Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag läste nyligen tråden "vara dålig på att rollspela.." och fastnade för übereils inlägg men såg inte riktigt att den tanke som föddes inom mig passade in i tråden. Anledningen är att jag gärna skulle vilja se tankar omkring tystnad i rollspel. Ibland upplever nämligen jag precis som anges i citat ovan att rollspels upplevelsen kan låsas på grund av en ständig forcering av dialog. Det vill säga att rollspelandet i en grupp eller för en av gruppens medlemmar kan bli lidande på grund av att gruppen inte väntar in tystnaden och jag ska försöka förklara min tanke bakom detta.Übereil said:
Jag som blivande lärare har nyligen blivit mer och mer medveten om hur viktig tystnaden ibland är för personer då det kommer till att våga uttrycka sig och känner själv igen mig i det hela. Det är genom att bryta tystnaden för en person jag agerar emot som jag skapar osäkerhet har jag upptäckt och jag antar att detta även går att återfinna i rollspelens värld. Jag vill med andra ord lyfta fram en tanke om att spelare som är lite mer tillbakalutade kanske är det för att de känner ett tvång att ständigt vara alerta då andra medlemmar i gruppen innehar en bättre förmåga att ta plats och även visa en klar linje över vad de vill skapa inom spelvärlden. Då jag ser detta fenomen utifrån pedagogiken till exempel så känner jag även att jag får en större förståelse för det som Übereil lyfter fram när han talar om tempo och att det kanske inte verkar naturligt om en inte reagerar på en gång, att den som är seg känner att den är fel. Här vill jag nästan peka på det motsatta, även om det kanske är en helt annan diskussion, att det tysta faktiskt i många fall kan vara det naturliga, även om vår upplevelse är annorlunda. Ibland kan nämligen jag själv uppleva att när jag närvarar vid ett rollspelsmöte ses tystnade som något dåligt för rollspelet, det blir som att tystnaden måste kvävas något som jag antar även kväver den mer eftertänksamme spelaren. Detta får mig återigen att binda an till min erfarenhet från lärarrollen då det ibland talas om att läraren fruktar tystnaden så mycket att den omedvetet kväver elevens tänkande. Min parallell i detta blir således att den aktive spelaren fruktar tystnade så mycket att den ibland kväver den tyste spelaren som egentligen bara sitter och funderar över sitt nästa drag i spelet. Inte för att denne är rädd utan för att denne egentligen bara behöver mer tid på sig att reagera på det som precis har hänt.
Utifrån detta kanske lite vaga inlägg vill jag således fråga er på forumet hur ni upplever tystnaden i rollspelet, är den en vän eller en fiende? En tillgång eller ett moment av skräck?
