Introduktion
Långa, vindlande tunnlar, nedbrutna och förstörda metallkonstruktioner, ett evigt mörker sänkt över ett sedan länge övergivet kloaksystem. Ett svagt droppande av vatten, i fjärran ett avlägset surrande - men där finns ingen som lyssnar. Surrandet växer i styrka och snart syns ett svagt ljus nedifrån en av tunnlarna. Både ljuset och ljudet tilltar allt mer i styrka och kulminerar när ett strömlinjeformat, stålgrått skepp sveper förbi. Några sekunder senare, när skeppet har passerat, är tunneln åter lika tyst och mörk.
Skeppet fortsätter sin färd genom mörka passager och genom stora hallar och saktar så småningom in över en stilla och lugn sjö, som bildats i en av de stora grottorna. Ljudet sjunker i tonhöjd och styrka när vektorjetmotorerna varvar ned och skeppet långsamt sänker sig mot den spegelblanka ytan. Likt kroppen på en enorm val, försvinner skrovet i det kalla, mörka vattnet, djupare och djupare tills strålkastarna inte längre kan skönjas från ytan och vattnet återigen är spegelblankt. Överallt omkring skeppet är det bäckmörkt, fientligt vatten som trycker sig på från alla håll. Plötsligt syns en svagt blinkande röd lampa i djupet, och så ännu en och ännu en, tills ett dussin röda lampor bildar en ordnad struktur i mörkret. Skeppets stråklastare sveper nedåt och snart kan man urskilja konturer av rundade byggnadsverk som tycks växa upp ur botten som om vore de levande ting.
Långsamt aktiveras skeppets motorer igen och rättar in kursen mot den största av byggnaderna, där det nu skymtas en svag springa av blått ljus. Den vidgar sig och blir större och större tills skeppet majestätiskt glider in genom öppningen och den åter sluts bakom det. Skeppet badar i blått, kliniskt ljus när det undersöks av hundratals sensorer. Följt av ett klick och ett vinande börjar vattnet pumpas ut ur rummet och skeppet är snart torrlagt, vattnet forsar över dess blanka skrov i bleka kaskader.
När hela rummet är torrlagt, öppnar sig golvet och skeppet sänks ned i en docka tiotals meter nedanför. Kring dockan är det lugnt, endast en ensam, högrest man står och ser på när det mäktiga skeppet slutligen lägger sig till rätta. Han ser tyst på när en rutin av automatiska kontroller genomförs och skeppets tankar fylls och dess system undersöks. Efter ytterligare några minuter hörs ett mekaniskt väsande och en ramp sänks ned från en del av skeppet och dess besättning kommer långsamt gående ned och ut på ståldäcket. Så snart de ceremoniella hälsningar är avklarade och välkomnanden uttalade, fortsätter sällskapet längs en svagt lutande och cylindrisk tunnel vidare in i stationen.
Efter trettio meters vandring, kommer de till ett massivt, vattentätt skot. Det öppnas och en åttakantig korridor, större än den runda, fortsätter. Längs väggarna finns en mängd dörrar och sidogångar, i vilka kan skymtas kontrollskärmar, maskineri och fenomenalt mycket högteknologisk utrustning. Korridoren slutar i ett brett fönster av pansarglas och genom det mörka vattnet utanför kan man nätt och jämt urskilja de andra byggnaderna. Mannen som mötte dem i dockan vänder sig om och säger, med en blandning av högtidlighet och värme i rösten:
”Välkomna, vänner. Välkomna till Antioch.”