Typerna av äventyrsgrupper rankade från sämst till bäst

[Skarpskytten]

Det är ju till stor del på grund av det som att koncept som "don't prep plot" och "story only happens in retrospect" blivit så viktiga.
I mångt och mycket är ju förberedd handling som skall utspelas på ett visst sätt (det jag/vissa kallar för "rälsning", men som visat sig vara ett rörigt begrepp) inte bara "ett sätt att spela på" utan i väldigt många sammanhang (vanligt jävla rollspel) rent av mediets antites. Om man strukturerar sitt spelande på ett sätt att spelgruppen upplever att de behöver göra uppror för att tvinga fram rollspelandet ur vad det nu är gruppen försöker göra, då är det något som är fundamentalt trasigt.

Der är en annan och större diskussion, men i sak har du rätt. (Själv kallar jag det förskriven berättelse eller scene stack). Sen tror jag inte alltid det är ett medvetet uppror. Jag tycker inte att jag är en rövhatt, men jag har noterat att de sista förskrivna äventyren jag spelat i som spelare har jag understod agerat rätt passivt-aggressivt; detta när frustrationen tar över. Försöker numera undvika att sätta mig i den sitsen.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Sen torp jag inte alltid det är ett medvetet uppror.

Jag tror överlag att de flesta uppror, såväl personliga mot något i ens direkta närhet som större i samhället, oftare börjar med en känsla och upplevelse snarare än en medveten och aktiv handling. Något det första vi gör som barn så fort vi kan börja prata är ju att säga emot våra föräldrar, att göra revolt och söka egen agens tror jag är rätt hårdkodat i människan i mångt och mycket. Det är därför inte märkligt att det i spelbordet först tar sig uttryck i märkligt obstruerande bland spelarna och uppstår en antagonism mellan spelare och SL, innan det formuleras och tydliggörs genom att någon säger "det är inte det här vi ville ha, vi vill spela på ett annat sätt".

 

[Übereil]

Ja, detta. Jag har spelat en grupp som delvis var så här. Det är fascinerande att se, detta inåtvända grupprollspel som aldrig leder till något intressant. Det förenas dessutom med ett stort ointresse för spelvärlden och dess invånare.

Jag vet inte jag, det här låter mycket som hur min första grupp spelade. Det här var en grupp där en av spelledarna fullkomligt älskade Buffy The Vampire Slayer. Buffy är, som många vet, en kombination av monsterjägarserie/skräckserie och såpopera. Dvs det finns en grupp med ungdomar som går i skolan, är vänner, kärar ner sig i folk, har vardagsproblem, försöker hjälpa varandra med vardagsproblem men misslyckas för att ingen kan kommunicera ordentligt osv och dels så finns det vampyrer som försöker göra Onda Saker som de behöver stoppa. Och ju mer de spelade, desto mer insåg de att de egentligen gillade såpoperadelen mer än monsterjägardelen. Dvs det var det där innåtvända grupprollspelet som var det som var kul.

I det konceptet ingår ju också att alla karaktärer kommer med minst 40-sidor detaljerad backstory (även om de är level 1), och det vägrar gå ut på äventyr om inte ens DM har läst igenom alltihop och väver in backstoryelement från samtliga karaktärer i alla äventyr.

Det... intressanta... är att samma grupp som jag nämnde ovan var just "alla skriver 40-sidor detaljerad backstory" (...det var så klart inte 40 sidor...) och så läste SL igenom allt och vävde in det som stod i äventyren han skrev.

Jag har en hypotes om varför det lätt blir så här i 5e och - gissar jag - andra traddspel. Det handlar om att SL har makten över berättelsen och spelarna vet att deras främsta jobb är att följa den snitslade banan. Eftersom de är maktlösa att påverka denna (annat än att sabotera allt, dvs vara rövhattar) så skapar de ett eget utrymmer de har makt över: rollspel inom gruppen, som dock måste krympas till just det, så att det inte sabbar SLs plan. Den snitslade banan skapar och ett massivt ointresse gentemot världen, eftersom den bara är en kuliss. Att prat opromtat med SLPs är ju t ex meningslöst, eftersom SLPs kommer att söka upp gruppen när berättelsen kräver det, började en skylt som pekar ut vart grupp förväntas gå härnäst.

Det här råkade sagda grupp aldrig riktigt ut för. Men det var ju mycket för att SL jobbade enligt beskrivningen ovan - folk beskrev sina rollpersoner i detalj och SL byggde sina äventyr utifrån beskrivningarna. Om någon fick för sig att det vore intressant att spela invandrartjej från Iran för att utforska hur det var att flytta till ett nytt land (eller whatever) så såg SL till att skapa situationer där spelarens rollperson behövde hantera att inte kunna de kulturella koderna i nya landet, där det uppstod kulturkrockar, där spelarens rollperson blev utsatt för fördommar etc. Det här gjorde att spelarna naturligt ville interagera med världen, eftersom världen var uppbyggd för att intressera spelarna.

Problemet med det du beskriver är att det känns som SL gör saker som intresserar SL men spelarna egentligen vill syssla med någonting helt annat. Dvs det finns ett gap mellan vad SL vill och vad spelarna vill som gör att helheten inte klickar.

Übereil

 

[Skarpskytten]

@Übereil Fin post, jag vill bara förtydliga en sak. Min tanke var inte att anklaga andra för falskt medvetande enligt badwrongfun-modellen. Jag tror mina spelare hade kul att spela bästa kompisgänget, och att de har haft kul med det, precis som det ger dem något att skriva dessa långa bakgrundshistorier. Och otaliga andra människor har också haft kul med det.

Det hindrar inte att jag ser det som delvis dysfunktionellt, sprunget ur ett visst sätt att spela rollspel som i alla fall för mig rätt mycket negerar poängen med rollspel ("vad gör ni?", ställd som en riktigt och inte en ledande fråga) som kulturform. Och kanske också att jag som SL blev lite frustrerad över dessa fina rollspelsscener som så att säga inte leder till något, och dessa fina bakgrundshistorier, som jag är ointresserad av och helst vill slippa hantera.

 

[Übereil]

@Übereil Fin post, jag vill bara förtydliga en sak. Min tanke var inte att anklaga andra för falskt medvetande enligt badwrongfun-modellen. Jag tror mina spelare hade kul att spela bästa kompisgänget, och att de har haft kul med det, precis som det ger dem något att skriva dessa långa bakgrundshistorier. Och otaliga andra människor har också haft kul med det.

Det hindrar inte att jag ser det som delvis dysfunktionellt, sprunget ur ett visst sätt att spela rollspel som i alla fall för mig rätt mycket negerar poängen med rollspel ("vad gör ni?", ställd som en riktigt och inte en ledande fråga) som kulturform. Och kanske också att jag som SL blev lite frustrerad över dessa fina rollspelsscener som så att säga inte leder till något, och dessa fina bakgrundshistorier, som jag är ointresserad av och helst vill slippa hantera.

Jag ser det inte som oundvikligen dysfunktionellt, men det är (som med de flesta andra spelstilar) en spelstil som kräver rätt förutsättningar för att komma till sin rätt. Framför allt så är det väldigt krävande för SL, som kommer behöva läsa en massa, hålla en massa i huvudet, hitta på historier som väver samman en massa osv vilket kräver en massa tid, energi och engagemang. Har SL inte tiden, energin och engagemanget så kommer det inte fungera.

Och som med andra spelstilar så är det viktigaste att folk är medvetna om det här och att man hittar någonting som passar hela gruppen, inklusive SL. Kan man inte göra det så bör man nog försöka hitta andra gruppkonstellationer som är mer kompartibla.

Übereil

 

[JohanL]

Även om de faller utanför klassifikationen, uppskattar jag också grupper med asymmetriska intressen. Exempel från vårt Symbaroum-spel:

Min rollperson är en idealist som sett för mycket krig och övergrepp, och lagt ifrån sig svärdet (visserligen för en runstav han säkert är mycket hårdare med, men ändå). Det var sublimt att lyckas navigera andra äventyret i kampanjen till ett så fredligt slut som alls verkar möjligt. Jag blir alltmer osäker på om jag egentligen tillhör rätt faktion. De andra i gruppen får hoppas att läget aldrig uppstår där jag måste välja mellan dem och mina ideal.

En annan rollperson är bortbyting och intresserad av de mystiska aspekterna, och vill inte att dåliga saker händer med barbarfolket. Men han är i första hand ett kvalificerat hyrsvärd (eller hyrbåge, då). En mer typisk äventyrare.

Den tredje av rollpersonerna tycker sig vara dvärgarnas rättmätiga kung, vilket vi andra pendlar mellan att ta på allvar eller ej, och dessutom är det inte det minsta uppenbart att han skulle bli en bra kung. Även om han har en Life Debt till min rollperson, är nog hans stora motiv att äventyra att få visa upp sig som kungaämne och knyta de relevanta kontakterna (han har redan sålt in anspråken hos barbarkungen och hos alverna av alla!). Och för loot.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag vet inte jag, det här låter mycket som hur min första grupp spelade. Det här var en grupp där en av spelledarna fullkomligt älskade Buffy The Vampire Slayer. Buffy är, som många vet, en kombination av monsterjägarserie/skräckserie och såpopera. Dvs det finns en grupp med ungdomar som går i skolan, är vänner, kärar ner sig i folk, har vardagsproblem, försöker hjälpa varandra med vardagsproblem men misslyckas för att ingen kan kommunicera ordentligt osv och dels så finns det vampyrer som försöker göra Onda Saker som de behöver stoppa. Och ju mer de spelade, desto mer insåg de att de egentligen gillade såpoperadelen mer än monsterjägardelen. Dvs det var det där innåtvända grupprollspelet som var det som var kul.

Det... intressanta... är att samma grupp som jag nämnde ovan var just "alla skriver 40-sidor detaljerad backstory" (...det var så klart inte 40 sidor...) och så läste SL igenom allt och vävde in det som stod i äventyren han skrev.

Jag ser det inte som oundvikligen dysfunktionellt, men det är (som med de flesta andra spelstilar) en spelstil som kräver rätt förutsättningar för att komma till sin rätt. Framför allt så är det väldigt krävande för SL, som kommer behöva läsa en massa, hålla en massa i huvudet, hitta på historier som väver samman en massa osv vilket kräver en massa tid, energi och engagemang. Har SL inte tiden, energin och engagemanget så kommer det inte fungera.

Det fiffiga här är ju att det bara egentligen blir ett problem om man gör det med förväntningarna att göra någonting annat eller inom ramen för ett spelsystem som inte riktigt är till för det.

Att spela på det sättet du beskriver inom ramen för Dungeons & Dragons skulle ju för mig bara bli total kognitiv dissonans. Då skulle jag ju istället plocka fram Monsterhearts och så skulle saker och ting rulla mycket bättre. Både för att förväntningar och premiss är helt annorlunda (annan state of mind kring bordet), men också för att systemet både stödjer och bidrar till att skapa just sådana historier. Plötsligt har man också avlastat SL jättemycket genom att ge spelarna större narrativ kontroll och narrativt ansvar osv.

 

[EvilSpook]

Hälften episka äventyrare, hälften comic relief - förenade av en gemensam mentor/plirig gubbe. Värsta gruppen.

Det är något med den där gruppen som får mig att tänka ”Fan vilket sjukt coolt rollspel! Ska jag göra en comic relief eller plirig gubbe....?!
Hm…! Öh, just det, vad handlar spelet om?”

Hursomhelst, jag är på! När spelar vi?


//EvilSpook

 

[Übereil]

Det fiffiga här är ju att det bara egentligen blir ett problem om man gör det med förväntningarna att göra någonting annat eller inom ramen för ett spelsystem som inte riktigt är till för det.

Att spela på det sättet du beskriver inom ramen för Dungeons & Dragons skulle ju för mig bara bli total kognitiv dissonans. Då skulle jag ju istället plocka fram Monsterhearts och så skulle saker och ting rulla mycket bättre. Både för att förväntningar och premiss är helt annorlunda (annan state of mind kring bordet), men också för att systemet både stödjer och bidrar till att skapa just sådana historier. Plötsligt har man också avlastat SL jättemycket genom att ge spelarna större narrativ kontroll och narrativt ansvar osv.

Vi spelade iof D&D och det fungerade helt ok. Sen så var det knappast vårt favoritsystem då det mesta av reglerna rörde saker vi inte var särskilt intresserade av.

Übereil

 

[Leon]

Det är något med den där gruppen som får mig att tänka ”Fan vilket sjukt coolt rollspel! Ska jag göra en comic relief eller plirig gubbe....?!
Hm…! Öh, just det, vad handlar spelet om?”

Hursomhelst, jag är på! När spelar vi?


//EvilSpook

I December år 3018 av den Tredje Tidsåldern

 

[Übereil]

I December år 3018 av den Tredje Tidsåldern

View attachment 19624

Åtta rollpersoner? Herregud, den gruppsammansättningen är väl ändå värst med bred marginal...

Übereil

 

[Sidd]

Jag tror överlag att de flesta uppror, såväl personliga mot något i ens direkta närhet som större i samhället, oftare börjar med en känsla och upplevelse snarare än en medveten och aktiv handling. Något det första vi gör som barn så fort vi kan börja prata är ju att säga emot våra föräldrar, att göra revolt och söka egen agens tror jag är rätt hårdkodat i människan i mångt och mycket. Det är därför inte märkligt att det i spelbordet först tar sig uttryck i märkligt obstruerande bland spelarna och uppstår en antagonism mellan spelare och SL, innan det formuleras och tydliggörs genom att någon säger "det är inte det här vi ville ha, vi vill spela på ett annat sätt".

Intressant filosofisk tanke.
Kanske off-topik diskussion men håller med dig om att alla växt upp med situationer/grejer som denne tyckt varit fel/konstigt och tar med sig i livet med önskan/försök till förändring.
Dock tar denna vilja till förändring olika former och behöver i te vara revolution/rebell mot sakernas tillstånd: en del av oss vill försöka hitta samarbete, samförstånd, konstruktiva lösningar som leder till förståelse för flera parter osv
Behöver inte leda till bråk i tex en äventyrargrupp bara för att deltagarna har olika livsmål för dagen

 

[Cybot]

Åtta rollpersoner? Herregud, den gruppsammansättningen är väl ändå värst med bred marginal...

Übereil

Är det inte 9 rollspersoner, eller är Gandalf en NPC?

 

[EvilSpook]

Är det inte 9 rollspersoner, eller är Gandalf en NPC?

Det är 8. Pippin är inte en egen rollperson utan en "nackdel" som Gandalf fick för att han var OP.


//EvilSpook

 

[adrian_of_arcane_lore]

Vi spelade iof D&D och det fungerade helt ok. Sen så var det knappast vårt favoritsystem då det mesta av reglerna rörde saker vi inte var särskilt intresserade av.

Übereil

Den stora skillnaden mellan trots och tack vare.

Jag är av övertygelsen att en av de många bidragande orsakerna till att just D&D är så stort, är för att många spelgrupper av någon anledning väljer att spela helt andra spel inom ramen för D&D, snarare än att spela de spel som är specifikt skapade för att stödja den spelstil de söker.

Det är nog också lite det som den här tråden tar avstamp ifrån. Varför vill man spela "found family"-dramaspel i D&D, det är ju ett spel som handlar om att ge sig ut på äventyr, banka monster, få skatter och gå upp i level (som gör att man kan bege sig ut på större äventyr, banka farligare monster och få större skatter)?

Men att spela det i Monsterhearts, Stewpot eller typ Legend in the Mist blir ju snarare helt naturligt.
"Äventyrargrupp" är ju en specifik sammansättning av karaktärer i en specifik typ av spel. Alla sorters rollpersoner eller alla typer av grupper av rollpersoner är ju inte "äventyrare". Så grupper av äventyrare som inte vill ha äventyr blir ju automatiskt en dålig grupp.

 

[adrian_of_arcane_lore]

I December år 3018 av den Tredje Tidsåldern

View attachment 19624

En Elf, en Magic User, en Fighter, en Rouge och fem henchar. Klassisk OSR-grupp.

 

[Übereil]

Den stora skillnaden mellan trots och tack vare.

Jag är av övertygelsen att en av de många bidragande orsakerna till att just D&D är så stort, är för att många spelgrupper av någon anledning väljer att spela helt andra spel inom ramen för D&D, snarare än att spela de spel som är specifikt skapade för att stödja den spelstil de söker.

Det är nog också lite det som den här tråden tar avstamp ifrån. Varför vill man spela "found family"-dramaspel i D&D, det är ju ett spel som handlar om att ge sig ut på äventyr, banka monster, få skatter och gå upp i level (som gör att man kan bege sig ut på större äventyr, banka farligare monster och få större skatter)?

Men att spela det i Monsterhearts, Stewpot eller typ Legend in the Mist blir ju snarare helt naturligt.
"Äventyrargrupp" är ju en specifik sammansättning av karaktärer i en specifik typ av spel. Alla sorters rollpersoner eller alla typer av grupper av rollpersoner är ju inte "äventyrare". Så grupper av äventyrare som inte vill ha äventyr blir ju automatiskt en dålig grupp.

Jag tror det helt enkelt handlar om inlåsning - folk börjar med D&D för att det är vad de flesta spelar. Det gör att de lär sig D&D-systemet och därmed indirekt D&D-fantasygenren. När de sen vill börja hitta på sina egna kampanjer så använder de D&D för att det är vad de kan och vad de känner till. Man kan inte använda Mothership om man aldrig hört talas om det.

Och det är inte jättesvårt att spela "found fantasy"-dramaspel i D&D, egentligen - mycket för att det inte är något vidare svårt att friforma "found fantasy". D&D är med andra ord inte i vägen för dramaspel, det är mest bara överflödigt. Det tror jag i sin tur bidrar till att folk inte söker efter mer lämpliga spel - det fungerar inte tillräckligt dåligt för att folk ska bli frustrerande nog att leta efter alternativ.

Übereil

 

[JohanL]

Åtta rollpersoner? Herregud, den gruppsammansättningen är väl ändå värst med bred marginal...

Tretton dvärgkrigare och en halvlängdsmannatjuv har fan den sämsta gruppbalansen någonsin!

 

[Khan]

Tretton dvärgkrigare och en halvlängdsmannatjuv har fan den sämsta gruppbalansen någonsin!

Glöm inte att gruppen också har en uppenbart OP trollkarl, men den rollspelaren är uppenbarligen småbarnsförälder och kan bara vara med då och då.

 

[Übereil]

Tretton dvärgkrigare och en halvlängdsmannatjuv har fan den sämsta gruppbalansen någonsin!

Äsh, det spöar i alla fall "fyra halvlängdsmannatjuvar och en ranger".

Übereil