfekt - klichéerna haglar och allt funkar som det borde. Det är lika delar såpa och actionäventyr, precis som... Tja, jag läser ju mest Marvel, så min närmaste referenspunkt är nog typ X-men, om man ser rent dramaturgiskt. Och serien skäms inte för vad den är och försöker aldrig låtsas som att den är något annat, vilket är ett plus.

Specialeffekterna är genomgående dugliga. Och med det menar jag att för typ 15-20 år sedan såg det ut såhär på bio, typ. Oftast funkar det, ibland gör det det inte.

Jag kommer att fortsätta titta iaf; serien har hållit bra i två säsonger och har plockats upp för en tredje...

 

[Rhodryn]

Jag kollar på en rätt stor mängd tv-serier... och jag känner det skulle vara lite svårt för mig att bara skriva om en enda utav dem, bara välja en... för jag gillar ju skarpt allt jag tittar på... men att skriva om alla av dem skulle ta för mycket tid. Men jag vill ju skriva något i alla fall...

Så jag har bestämt mig för att ge en uppmaning, och sen en förklaring på varför.


Testa Agents of S.H.I.E.L.D.


Antingen igen för de som kanske provade men slutade efter kanske en handfull eller tre utav avsnitt från första säsongen... eller för första gången för de som hörde att serien var dålig eller något.

Något som de flesta som slutade kolla, eller aldrig började, missade var att mot ca sista tredjedelen utav säsong 1 så är det allmänt sagt bland AoS fans att serien började bli bättre och bättre... och att den har fortsatt att bli allt bättre sedan dess igenom de följande 3 säsongerna (den är inne på sin fjärde nu). Och jag håller helt med om det.

Personligen så fastnade jag för serien redan efter S01E01... jag är ju trots allt en Marvel fanboy, och en serie som detta hamnar totalt inom mina intresse områden ju... men där var andra superhjälte tv-serier som jag gillade mer (till och med utanför Marvels grejer) under en längre tid. Men med början på någon stans runt S03, så märkte jag att AoS hade vuxit på mig utan att jag märkte det... och det tog nog inte allt för lång tid innan AoS började gå om andra superhjälte tv-serier för mig. Så pass så att någon stans under S04 så har AoS plaserat sig som min nr 2 favorit superhjälte tv-serie i dagsläget. Den enda serien som den inte har gått om för mig just nu är Daredevil, och den vet jag inte om AoS kan gå om.

S04 av serien kommer avslutat om ca en vecka... och efter det så vet vi än så länge inte vad som kommer hända med serien. Det ser allt mer ut som att serien kommer få en femte säsong... men man kan ju aldrig vara riktigt säker, för ABC har ju inte sagt något om det än... och vi vet ju alla hur tv företag kan vara ibland.

Om någon känner att de kanske skulle vilja prova AoS igen, eller för första gången, pga vad jag har sagt, så föreslår jag att försöka ta er igenom hela säsong 1 trots vad vissa säger om början på den, för den bygger ju fortfarande ut världen och karaktärerna ju... så jag tycker det skulle vara synd om någon missade något som eventuelt skulle kunna vara viktigt för följande säsonger, för att man hoppade över S01.

Kan ju inte garantera att någon som inte tittar på serien i dagsläget kommer faktiskt gilla AoS i senare säsonger ju... men jag ville bara slänga ut ordet om AoS, för jag tycker den serien förtjänar långt mycket mer igenkännande i dagsläget än vad den tenderar att få utav generelt folk som inte har sett de senaste 3 säsongerna.

 

[Max Raven]

Jag såg idag klart Gundam: Iron-Blooded Orphans

Ja, det är serien jag har en hel drös av HG-kits till

Det här är en serie som känns väldigt välskriven men som jag har svårt att rekommendera till folk. Taget på det hela är det här inte en saga där alla får ett lyckligt slut, milt uttryckt. Det är en brutal, rutten värld och alldeles för många kommer gå förlorade.

För er som inte känner till Gundam-seriernas djungel så är det här ett nytt universum - ingen förförståelse behövs. Vi är på Mars, 300 år efter ett kataklysmiskt krig förödde mänskligheten. Den militära organisationen Gjallarhorn steg ur askan för att ta makten över solsystemet. Men deras grepp från huvudsätet på Jorden har börjat lossna...

Huvudpersonerna är barnsoldater i den privata militära organisationen CGS som tar tillfället i akt att ta över när deras ledare flyr ett anfall (från Gjallarhorn) att bilda Järnblommorna ("Tekkadan"). Deras uppdrag är att eskortera en dotter från en rik familj till Jorden så hon kan förhandla avtal för fri handel åt Mars. Detta är grundhandlingen i första säsongen, och givetvis går det inte så enkelt.

Andra säsongen har ett visst tidshopp och överlevarna från förra säsongen bygger vidare - och ett nytt hot framtornar sig. Insatserna och riskerna höjs för Tekkadan...

Varför gillar jag den här serien? Jag har sett en ganska stor andel av Gundam-serierna det här laget, och Iron-Blooded Orphans är bland mina favoriter (däribland finns Turn A Gundam och Zeta Gundam). Det är en serie som känns väldigt annorlunda från Gundam till känsla - protagonisterna är barnsoldater med "pragmatisk" moral, antagonisterna vuxna som gömmer sig bakom vackra ord och ideal medan de ignorerar dem som det passar dem - det finns inte någon egentligen god sida (utöver någon handfull inom fraktionerna) och det är en crapsack world. Just författandet känns ännu starkare i andra säsongen - de håller inte igen med att saker inte nödvändigtvis går protagonisternas väg och att goda människor kan dö, i regel meningslöst.

Rent estetiskt och känsla är jag såld. Interiörer och rymdskepp är skitiga och känns inlevd. Kläder är praktiska och inte helt perfekta för de storlekar de har. Jag är också i regel ganska bläh vad gäller Gundam-designs (jag kan gilla mobile suits) men här är jag såld (undantaget Kimaris). Barbatos är en variation av grundfärgschemat och konceptet som fungerar underbart - en samurajdemon-fusion av en jätterobot - och även om jag är meh vad gäller säsong 1s sista uppgradering så är Lupus och Lupus Rex awesomesås. De andra är också coola - Gusion, Flauros med flera. Det öppna mittpartiet är det dåliga med designen praktiskt men den används konsekvent och jag köper den i och med att jag köper att jätterobotar är en bra idé i en militär konflikt. Just att Gundam frames är speciella supervapen-artefakter från ett kataklysmiskt krig får dem att funka i mytologin, medan att vanliga mobile suits i teorin kan hantera dem och att det finns en tydlig skala Rymdskepp>jätterobot>tank får mig att tänka att någon i Japan blev utsatt för Battletech och ville applicera det på Gundam. Kontrollera-robot-och-tank-med-hjärnan är inte helt dumt heller, kopplat med att de som har implantaten styr sina maskiner bättre än de utan, med en risk för att operationen lämnar dig förlamad (för att marsiansk nanoteknologi suger och det finns ett embargo mot forskning inom teknologin).

Jag har sett Gundam-serier där författares reaktion till "oj jag skrev visst in mig i ett hörn" var "DEUS EX MACHINA", vilket funkar sådär (jag tittar på dig, Gundam SeeD). Iron-Blooded Orphans försökte aldrig invagga mig i falska förhoppningar, speciellt inte i andra säsongen. Saker telegraferas i förväg. Kommer räddningen så har du nästan alltid förvarnats, och priset är nästan alltid högt. Går saker bra så kör de på det. Går saker åt skogen följer författarna tråden till det bittra slutet.

Skulle jag kunna tänka mig se mer serier inom universat? Absolut, även om jag tvivlar - händer sällan (SeeD lyckades få ut en andra [urusel] serie och första serien sålde nog mycket "Gundam-reboot"-reklamen) men med tanke på att det finns tie-in-material så kan det kanske hända. Jag håller inte andan.

Skulle jag vilja se om serien? Inte i första taget. Inte för att den är dålig eller för att den är för lång eller att min lista av serier att se är oändlig - utan för att den är deprimerande - och jag tycker det jämfört med andra Gundam-serier. Det finns en viss ambivalens här, så jag kan möjligen ändra mig på den punkten (i vissa Gundamserier dör folk och protagonister/antagonister i drivor, när de inte lemlästas).

Sammanfattning: Lysande Gundamserie. Återkommer inte till den i första taget. Kommer bygga en del kits (har den sämsta Gundamen i serien i bitar f n)

 

[Max Raven]

Har börjat följa Knights & Magic*

Programmerare/teamleader/robotnörd blir påkörd och återföds i fantasyvärld där folk i jätterobotar slåss mot monster med magi och svärd.

Efter 6 avsnitt - jag gillar serien men skulle i det här stadiet inte sträcka mig till att den är lysande.

Främsta problemet är det väl att den har en svag version av ett problem jag sett vissa serier med konceptet "återfödd i annan värld med alla minnen från tidigare liv" har - det blir lite power fantasy av det hela, vilket kan skada andra karaktärer. I just det här fallet används backstoryn för att motivera huvudpersonens förändringar av status quo, men det finns en och annan konflikt där jag personligen tycker de kunde låtit motparten göra mer. Det är lite tidigt att säga om det här är ett problem - en del av det kan vara för att konflikter inom kungariket drar fokus från annat som är viktigare för handlingen (som byggandet av större och skummare maskiner). Sedan stör jag mig lite på att det finns en berättarröst som dyker upp ibland, det blir ett narrativ på narrativet.

På plussidan så har den jätterobotar mot monster och en handling som kretsar kring att bygga ever cooler robots, och det är något jag gillar power fantasy åsido. På plus med det här att huvudpersonen är en återfödd modern person är att styrkan inte är några krafter som så utan bara att hans fördel är att han har analytiskt tankesätt (japansk genidyrkan åsido), vetskap om en del av vad vi har i vårt moderna samhälle och älskar jätterobotar.

Gillar man mecha och fantasy så är det här helt ok.

*titeln har en felplacerad apostrof i den engelska varianten som jag ignorerar

 

[Mundo]

Jag har tittat på en jävla massa serier. Men sist såg jag Gravity Falls, gjord av Disney.

Det är en av de många serier som skapats de senaste åren som har lanserats på olika barnkanaler, men som definitivt håller måttet även för vuxna tittare. Se tex. Legend of Korra, Steven Universe, Avatar: The Last Airbender.

Storyn följer tvillingarna Dipper och Mabel över ett helt sommarlov (spritt över två säsonger) då de flyttar till sin Great Uncle (Vad fanken blir det på Svenska? Farfarsbror?) ute i mitten av ingenstans, till en liten håla som heter Gravity Falls. Där springer de på en massa konstigt övernaturligt samt lär känna en hop av starka personligheter.

Serien fokuserar på en del mystik, mycket humor och karaktärer som är grymt lätta att gilla (särskilt Mabel, som nog är den härligaste barnkaraktären någonsin. Jag menar, bara kolla introt). Jag tror inte det finns en enda karaktär i serien som jag inte gillar, undantaget möjligtvis en av antagonisterna eller så...

Karaktärerna i sig är som sagt skitbra, och relationerna mellan dem likaså. Animationen är simplistisk men väldigt snygg (det är ju Disney trots allt...) och det märks att de verkligen älskar vad de hållt på med när de skapat serien, allt från animatörer till röstskådespelare.

Att serien dessutom är grymt rolig, särskilt när den börjat sparka igång efter några avsnitt, hjälper mycket. Humorn låter sig gärna bli lite mörk när den vill det (säger bara slutet på avsnittet där de besöker poolen...), och det finns definitivt imagery i serien som du inte förväntar dig att se i en barn-serie... Och det är så jäkla bra.

Det som slog mig mest är att i princip varenda serie någonsin jag har sett så har jag kunnat säga "Wow, den här serien är skitbra... Men det här avsnittet var ganska så meh". Den känslan fick jag inte en enda gång när jag såg Gravity falls, jag tror inte det finns en enda dålig episod.

------------------------------------------------------------------------

Sen är ju inte TV-folket dummare än att de vet att barn kommer titta på detta, och folk som har barn i den åldern nu är förmodligen någonstans mellan 25-35, vilket innebär att serien är full av en massa (ofta väldigt roliga) throwbacks till den perioden.

Seriöst, spana in den. 10/10, 5/5.

 

[Bolongo]

Jag har sett alla 12 avsnitten i första säsongen av The Orville.

Som jämförelse kan väl noteras att jag gav upp på STD efter 4 avsnitt.

Att säga att The Orville är ojämn är kanske att slå in en öppen dörr. Jag menar, det är Seth MacFarlane som ligger bakom. Men den hade redan från början tillräckligt med charm för att jag skulle stå ut med de oslipade delarna, och den har med tiden blivit bättre och bättre.

Positivt: sympatiska karaktärer, intressanta teman, ibland oväntade upplösningar på veckans problem, och väldigt lite metaplot.

Negativt: stundtals korkade karaktärer, malplacerad humor, och mycket technobabble för att dölja logiska luckor.

Utav de negativa faktorerna är det egentligen bara humorn som är speciell för den här serien, de andra är legio i... tja, i det mesta inom populärkulturell fiktion, faktiskt. Så låt oss tala om humorn. Det finns två egenskaper hos den som irriterar. För det första skämtar officerare i rymdflottan i tid och otid på ett högst oprofessionellt sätt. För det andra är deras skämt ofta anakronistiskt baserade på referenser från vår tid. I min head canon förklarar jag bort punkt två med att det är icke-diagetiskt: jag tänker mig att i karaktärernas verklighet refererar de egentligen till företeelser i sin egen samtid, men i versionen som presenteras för oss har det översatts till något publik i vår tid kan förstå. Punkt ett kan jag inte ursäkta, jag kan bara notera att den har gradvis tonats ned under seriens gång.

Så sammantaget ger jag tummen upp. Jag kommer att kolla på nästa säsong också.

 

[DeBracy]

Jag har sett säsong ett av The Punisher. Mindre pangpang och mer... fint... än jag hade väntat mig. I alla fall i början. Jag tyckte om den. Bernthal var snygg i skägg och längre hår förresten.

Jag har sett Kantaro the Sweet Tooth Salaryman. Det är matporr, turistinformation och komediserie, med en del rätt surrealistiska inslag i form av sötsaksinfluerade dagdrömmar. Jag tyckte om den. Hoppas på mer.