Ja, du bör nog inte se den…
TVserieklubben 2023 Q2
- Thread starter anth
- Start date
Jag är inte heller säker på att jag ser någon parallell till GoT, men beskrivningen att man njuter när det går dåligt för dem förstår jag inte överhuvudtaget. Det kanske var lika bra att du gav upp.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Oj, det tyckte jag var den enda behållningen med det och jag har alltid utgått från att det var hela syftet. För att använda Aristoteles teori är det bara en tragedi när dåliga saker händer bra människor - när dåliga saker händer dåliga människor (som hela tiden i Succession) är det bara rättvisa.
Vem som är en bra eller dålig människa är högst subjektivt, men så länge du känner dig nöjd med ditt val så är det bara att gratulera (eller beklaga).
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,068
Så typ House of Dragon
Jag har sett klart Mushishi säsong 2 (Crunchyroll)
Det finns varelser, inte riktigt liv som vi känner. Underliga och mystiska finns de parallellt med vår värld - mushi. Mushishi är som namnet antyder "mushidödare"
Mushishi S2 fortsätter efter första säsongen. Mushishi Ginko reser genom ett feodalt(?) Japan och försöker hjälpa folk med deras problem med övernaturliga varelser. Men det är inte en serie om detektivundersökning av det övernaturliga - tänk snarare som en mer meditativ variant av twilight zone där människor råkar ut för övernaturliga naturfenomen. Mushishin i världen fyller lite samma nisch som Onmyouji, men användningen av en speciell variant av "övernaturliga varelser" som är naturfenomen låter dels berättelserna inte fastna i existerande varelsers myter*, dels tillåter riktigt konstiga koncept och dels tillåter en mer naturvetenskaplig känsla - mushi bekämpas med medicin och kunskap, och är inte nödvändigtvis problem eller hot.
Mushishi är förmodligen en av de bästa anime-serierna som gjorts och säsong 2 fortsätter det hela. Bra art direction, underliga varelser, avsnitt som låter handlingen andas.
Varning: ser man serien på Crunchyroll så har de bara säsong 2 plus 2 OVA:er - och en är markerad som "säsong" men är mellan säsong 1 och 2, och den andra OVA:n ligger mellan två vanliga avsnitt men Crunchyroll-spelaren hoppade i mitt fall över den av oklara anledningar.
*Se ex Mononoke, som är mycket mer detektiv-historia men som använder sig av existerande myter vilket inte gör serien bättre, IMHO. Fortfarande bra men...
Det finns varelser, inte riktigt liv som vi känner. Underliga och mystiska finns de parallellt med vår värld - mushi. Mushishi är som namnet antyder "mushidödare"
Mushishi S2 fortsätter efter första säsongen. Mushishi Ginko reser genom ett feodalt(?) Japan och försöker hjälpa folk med deras problem med övernaturliga varelser. Men det är inte en serie om detektivundersökning av det övernaturliga - tänk snarare som en mer meditativ variant av twilight zone där människor råkar ut för övernaturliga naturfenomen. Mushishin i världen fyller lite samma nisch som Onmyouji, men användningen av en speciell variant av "övernaturliga varelser" som är naturfenomen låter dels berättelserna inte fastna i existerande varelsers myter*, dels tillåter riktigt konstiga koncept och dels tillåter en mer naturvetenskaplig känsla - mushi bekämpas med medicin och kunskap, och är inte nödvändigtvis problem eller hot.
Mushishi är förmodligen en av de bästa anime-serierna som gjorts och säsong 2 fortsätter det hela. Bra art direction, underliga varelser, avsnitt som låter handlingen andas.
Varning: ser man serien på Crunchyroll så har de bara säsong 2 plus 2 OVA:er - och en är markerad som "säsong" men är mellan säsong 1 och 2, och den andra OVA:n ligger mellan två vanliga avsnitt men Crunchyroll-spelaren hoppade i mitt fall över den av oklara anledningar.
*Se ex Mononoke, som är mycket mer detektiv-historia men som använder sig av existerande myter vilket inte gör serien bättre, IMHO. Fortfarande bra men...
Dead Mount Death Play (Crunchyroll)
Kyrkans utsände skickas in för att slutligen besegra Likguden och frälsa världen från dess odöda horder. Just som han ska dräpa den så aktiverar Likguden en okänd formel... och huvudpersonen återföds i en nyligen döds kropp i moderna Tokyo. Problemet: Det är en ung man som nyligen mördades - och den som tagit över mannens kropp har inga minnen av vem han är eller vem som mördade honom.
Riktigt bra reverse isekai. Vill inte avslöja för mycket, men rätt mycket tyngd ligger på mysterier och intriger, med en och annan cool actionscen. Jag får vibbar av CLAMP och Death Note.
Stark rekommendation - de kan sumpa slutet av säsongen, men det känns osannolikt.
Kyrkans utsände skickas in för att slutligen besegra Likguden och frälsa världen från dess odöda horder. Just som han ska dräpa den så aktiverar Likguden en okänd formel... och huvudpersonen återföds i en nyligen döds kropp i moderna Tokyo. Problemet: Det är en ung man som nyligen mördades - och den som tagit över mannens kropp har inga minnen av vem han är eller vem som mördade honom.
Riktigt bra reverse isekai. Vill inte avslöja för mycket, men rätt mycket tyngd ligger på mysterier och intriger, med en och annan cool actionscen. Jag får vibbar av CLAMP och Death Note.
Stark rekommendation - de kan sumpa slutet av säsongen, men det känns osannolikt.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har sett Sense8, båda säsongerna. Finns på Netflix.
Det här är en serie som inte riktigt funkar att sammanfatta, men jag gör ett försök.
Åtta personer runtom jordklotet upptäcker att de kan kommunicera telepatiskt. Men inte bara det, utan de delar sinnen, upplevelser, minnen och mycket mer. De växer långsamt fram över de första avsnitten och blir steg för steg förståbart. De lär sig kontrollera allt, förstå hur de hänger ihop och naturligtvis finns det en stor konspiration och onda skurkar som vill ha tag på dem. Ni vet, som det brukar vara i sf-action-thriller.
Världsmässigt är det väl utspritt. Busschaufför i Kenya, ekonom i Korea, actionskådis i Mexiko, DJ i London från Island, smågangster i Tyskland, farmakolog i Indien och två amerikanare, en polis i Chicago och en hackare i San Fransisco. Rätt ballt, särskilt när allt är filmat på plats, och de valt att inte ha avsnittsregissörer utan platsregissörer.
Hur de gestaltar telepatin är riktigt fräckt, särskilt innan de förstått vad som pågår. Plötsligt börjar en av dem prata ett språk hen inte kan, eller märker av att de är förföljda pga någon annans reflexer som varnar hen. Självklart blir det actiongrejer också, när en av dem kan kampsport och en annan är expert på bilar och biljakter. Men det är de små sakerna som verkligen klickar för mig. Senare börjar de också dyka upp hos varandra, ungefär som man börjat gestalta spöken/minnen i moderna serier. Funkar skitbra.
Det här är nog Wachowskis bästa sedan Matrix. Det är mer humor och karaktärsdrama än där, och det märks att båda har gått långt ut i regnbågens tecken när serien drar igång. Om jag minns rätt var det under säsong två som den ena av dem dessutom genomgick sin "officiella" transprocess. Bland karaktärerna är också regnbågen väl representerad. En huvudperson är trans och lesbisk, en annan är gay, någon är bi, etc. Extremt positiv till allt detta, och de gånger det görs en grej av det är det väldigt väl avvägt och sympatiskt gjort. Jag gillar't.
Men...
Det här är en serie som det tar en liten stund att fatta grejen med. Jag fattade typ noll av första avsnittet, så gott som allt av det andra, och halvvägs genom tredje var jag fast och ville se allt. Det beror mest på att de åtta karaktärerna börjar på varsitt håll utan överlapp. Det betyder åtta olika huvudpersoner att komma under huden på, åtta olika birollsgallerier att förstå, och så vidare.
Å andra sidan är det här en serie som ofta bara är en hang out-serie, där man bara vill hänga med karaktärerna och se hur det går för att man genuint tycker om dem. Det var länge sedan jag såg en sån serie. Jag var nog mer engagerad när mexikanaren letade ny lägenhet än när islänningen djupdök i den stora konspirationen.
När man tagit sig över tröskeln är det bland det bästa jag sett. Att se om de första avsnitten efter att man fattat grejen är en fröjd. Hela serien är också fantastiskt bra på att fånga sinnlighet. Den fattar verkligen hur man filmar så det [känns som om det är beröring. Sjukt bra.
Hopp och utopi
Det här är en positiv serie. Det är en sån sak som jag inte riktigt visste att jag saknade när jag började med den. För visst finns det en stor och ond världsomspännande konspiration med onda, onda planer. Men det är inte det som fastnar. Konspirationen går att besegra, och det är mycket mer fokus på att åtta människor som inte hör ihop plötsligt gör det. Det här är nog min nya favoritsuperkraft, för övrigt. Att kunna låna erfarenheter och känslor av varandra som man behöver och att aldrig behöva vara ensam när man inte vill. Det är så jäkla ballt. För alla karaktärer är den här förändringen ett lyft, en förbättring, ett hopp om en bättre morgondag.
När var det senast man såg en utopisk SF? En som inte var någon hungerspelsdystopi, en postapokalyptisk allt-går-åt-helvete-värld, eller en snart-går-Jorden-under-historia? Jag visste inte hur mycket jag behövde den här serien och något ärligt och gneuint förrän jag såg den.
TLDR
Rekommenderas till alla, men var medvetna om att det tar ett tag för hjärnan att börja hänga med i åtta parallella historier som flätas in i varandra mer och mer ju längre serien går.
Det här är en serie som inte riktigt funkar att sammanfatta, men jag gör ett försök.
Åtta personer runtom jordklotet upptäcker att de kan kommunicera telepatiskt. Men inte bara det, utan de delar sinnen, upplevelser, minnen och mycket mer. De växer långsamt fram över de första avsnitten och blir steg för steg förståbart. De lär sig kontrollera allt, förstå hur de hänger ihop och naturligtvis finns det en stor konspiration och onda skurkar som vill ha tag på dem. Ni vet, som det brukar vara i sf-action-thriller.
Världsmässigt är det väl utspritt. Busschaufför i Kenya, ekonom i Korea, actionskådis i Mexiko, DJ i London från Island, smågangster i Tyskland, farmakolog i Indien och två amerikanare, en polis i Chicago och en hackare i San Fransisco. Rätt ballt, särskilt när allt är filmat på plats, och de valt att inte ha avsnittsregissörer utan platsregissörer.
Hur de gestaltar telepatin är riktigt fräckt, särskilt innan de förstått vad som pågår. Plötsligt börjar en av dem prata ett språk hen inte kan, eller märker av att de är förföljda pga någon annans reflexer som varnar hen. Självklart blir det actiongrejer också, när en av dem kan kampsport och en annan är expert på bilar och biljakter. Men det är de små sakerna som verkligen klickar för mig. Senare börjar de också dyka upp hos varandra, ungefär som man börjat gestalta spöken/minnen i moderna serier. Funkar skitbra.
Det här är nog Wachowskis bästa sedan Matrix. Det är mer humor och karaktärsdrama än där, och det märks att båda har gått långt ut i regnbågens tecken när serien drar igång. Om jag minns rätt var det under säsong två som den ena av dem dessutom genomgick sin "officiella" transprocess. Bland karaktärerna är också regnbågen väl representerad. En huvudperson är trans och lesbisk, en annan är gay, någon är bi, etc. Extremt positiv till allt detta, och de gånger det görs en grej av det är det väldigt väl avvägt och sympatiskt gjort. Jag gillar't.
Men...
Det här är en serie som det tar en liten stund att fatta grejen med. Jag fattade typ noll av första avsnittet, så gott som allt av det andra, och halvvägs genom tredje var jag fast och ville se allt. Det beror mest på att de åtta karaktärerna börjar på varsitt håll utan överlapp. Det betyder åtta olika huvudpersoner att komma under huden på, åtta olika birollsgallerier att förstå, och så vidare.
Å andra sidan är det här en serie som ofta bara är en hang out-serie, där man bara vill hänga med karaktärerna och se hur det går för att man genuint tycker om dem. Det var länge sedan jag såg en sån serie. Jag var nog mer engagerad när mexikanaren letade ny lägenhet än när islänningen djupdök i den stora konspirationen.
När man tagit sig över tröskeln är det bland det bästa jag sett. Att se om de första avsnitten efter att man fattat grejen är en fröjd. Hela serien är också fantastiskt bra på att fånga sinnlighet. Den fattar verkligen hur man filmar så det [känns som om det är beröring. Sjukt bra.
Hopp och utopi
Det här är en positiv serie. Det är en sån sak som jag inte riktigt visste att jag saknade när jag började med den. För visst finns det en stor och ond världsomspännande konspiration med onda, onda planer. Men det är inte det som fastnar. Konspirationen går att besegra, och det är mycket mer fokus på att åtta människor som inte hör ihop plötsligt gör det. Det här är nog min nya favoritsuperkraft, för övrigt. Att kunna låna erfarenheter och känslor av varandra som man behöver och att aldrig behöva vara ensam när man inte vill. Det är så jäkla ballt. För alla karaktärer är den här förändringen ett lyft, en förbättring, ett hopp om en bättre morgondag.
När var det senast man såg en utopisk SF? En som inte var någon hungerspelsdystopi, en postapokalyptisk allt-går-åt-helvete-värld, eller en snart-går-Jorden-under-historia? Jag visste inte hur mycket jag behövde den här serien och något ärligt och gneuint förrän jag såg den.
TLDR
Rekommenderas till alla, men var medvetna om att det tar ett tag för hjärnan att börja hänga med i åtta parallella historier som flätas in i varandra mer och mer ju längre serien går.
Last edited:
Beastslayer
ROTN
Har också börjat plöja Succession och är inne på Säsong 3. Tycker den är svinbra! Har tänkt tanken många gånger om att den lika gärna skulle kunnat ha utspelat sig i en medeltida miljö, och jag tror det hade fungerat nästintill lika bra.
Oavsett en riktigt skarp serie som gör att man i stort sett sitter som på nålar nästintill konstant.
4.5/5
Oavsett en riktigt skarp serie som gör att man i stort sett sitter som på nålar nästintill konstant.
4.5/5
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag tittar på Star Wars Visions säsong 2, och det är verkligen ofantligt mycket bättre än säsong 1 (där "The Duel" var det enda avsnitt som var bra). Medan säsong 1 bara var anime (med alla de dåligheter som kommer med anime, från estetik till berättarteknik till manus) kommer säsong 2 från studior i olika länder. Det gör det hela betydligt mer varierat än första säsongen, och tre av avsnitten är stop-motion-animerade på olika vis. Typiska teman och troper är barn som är Force Sensitive, kvinnliga huvudpersoner (bara två av nio har en manlig huvudperson), familjerelationer, kreativ robotdesign, och precis som i första säsongen att Sith ses som intressantare än Jedi.
- "Sith", måste ses! Manuset är inget särskilt, men animeringen är helt otrolig!
- "Screacher's Reach", solitt avsnitt med extremt europeisk animering, och följer mönstret i Star Wars Visions att man bryr sig mycket mer om Sith än Jedi.
- "In the Stars". Svagt manus och usel dialog, men bra animering
- "I Am Your Mother" är Star Wars via Wallace & Gromit, och 15 minuters strålande underhållning.
- "Journey to the Dark Head" - nä, det här kändes som något som passat bättre i den usla första säsongen. Näst sämsta avsnittet.
- "The Spy Dancer". Det är samtidigt självklart och något man inte inser förrän man ser det att när fransmän gör Star Wars blir det franska motståndsrörelsen av The Rebellion. Bra på sitt eget vis.
- "The Bandits of Golak". Indisk Star Wars. Inte mer än OK, men intressant att se det göras.
- "The Pit". BLM-Star Wars. Vill du se maximalt osubtil symbolik och politiskt budskap är det här helt klart rätt avsnitt. Vill du se Star Wars eller ens bara adekvat TV finns det inget att hämta här.
- "Aau's Song". Någon som blir överraskad att sydafrikanerna gör ett avsnitt om brytning av Khyber-kristaller? Ett märkligt men rätt effektivt och extremt gulligt avsnitt.
Last edited:
Mogger
Hipsteranka
Jag har sett de första avsnitten av Sweet Tooth och den är ju helt fantastiskt! Än så länge är det här The Road, om The Road hade varit full av optimism och färgstarka händelser och karaktärer. En annan rätt cool grej är att i teorin så känns upplägget rätt weird, men efter typ 1.3 minuter känns det helt självklart.
Det här är postapokalyps med djurmutanter, rövarband, pragmatiker och hopp om en framtid som inte präglas av våld och död.
5/5, än så länge!
Det här är postapokalyps med djurmutanter, rövarband, pragmatiker och hopp om en framtid som inte präglas av våld och död.
5/5, än så länge!
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Har du läst förlagan? Om ja, hur lika är de?
Mogger
Hipsteranka
Nej inte läst.
Jag har också sett Star Wars visions säsong två. Jag var inte jätteimponerad av första säsongen, mestadels för att jag har börjat tröttna mer och mer på animé och alla dess troper. Där var ett eller två avsnitt som jag uppskattade, och resten imponerade föga.
Då uppskattade jag säsong två mycket mer, som blandar animeringsteknik vitt och brett och som också gör stories som står ut från varandra. Jag önskar att studiosna hade lite mer mod att göra saker med karaktärer som inte är force-sensitive, det finns så mycket mer än jedi och sith i SW.
En sak som är återkommande ganska kul är hur de olika studiosna omedvetet gjort att sith och jedi blir väldigt lika varandra. Där är flera avsnitt som slutar med att ett barn tas från sin familj/vänner och sitt hem för att tjäna en magisk organisation - ibland är det sith, ibland är det jedi. Båda två har samma arbetsmetod så att säga.
Mitt favoritavsnitt är avsnitt två, Screecher's reach, från Cartoon Saloon. Det är inte så konstigt eftersom jag älskar det mesta som de vidrört.
Då uppskattade jag säsong två mycket mer, som blandar animeringsteknik vitt och brett och som också gör stories som står ut från varandra. Jag önskar att studiosna hade lite mer mod att göra saker med karaktärer som inte är force-sensitive, det finns så mycket mer än jedi och sith i SW.
En sak som är återkommande ganska kul är hur de olika studiosna omedvetet gjort att sith och jedi blir väldigt lika varandra. Där är flera avsnitt som slutar med att ett barn tas från sin familj/vänner och sitt hem för att tjäna en magisk organisation - ibland är det sith, ibland är det jedi. Båda två har samma arbetsmetod så att säga.
Mitt favoritavsnitt är avsnitt två, Screecher's reach, från Cartoon Saloon. Det är inte så konstigt eftersom jag älskar det mesta som de vidrört.
Jag har sett alla 35 avsnitt av Super Dimension Century Orguss, så att ni slipper. Det här är alltså ett slags syskonserie till Macross – de två och Super Dimension Cavalry Southern Cross är ju tillsammans ett slags trilogi som jag av oklara skäl bestämt mig för att kolla på. Macross var ju bra, liksom, trots en del märkligheter här och var.
Så, den värdelöse idioten och kvinnotjusaren Kei är på uppdrag i sitt flygplan med ben. I uppdraget ska en "dimensionsbomb" ska utlösas. När den utlöses transporteras Kei till en helt ny värld, där han snabbt hittar nya fiander i form av de krigiska Chiram som har robotflygmaskiner med ben, och nya vänner i form av handlarfolket Emarn, som har robotflygmaskiner med armar (men inga ben). Efter att ha övertalat Emarn att reparera hans skepp och dessutom lägga till ett par Emarn-armar så är han såklart bättre än de flesta på strid, och får funka som typ livvakt åt Emarnskeppet han träffat på.
Det här är en otroligt rörig anime med väldigt mycket filler. Det finns några intressanta idéer – ett par twistar som funkar helt OK, och sådär – men också en hel del som bara faller platt. Det är också så att Kei helt enkelt fortsätter att vara en komplett vedervärdig idiot hela vägen fram till sista avsnittet. Känslodriven, impulsiv, oförmögen att tänka efter ens en enda sekund.
Det är han i och för sig inte ensam om. Jag blev under serien rätt ofta frustrerad över att folk inte bara snackade igenom grejer. Vad ska vi egentligen göra när vi kommer fram till seriens mcguffin? Jag vet inte, vi chansar på att vi kommer på nå't när vi kommer fram.
Precis som Macross har serien väldigt mycket återanvändning. Det finns ett rätt litet antal musikstycken och rätt många animationer återanvänds om och om och om igen. Det händer att serien är riktigt snygg, men designerna är överlag lite för tråkiga för att jag ska tycka att det funkar med såhär mycket återanvändning.
Så nej, jag kan inte rekommendra den här.
Nästa grej jag ser blir nog Southern Cross, även om jag också parallellt ska försöka tvinga mig igenom resten av Andor…
Så, den värdelöse idioten och kvinnotjusaren Kei är på uppdrag i sitt flygplan med ben. I uppdraget ska en "dimensionsbomb" ska utlösas. När den utlöses transporteras Kei till en helt ny värld, där han snabbt hittar nya fiander i form av de krigiska Chiram som har robotflygmaskiner med ben, och nya vänner i form av handlarfolket Emarn, som har robotflygmaskiner med armar (men inga ben). Efter att ha övertalat Emarn att reparera hans skepp och dessutom lägga till ett par Emarn-armar så är han såklart bättre än de flesta på strid, och får funka som typ livvakt åt Emarnskeppet han träffat på.
Det här är en otroligt rörig anime med väldigt mycket filler. Det finns några intressanta idéer – ett par twistar som funkar helt OK, och sådär – men också en hel del som bara faller platt. Det är också så att Kei helt enkelt fortsätter att vara en komplett vedervärdig idiot hela vägen fram till sista avsnittet. Känslodriven, impulsiv, oförmögen att tänka efter ens en enda sekund.
Det är han i och för sig inte ensam om. Jag blev under serien rätt ofta frustrerad över att folk inte bara snackade igenom grejer. Vad ska vi egentligen göra när vi kommer fram till seriens mcguffin? Jag vet inte, vi chansar på att vi kommer på nå't när vi kommer fram.
Precis som Macross har serien väldigt mycket återanvändning. Det finns ett rätt litet antal musikstycken och rätt många animationer återanvänds om och om och om igen. Det händer att serien är riktigt snygg, men designerna är överlag lite för tråkiga för att jag ska tycka att det funkar med såhär mycket återanvändning.
Så nej, jag kan inte rekommendra den här.
Nästa grej jag ser blir nog Southern Cross, även om jag också parallellt ska försöka tvinga mig igenom resten av Andor…
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Väldigt typisk Jeff Lemire. Jag skulle definitivt läsa Descender/Ascender först.
Jag har nyligen sett färdigt den sista av fyra säsonger av Barry (2018-2023).
TV-serien följer vår huvudkaraktär (Barry, obviously) som är en hitman, men som inte är nöjd med sitt liv. Han vill vara något mer än en känslokall mördarmaskin och söker sig till skådespelets nobla konst genom en skådespelarkvällskurs som hålls av en Gene Cousineau, en gammal skådislegend på dekis. Men han finner ganska snart att kombinera nyfunnen romans, skådespelardrömmar och en lönnmördarkarriär kan vara rätt så svårt.
TV-serien väver samman humor och tragedi på ett vis som jag inte har sett på väldigt länge och den har överösts med lovord från både kritiker och fans. Den har, bland annat, vunnit nio stycken Emmys och jag kan inte annat än att infoga mig i ledet och säga WOW! Det här är verkligen en enastående serie som inte är rädd för att gå sin egen väg. I samma avsnitt kan man gå från att kikna i skratt till att fundera över hur mörkt och meningslöst allting är.
Våra huvudkaraktärer, och där är många av dem, är verkligen inte några helylle personer. Narcissister, lögnare och kallblodiga mördare som alla gör sitt bästa för att försöka vara människor och för att nå sin egen glädje.
Och skådespelarinsatserna är enastående, det är verkligen fantastiskt bra TV helt enkelt.
Barry får en stark 4/5. Där var några storybeslut som jag inte var helt nöjd med, och några storytrådar som man höll fast vid lite för länge, eller övergav lite för snabbt. I övrigt är det en helt fantastisk serie som varmt rekommenderas till (nästan) alla.
TV-serien följer vår huvudkaraktär (Barry, obviously) som är en hitman, men som inte är nöjd med sitt liv. Han vill vara något mer än en känslokall mördarmaskin och söker sig till skådespelets nobla konst genom en skådespelarkvällskurs som hålls av en Gene Cousineau, en gammal skådislegend på dekis. Men han finner ganska snart att kombinera nyfunnen romans, skådespelardrömmar och en lönnmördarkarriär kan vara rätt så svårt.
TV-serien väver samman humor och tragedi på ett vis som jag inte har sett på väldigt länge och den har överösts med lovord från både kritiker och fans. Den har, bland annat, vunnit nio stycken Emmys och jag kan inte annat än att infoga mig i ledet och säga WOW! Det här är verkligen en enastående serie som inte är rädd för att gå sin egen väg. I samma avsnitt kan man gå från att kikna i skratt till att fundera över hur mörkt och meningslöst allting är.
Våra huvudkaraktärer, och där är många av dem, är verkligen inte några helylle personer. Narcissister, lögnare och kallblodiga mördare som alla gör sitt bästa för att försöka vara människor och för att nå sin egen glädje.
Och skådespelarinsatserna är enastående, det är verkligen fantastiskt bra TV helt enkelt.
Barry får en stark 4/5. Där var några storybeslut som jag inte var helt nöjd med, och några storytrådar som man höll fast vid lite för länge, eller övergav lite för snabbt. I övrigt är det en helt fantastisk serie som varmt rekommenderas till (nästan) alla.
The 100 hade behövt vara 5 eller 8 säsonger (det är 7), som det blev känns det som ett typiskt slut på en abrupt avslutad serie - allt löser sig i sista avsnittet, med en god dos Deus Ex Machina. Hade det slutat efter säsong 5 - där de lämnar jorden - eller fått en säsong till för att knyta ihop alla galenskaper på den nya planeten och teleportörnätverket så hade det varit rimligare.
Å andra sidan fanns det nog en plan eftersom det blev exakt 100 avsnitt.
Hursomhelst så... Black Mirror hörni. Det finns en ny säsong. Hittills har jag sett S6E1: Joan is Awful och S6E2: Loch Henry. Joan is Awful har fått riktigt bra kritik och det är välförtjänt, även om det kanske är för att man fått med "riktiga" kändisen Salma Hayek i en roll. En bra spelomgång av Samsara, om man vill så. Loch Henry är ett OK skräckavsnitt.
Som vanligt om man är nyankommen till Black Mirror så gäller att skippa första två avsnitten i säsong 1. Heck, skippa säsong 1 helt, men de första två avsnitten är helt olika resten av serien.
Edit: Nu har jag bingeat hela säsongen.
Jistanes.
Vet inte vad jag kan säga som inte är en spoiler, men säsong 6 rekommenderas varmt.
Som vanligt om man är nyankommen till Black Mirror så gäller att skippa första två avsnitten i säsong 1. Heck, skippa säsong 1 helt, men de första två avsnitten är helt olika resten av serien.
Edit: Nu har jag bingeat hela säsongen.
Jistanes.
Vet inte vad jag kan säga som inte är en spoiler, men säsong 6 rekommenderas varmt.
Last edited:
Conan
انتفاضة
- Joined
- 15 Aug 2000
- Messages
- 2,175
Har sett första avsnittet av säsong 6 av Black Mirror
Black Mirror är en av mina favoritserier, och även om de olika avsnittet skiftat rejält i kvalitén så har lägstanivån regel ändå varit sevärd.
Men här starar man den nya säsongen med ett demoniskt uselt avsnitt. Enligt IMDB blir nästföljande avsnitt lika dåliga eller ännu sämre, hur nu det är möjligt.
Avsnittet har en okej premiss, men är über crinch, superbanal, övertydlig, förutsägbar och försöker spela på för många växlar samtidigt. Som lax på löken har det även problem av det slag man blir trådbannad för att yttra.
Det här är kanske den värsta dikeskörningen jag sett sen GoT. Men eftersom Black Mirror mest består av fristående avsnitt så gör det inte så mycket. Det är bara att sluta kolla och sen se om det bra avsnittet när man så känner för det.
Black Mirror är en av mina favoritserier, och även om de olika avsnittet skiftat rejält i kvalitén så har lägstanivån regel ändå varit sevärd.
Men här starar man den nya säsongen med ett demoniskt uselt avsnitt. Enligt IMDB blir nästföljande avsnitt lika dåliga eller ännu sämre, hur nu det är möjligt.
Avsnittet har en okej premiss, men är über crinch, superbanal, övertydlig, förutsägbar och försöker spela på för många växlar samtidigt. Som lax på löken har det även problem av det slag man blir trådbannad för att yttra.
Det här är kanske den värsta dikeskörningen jag sett sen GoT. Men eftersom Black Mirror mest består av fristående avsnitt så gör det inte så mycket. Det är bara att sluta kolla och sen se om det bra avsnittet när man så känner för det.