Nekromanti Tycker du att du är en dålig spelledare och varför är du isf det (enligt dig själv)?

[Mutanten]

Det här svaret

äventyrsskapande (trots att jag inte är förtjust i att SL'a, tycker jag är väldigt dålig på det)

gjorde mig nyfiken på vad det är som gör att ni som upplever att ni är dåliga spelledare tycker att ni är det?

Frågan kan även omfatta de som tycker att de är bra spelledare i det stora hela men som tycker att de har en eller flera uppenbara svagheter som spelledare. Så frågan är: Vad gör dig till en dålig spelledare?

Dagsformen räknas inte som någonting som gör dig till en dålig spelledare om det inte är så att du ofta är ur form för att spelleda.

 

[Robert]

Att jag har så svårt med kontinuitet. Jag kan inte hålla igång drivet för en hel kampanj.

 

[Lupus Maximus]

Jag tycker jag är en ringrostig spelledare, men det skulle släppa rätt fort om jag kommer igång på nytt. Sedan har jag mentaliteten att man alltid har mer att lära.

Dock är jag dålig på skräck och humor. Båda bygger ofta på att långsamt bygga upp en stämning och sedan utnyttja den, men jag brukar själv inte vara så intresserad av skräck och jag har själv ofta en torr humor som jag inte har en aning om hur jag applicerar, så jag vet helt enkelt inte hur jag skulle kunna bli bättre.

Jag har lyckats med skräck vid något tillfälle.

 

[kloptok]

Sedan jag släppte (den enligt mig helt felaktiga) idén om att jag som SL är den som ensam avgör om ett möte blir bra eller dåligt så har jag mer eller mindre slutat bry mig om huruvida jag är en "bra" SL eller inte. Gruppen tillsammans avgör om det blir bra eller inte, om inte alla är inställda på att bli skrämda så spelar det ingen roll hur många skräcktips jag kan som SL. Min approach nuförtiden handlar mycket mer om att komma ifrån perfektionisttänket i förberedelserna och i första hand försöka tänka ut några intressanta situationer som kan utmana rollpersonerna. Och jag vill inte göra det till ett jobb att vara SL, det är ju en hobby som jag sysslar med för att ha kul och koppla av trots allt.

Men det betyder ju inte att jag inte anstränger mig för att få roliga spelmöten när vi väl spelar. Det handlar mer om en inställning att vi i gruppen hjälps åt att göra det roligt, och min ringa åsikt är att även jag som SL ska få känna att spelarna anstränger sig för att jag ska ha roligt.

 

[Rymdhamster]

Nej.

 

[obak]

Dålig? Nä, (jag är ju man)
Kunde jag bli bättre? Jo.

Spelar jag i färdiga världar så glömmer glömmer jag ofta bort detaljer.

 

[Mutanten]

Sedan jag släppte (den enligt mig helt felaktiga) idén om att jag som SL är den som ensam avgör om ett möte blir bra eller dåligt så har jag mer eller mindre slutat bry mig om huruvida jag är en "bra" SL eller inte. Gruppen tillsammans avgör om det blir bra eller inte, om inte alla är inställda på att bli skrämda så spelar det ingen roll hur många skräcktips jag kan som SL. Min approach nuförtiden handlar mycket mer om att komma ifrån perfektionisttänket i förberedelserna och i första hand försöka tänka ut några intressanta situationer som kan utmana rollpersonerna. Och jag vill inte göra det till ett jobb att vara SL, det är ju en hobby som jag sysslar med för att ha kul och koppla av trots allt.

Men det betyder ju inte att jag inte anstränger mig för att få roliga spelmöten när vi väl spelar. Det handlar mer om en inställning att vi i gruppen hjälps åt att göra det roligt, och min ringa åsikt är att även jag som SL ska få känna att spelarna anstränger sig för att jag ska ha roligt.

Det här tror jag är väldigt viktigt. Jag minns perfektionisttänket från min tid som spelledare på 80/90-talet. På den tiden var det nog också vanligare att spelledaren fick "stå till svars" för spelmötet. Jag inbillar mig att dagens "samberättarspelstil" eller vad man ska kalla det avlastar trycket på spelledarten vilket minskar både prestationsångesten som spelledarens faktiska ansvar för att spelmötet ska bli lyckat. Har jag fel?

 

[Mutanten]

Kunde jag bli bättre? Jo.

Hur? Förutom genom att komma ihåg fler detaljer kanske.

 

[obak]

Finns ju alltid utrymme för förbättring. Hade velat bli bättre på att få spelarna att samberätta, leva ut mer, skapa mer berörande och djupa handlingar.

 

[krank]

Jag är skitdålig på att konstruera äventyr. Eller, mest är jag nog skitdålig på att tycka att de äventyr jag kommer på duger, men i allmänhet har jag svårt att få inspiration och sedan har jag svårt att göra något spelbart av inspirationen. Jag har rätt höga standarder... Eller nä, jag har helt rimliga standarder tycker jag själv men 99% av alla äventyr jag någonsin läst har varit skräp och de jag varit med om som spelare har mer varit bra för att SL varit bra och vi spelare köpt premissen och sett till att ha roligt än för att äventyret i sig varit speciellt bra. Vi har alltså haft kul trots äventyret, inte så mycket på grund av det.

Jag är dessutom skitdålig på att improvisera. När jag ska improvisera blir det rälsning. A leder till B som jag just kom på som leder till C som jag just kom på. Även när jag försöker utgå från spelarnas handlingar så bygger ju spelarnas handlingar oftast på vad jag presenterat; och om det jag presenterat då är enkelspårigt och har en tydlig riktning så är det rätt självklart att spelarna tar den vägen (oftast). Eller det kanske beror på; jag har ju ofta haft turen att spela med spelare som gillar att följa äventyren. Och de gånger jag haft drivna spelare som gillat att sköta egna agendor så har det krockat med mina planer och förberedelser och så har det blivit tråkig träck av alltihop. Iaf för mig som SL.

Jag är sämst på regler. Jag blir väldigt förvirrad så snart tärningar ska slås i annat än de enklaste system. Jag fixar inte grundläggande huvudräkning (t.ex. multiplikation) utan tidsfrist och anteckningsblock. Jag glömmer alltid bort viktiga regler, så folk vinner eller förlorar på att jag är sämst på regler snarare än genom att vara kompetenta och göra bra val.

Jag planerar ofta gigantiska kampanjer och gillar att plotta ut episka "arcs", men jag har skitsvårt att omvandla dem till konkreta, spelbara äventyr.

Jag är kass på att befolka mina spelvärldar. Det blir mest de viktigaste SLP:erna och inte så mycket mer. Jag tenderar också att överdetaljera mina SLP-beskrivningar. Jag har också skitsvårt att spelleda SLP:er som inte i grunden är relativt resonabla och gör korrekta och rationella bedömningar.


Jag är fullt medveten om att det mesta av ovanstående handlar om att jag ställer höga krav på mig själv. Jag har spellett ganska många år nu och har fått ganska lite spelarklagomål. Så egentligen kanske jag bara är relativt medioker, och inte "sämst".

 

[slanfan]

Dåliga saker med mig som SL (enligt mig): Jag har lätt för att bli inspirerad och vilja spela något annat än det jag spelar. Få av mina SLP har faktiskt djup. Jag har svårt att hålla käften när spelarna planerar och diskuterar. Jag använder mig flitigt av både ironi och sarkasm, vilket verkar förvirra spelarna ganska ofta. Jag orkar inte riktigt läsa på de krångligare regelsystemen och höftar mer än gärna.

Flera av dessa saker skulle jag även kalla för mina starkare sidor.

 

[Konrad Konvalj]

Dåliga saker med mig som SL (enligt mig): Jag har lätt för att bli inspirerad och vilja spela något annat än det jag spelar. Få av mina SLP har faktiskt djup. Jag har svårt att hålla käften när spelarna planerar och diskuterar. Jag använder mig flitigt av både ironi och sarkasm, vilket verkar förvirra spelarna ganska ofta. Jag orkar inte riktigt läsa på de krångligare regelsystemen och höftar mer än gärna.

Flera av dessa saker skulle jag även kalla för mina starkare sidor.

Höhö.

Jag är sjukt bra på att spelleda min pöbel men skall jag tvunget ta något som är dåligt med mig som SL så tar jag samma som slanfan.

 

[Voldstagg13]

Det här tror jag är väldigt viktigt. Jag minns perfektionisttänket från min tid som spelledare på 80/90-talet. På den tiden var det nog också vanligare att spelledaren fick "stå till svars" för spelmötet. Jag inbillar mig att dagens "samberättarspelstil" eller vad man ska kalla det avlastar trycket på spelledarten vilket minskar både prestationsångesten som spelledarens faktiska ansvar för att spelmötet ska bli lyckat. Har jag fel?

Det känns igen, förut låg i stort sett allt på SL och spelarna blev hela tiden tvungna att 'kickstartas' efter långsamma passager i äventyren. Nu kan jag kräva lite mera av spelarna, eller stödja SL, för mera flyt i spelet. Men jag vill fortfarande för mycket som SL och vet att det jag hoppas på inte kommer att spelas så, på gott och ont.

 

[Pilzefrau]

Jag har ofta hamnat i att jag tycker jag är dålig, omväxlande för att
- jag spelar i AWs improvisationsparadigm men kommer inte på "spännande" saker att kasta på rollpersonerna
- mina SLPer och situationer är för sansade och vettiga
- mina SLPer är för lika varandra

Jag tror att jag för det mesta har kommit över det här och har ganska bra självförtroende nuförtiden. Det är dock inte för att de här problemen är borta. Jag räknar dem fortfarande som mina svaga sidor som spelledare, men jag är mer tillfreds med att jag är en helt okej spelledare ändå.

 

[Mutanten]

- mina SLPer och situationer är för sansade och vettiga
- mina SLPer är för lika varandra

Sett Masks: 1,000 Memorable NPCs for Any Roleplaying Game? Den kanske kan vara till hjälp?

 

[RasmusL]

Jag försöker att tänka på det men jag kan vara obekväm med att ta för mycket plats (jag VET att jag ALLTID tar mycket plats och som spelledare kan jag bli orolig för att det går helt över styr) vilket gör att jag tonar ner mig själv en del och inte tar den delen av spelledandet som är showmanship helt på allvar. Jag måste helt enkelt komma överens med mig själv om att acceptera att spelledaren i många spelledarledda spelstilar delvis är där just för att ge spelarna en show och spara självcensuren till andra spel.

 

[.113]

Det jag kan tycka jag är lite dålig på är väl att jag är lite dålig på att planera, och hålla ordning på saker så det blir en hel del lappar att hålla reda på inför nästa spelmöte I övrigt är jag nog rätt bra, dock väldigt spontan och stressad nuförtiden.

 

[Kraetyz]

Jag är en bra spelledare, det vågar jag faktiskt säga trots vissa dåliga upplevelser. Alla jag någonsin spelat med säger att jag är den bästa spelledare de någonsin haft och ger mig löjligt mycket beröm. Vet att jag har några vänner som skrytit om hur bra jag är. Lite konstig känsla.

Sedan tycker jag inte att jag är bra på allt. Jag brukar vara rätt duktig på att uppmuntra spelarna att faktiskt spela ut sina karaktärer, speciellt med och mot varandra, och under åren har jag lärt mig att hålla bra flyt i historiens gång (för det mesta...). Jag tror att många även uppskattar att jag kan hålla i både seriösa scener och mer lättsamma sådana. Oavsett spelsystem brukar jag också vara rätt snabb när det kommer till strider. Framför allt har jag aldrig förstått hur folk kan klaga på att strid i Eon 3 tar för lång tid.

Saker jag anser att jag är dålig på:
Intressanta NPCer. Ibland lyckas jag få till en karaktär som spelarna minns och vill interagera mer med, men det är allt som oftast för att karaktären är rolig eller konstig. Intressanta, sorgliga eller djupa karaktärer är något jag aldrig fått till.
Komplexa motivationer. Eller, okej, inte direkt. Jag kan skriva äventyr som har skitkomplicerade bakgrundshistorier med en massa svängningar, men det är sällan jag får ut något av det i spel. Allt som oftast blir äventyren jag spelar ganska "självklara".
Jag tycker personligen att jag rälsar mina äventyr för mycket, men mina spelare klagar aldrig på det så det är ju bra.

 

[Zadrith]

Jag tycker att jag är en helt ok SL men har naturligtvis en massa brister. Den största tror jag är att jag har svårt att låta saker ta sin tid och stressar på lite för mycket.

 

[micromonkey]

Jag tycker jag är bra. Tycker jag har en bra balans i allt, är nog inte bäst men strävar inte efter att bli heller.
Men det jag kanske är dålig på är att jag vill experimentera mycket. Jag får lite för mycket som jag vill och varje spelmöte har jag en ny ide som ska testas
Tycker personligen att det är bra att experimentera då det hela tiden blir bättre för var gång, men det har klagats.

BUT I DONT CARE