Say "I Love You" / Suki-tte ii na yo / ?????????
Japansk sh?jo (flick) anime, Engelsk SUB/DUB
Genre: Romance, School, Slice of Life
Manga: 2008
Anime: 2012, 1 säsong, 13 st 25-minuters avsnitt
Spelfilm: 2014
Handling
Mei Tachibana är en 16-årig flicka som går i andra ring på gymnasiet. När hon var liten (i lågstadiet) blev hon hela klassens hackkyckling och sviken av sina klasskamrater. Sedan dess har hon beslutat sig för att aldrig skaffa några vänner. Alls. Hon är skolans gråa mus som aldrig talar med någon, aldrig ler och aldrig ens tittar åt en kille. Hon är dessutom extremt blyg, tyst och innåtvänd och skulle antagligen ha problem att skaffa vänner ens om hon ville.
Den jämnårige
Yamato Kurosawa är rena motsatsen. Han ser ut som en fotomodell, är skolans populäraste kille, har kysst nästan varenda tjej och till och med haft sex. Han är väldigt snäll, men inte speciellt emotionellt engagerad; om någon tjej frågar om han vill gå ut med henne svarar han ja av bara farten utan att riktigt bry sig om hennes känslor.
En dag möts Mei och Yamato i korridoren och hon, som inte bryr sig om någon, går bara förbi som han inte finns. Något som givetvis får honom intresserad. Ni vet det där med att spela svårfångad...
Senare så roar sig Kenji, en av Yamatos vänner, med "skirt flip". D.v.s. man smyger fram bakom en tjej och lyfter upp hennes kjol för att se vad hon har för trosor, något som Yamato tycker är opassande. Givetvis så lyfter Kenji på Meis kjol, Yamato försöker hindra honom och Mei blir rosenrasande. Hon vänder sig om, och delar inte ut en örfil, utan en rundspark i magen på... Yamato. Och han blir blixtförälskad.
Yamato försöker uppvakta Mei. För första gången i sitt liv är det han som jagar en tjej och inte tvärt om. Mei däremot har bestämt sig för att inte ha skaffa några vänner och definitivt inte en pojkvän, även om han skulle vara skolans snyggaste kille. Till slut lyckas han ändå få henne att ta emot en lapp med hans telefonnummer.
Senare blir hon förföljd av en stalker och flyr in på ett snabbköp. Hon försöker ringa efter hjälp, men hennes telefon innehåller endast ett nummer, till hennes mamma, som inte svarar. I sin förtvivlan kommer hon plötsligt ihåg lappen hon fick av Yamato, och ringer. Yamoto kommer givetvis springande som en riddare i skinande rustning som ska rädda prinsessan från draken. Han löser hela konflikten genom att ta med Mei till stalkern och framför honom kyssa henne samtidigt som han säger att han älskar henne. Tanken är att stalkern ska tro att de är ett par och försvinna, vilket denne gör.
För Mei däremot är det en extremt omvälvande upplevelse. Under sitt sextonåriga liv har hon knappt rört vid en annan människa och plötsligt blir hon kysst. I Sverige skulle vi nog kalla det för sexuellt ofredande.
Men hon blir givetvis blixtförälskad. Utan att förstå det. Det är mycket
"vad är det som händer med mig?" och
"varför reagerar jag så här?"
Resten av serien handlar om Hur Mei sakta kommer ut ur sitt instängda skal och slår ut som en blomma. Och det går extreeemt långsamt. Att gå från att inte haft någon vän alls till att faktiskt erkänna för sig själv att hon saknar Yamato de dagar hon går ensam hem är ett stort steg som tar flera avsnitt. Att kalla honom Yamato istället för Kurosawa-San tar mer än halva serien. Hon rodnar varje gång Yamato kysser henne och ens tanken att vara ensam i ett rum med Yamato ger henne panik genom hela serien. Seriens namn syftar för övrigt på om hon någonsin ska våga säga de där tre små orden till Yamato:
"Jag älskar dig..."
Serien handlar också om att Mei går från att inte ha haft en enda vän till att hamna mitt i den populäre Yamotos stora vänkrets och vilka konflikter det leder till. Det här är Japan som är strikt hierarkiskt uppbyggt, även i skolan. Man kommer helt enkelt inte från lägsta trappsteget i hierarkin (där Mei varit) till högsta steget (där Yamato är) över en natt utan att konflikter uppstår. Folk intrigerar; tjejer försöker stjäla Yamato från Mei, killar försöker stjäla Mei från Yamato. För Mei är detta sociala spel helt nytt och som introvert klarar hon inte alls av det.
Omdöme
Hur många av er kommer ihåg från skolan när läraren sa att ni var tvungna att läsa ett skönlitterärt verk av en stor författare och ni försökte kämpa er igenom boken? Det skulle ju vara en litterär klassiker, men ni tyckte att boken var sååå jobbig...
Lite så kändes det att se denna serie. Har jag en ledig eftermiddag så har jag normalt inga problem att se igenom ett dussin 25-minuters avsnitt av en animerad serie (eller ett halvdussin 45-minuters av en vanlig TV-serie). Men med den här serien hade jag problem att ens se ett helt avsnit åt gången. Hade det inte varit att jag gett mig tusan på att se färdigt något utanför min vanliga intressesfär hade jag skippat denna serie redan halvvägs genom första avsnittet. För mig var varenda avsnitt ångestframkallande.
Varför hade jag så svårt att se denna serie? Väldigt förenklat kan man säga att denna serie är extremt flickig och jag är kille. Försök inte ens få mig att se en serie som
"Sex and the City". Not gonna happen.
Egentligen är detta en standardanime: huvudpersonerna får ett problem, de kämpar i motvind utan att veta hur de ska lösa problemet och allt ser nattsvart ut. Till slut kommer de på att de gjort fel från början och de hittar en lösning till problemet. Ofta innebär lösningen att huvudpersonerna utvecklas och får större självinsikt och vi får den personlighetsutvecklig som är så karaktäristisk för anime.
Jag har inget emot att det ser nattsvart ut för huvudpersonerna om det är lite action emellanåt som lättar upp, men här finns ingen action, det är ett relationsdrama som mer liknar en tragedi, även om man vet att det löser sig till slut.
Jag tycker om
"Sagan om ringen"-filmerna, och den jobbigaste biten tycker jag är när Frodo och Sam tar sig mot/genom Mordor. Det är bara mörkt och deprimerande. Tänk er sex timmar
"Sagan om ringen"-film där fem timmar utspelas i deprimerande Mordor-miljö. så upplevde jag serien.
För mig var varje avsnitt 3 minuters inledning för att bygga upp episoden, sedan 20 minuters bottenlös förtvivlan hos Mei för att hon är socialt handikappad och inte vet hur hon ska lösa den sociala konflikten, sedan 2 minuters upplösning där alla gråter ut, förlåter varandra och allt blir bra igen.
OK, jag överdriver lite, men det var så jag upplevde serien.
Jag är ingen machokille och jag har inga som helst problem att gråta en skvätt vid en sorglig scen, men om 5 timmar av en 6-timmarsserie bara är sorgligt mörker är det liiite för mycket för mig.
Jag har däremot full förståelse för att de som tycker om snyftarhistorier och realtionsdramer tycker att det här är en av de bästa animes som finns.
***
Det var min subjektiva syn av serien, nu lite mer objektivt:
Tecknarstilen är väldigt enkel, men vacker, det är inte så mycket animeringar, utan väldigt många stillbilder. Färgtonerna är inte så sprakande, utan ganska matta. Framför allt har personerna ett väldigt alldagligt utseende, annars brukar de se ut som vandrande sexbomber eller vara kawaii (sockersöta) i anime. Detta upplevde jag som befriande.
Framför allt känns karaktärs- och relationsbeskrivningar realistiska, vilket är ganska ovanligt i anime. Huvudpersonerna talar med varandra som saker som faktiska 16-åriga gymnasieelever brukar tala om och de talar om sex på ett normalt sätt (annars bruka anime bara ha två extremlägen: sex existerar inte och all kärlek är platonisk eller råporr). Även detta ser jag som något väldigt positivt.
Serien är episodisk och varje avsnitt handlar om en social konflikt som måste lösas för att Mei ska kunna gå vidare. Ofta introduceras en ny person i varje avsnitt som dum/elak/ond och den som ställer till problem för Mei och/eller Yamato, men vartefter serien fortlöper inser man att alla har sina egna inre demoner att kämpa mot och att alla egentligen är snälla bara de själva inser sina brister och man lär känna dem. Serien handlar väldigt mycket om att förlåta och att erkänna sina fel. Detta är givetvis en aning klichéartat inom anime.
Här är ett klipp i slutet av ett avsnitt där Yamato slagit en annan kille på käften för att denne varit dum mot Mei.
Här är ett klipp i slutet av ett annat avsnitt där Meis armband, som hon fått av Yamato, går sönder.
Bägge klippen är typiska för hur alla avsnitt slutar.
Serien är också nästan helt befriad från sexuella situationer och
"fan service"; vi har skirt flipen i början, men det är allt. Sedan finns ett par scener där Mei och Yamato ska börja hångla, men de blir avbrutna. Jag skulle inte haft något emot om de blev lite intimare, men det behövs inte och det känns ärligt talat rätt skönt att slippa
"Beavis och Butt-head"-stilen som brukar känneteckna anime.
Betyg
Om man tycker om den här serien beror mer på om man tycker om snyftiga relationsdramer eller ej.
Jag gör det inte, så jag ger serien bara
5/10.
Tycker man om sånt skulle jag tro att betyget blir 8/10.
