Super Dimension Cavalry: Southern Cross
Ingenstans
Orimlig sak att hänga upp sig på: Serien heter "southern cross", enligt vad jag kollat upp ska "cross" nihonifieras till "kurosu" men i introt och i alla reklampaus-grejer sjunger de
"sattan kusuro". Varför det är kusuro istället för kurosu får nån gärna förklara för mig.
Nå; nu har jag alltså sett alla de tre Super Dimension-serierna. Fortress Macross är ju den mest kända, den som höggs upp och blev delar av Robotech.
Century Orguss såg jag för ett tag sedan. Och nu har jag sett den här.
Jag gillar den nog. Generellt är den ju snygg på samma sätt som de andra, men det kändes som att den hade mindre, eller mindre uppenbart, evig reuse av samma klipop om och om igen, storyn kändes mindre tjatig och dessutom mindre spretig, och på det hela taget känns det som en solid produktion. Där budgeten verkar ha svikit är framför allt musiken – serien har väldigt få musikstycken och de täcker inte hela det spann av känslor serien vill använda sig av, så några gånger blir det ofrivillig humor när peppig och glad musik används i scener där det inte alls passar etc.
I alla fall: Serien handlar om människokolonin på planeten Gloire, som plötsligt får påhälsning av massiva rymdskepp av okänt ursprung. Jag gillar att serien liksom håller på en del av sina hemligheter här; exakt vilka skeppen tillhör och vad de vill framkommer väldigt gradvis under seriens gång. I alla fall, det blir krig och så såklart. Huvudpersonen Jeannie är rätt jobbig men på ett bra sätt; hon är en kronisk impulsiv bråkstake som agerar emotionellt men generellt lyckas ändå. När hon agerar i linje med sina känslor lyckas hon nästan jämt med det hon företar sig. Det går också som bäst när hennes överordnade inser det här och nyttjar att världen tydligen funkar så. Det går som sämst när militärledningen insisterar på absolut lydnad och sina egna planer.
Skulle jag sammanfatta vad den här serien verkar liksom
handla om så skulle jag säga att det dels är krig dåligt och att det mestadels beror på ledare –båda sidorna i konflikten har ledare som är antingen elaka eller inkompetenta eller båda och som antingen inte bryr sig om sina folk eller bryr sig men är för verklighetsfrämmande för att fatta konsekvenserna av sina ageranden. Dels handlar det också om typ… Individualism och att följa sina känslor och sitt hjärta (vilket Jeannie gör) och då i kontrast till att följa tradition och traditionella hierarkier och vad som är "ärorikt" (vilket Gloire-militären gör) respektive att vara alltför rationell…
Alltså, vad är det med anime från den här tiden och att hata rationalitet? Både den här serien och Orguss hade ju huvudskurkar med samma liksom "grej": de är för rationella.
Nå; är det här en realistisk skildring av krig? Nej, absolut inte. Varför skulle det vara det? Men det är en underhållande och intressant krigsskildring ändå, och det är intressant att se en ändå hyfsat nyanserad konflikt.
Av de tre Super Dimension-serierna skulle jag nog faktiskt säga att den här är minst lika bra som Macross, även om jag fattar varför den senare var den som fick en biljon uppföljare.
Jag har tänkt se den tredje serien som klipptes in i frankensteinskapelsen Robotech, Genesis Climber Mospaeda, men jag tror att jag är sugen på något
lite mer modernt emellan. Vi får se.
