Nekromanti Umgängesrelationer
- Thread starter Rickard
- Start date
Re: Tussilago
SL: Du tror att du är kär i Ysandra.
Spelare: Ysandra, alven som skriver poetiska oden till solljuset, vägrar gå ut när det är mörkt och bryter ihop och börjar gråta varje gång hon ser färgen svart?
SL: Jepp.
Spelare: Jippie.
*host host* Du, Storuggla är ganska ensam sådär på kvällarna, så om inte dina spelare vill umgås med den där Ysandra, så... *^_^*
Storuggla, sorglig
SL: Du tror att du är kär i Ysandra.
Spelare: Ysandra, alven som skriver poetiska oden till solljuset, vägrar gå ut när det är mörkt och bryter ihop och börjar gråta varje gång hon ser färgen svart?
SL: Jepp.
Spelare: Jippie.
*host host* Du, Storuggla är ganska ensam sådär på kvällarna, så om inte dina spelare vill umgås med den där Ysandra, så... *^_^*
Storuggla, sorglig
Rising
Vila i frid
Maglafurika eller en stor snoffomoris?
"Förutsätter förstås att man kan rita något mer än steckgubbar och karikatyrer så där rann det ut i sanden. "
Fast det behöver ju inte vara naturtrogna bilder. Det viktiga är att de får NÅGOT att associera namnet med. Jag introducerade fyra lönnmördare för min spelargrupp, skrev namnen på dem och ritade en dolk på den ene, en bolas på den andre, ett blåsrör på den tredje och ett par kastsaxar (eget vapen) på den fjärde. Sedan skrev jag ner hur de såg ut på korten. Det funkade utmärkt, spelarna kunde direkt göra kopplingar mellan killarna och deras specialiteter, och lönnmördarnas utseende hängde lixom med av bara farten. Sade jag "Ludricius" så gjorde de direkt en koppling till saxarna och kom ihåg hur jag hade beskrivit honom. De behövde ingen bild på en rödhårig harlequingalning, den följde med så fort de började tänka på hans specialitet.
Har man bara 80 kort på en massa ansikten blir det svårt att få en direkt översikt om man bläddrar igenom korten, hur naturtrogna de än är. Det viktiga är ju att bilderna står ut från varandra, inte att de är snygga i sig.
"Problemet är förstås att inte alla SLP:s kan vara lustiga karikatyrer. Det funkar lixom dåligt att köra seriöst om rollpersonerna möter "den hysteriskt fnittrande dvärgkungen och hans 35 toksteppande livvakter"."
Nejnej, riktigt så menade jag kanske inte att man skulle överdriva. Jag tänkte mer på Kapten Haddock, Professor Kalkyl och så. De är ju egentligen inte omänskligt överdrivna (jag känner ett par människor som är bra mer skruvade än de två) men de är vad man på engelska kallar "characters", utmejslade personligheter. Något tillspetsade karikatyrer. Även om jag brukar propagera för lågmälda personporträtt här på forumet så tillstår jag att karikatyriserade spelledarpersoner är våldsamt effektiva. Du har så kort tid som spelledare att presentera och etablera spelledarpersonerna att viss överdrift ibland kan vara direkt nödvändig. Jag vet iaf att några av mina bästa spelledarpersoner genom tiderna från början var rätt hårt tillspetsade karaktärer. Inget ont i det. Däremot var de aldrig så skruvade att de skrev poetiska oden till solljuset, vägrade gå ut när det var mörkt och bröt ihop gråtandes varje gång de såg färgen svart.
Överdriv med måtta, alltså.
/Rising
"Förutsätter förstås att man kan rita något mer än steckgubbar och karikatyrer så där rann det ut i sanden. "
Fast det behöver ju inte vara naturtrogna bilder. Det viktiga är att de får NÅGOT att associera namnet med. Jag introducerade fyra lönnmördare för min spelargrupp, skrev namnen på dem och ritade en dolk på den ene, en bolas på den andre, ett blåsrör på den tredje och ett par kastsaxar (eget vapen) på den fjärde. Sedan skrev jag ner hur de såg ut på korten. Det funkade utmärkt, spelarna kunde direkt göra kopplingar mellan killarna och deras specialiteter, och lönnmördarnas utseende hängde lixom med av bara farten. Sade jag "Ludricius" så gjorde de direkt en koppling till saxarna och kom ihåg hur jag hade beskrivit honom. De behövde ingen bild på en rödhårig harlequingalning, den följde med så fort de började tänka på hans specialitet.
Har man bara 80 kort på en massa ansikten blir det svårt att få en direkt översikt om man bläddrar igenom korten, hur naturtrogna de än är. Det viktiga är ju att bilderna står ut från varandra, inte att de är snygga i sig.
"Problemet är förstås att inte alla SLP:s kan vara lustiga karikatyrer. Det funkar lixom dåligt att köra seriöst om rollpersonerna möter "den hysteriskt fnittrande dvärgkungen och hans 35 toksteppande livvakter"."
Nejnej, riktigt så menade jag kanske inte att man skulle överdriva. Jag tänkte mer på Kapten Haddock, Professor Kalkyl och så. De är ju egentligen inte omänskligt överdrivna (jag känner ett par människor som är bra mer skruvade än de två) men de är vad man på engelska kallar "characters", utmejslade personligheter. Något tillspetsade karikatyrer. Även om jag brukar propagera för lågmälda personporträtt här på forumet så tillstår jag att karikatyriserade spelledarpersoner är våldsamt effektiva. Du har så kort tid som spelledare att presentera och etablera spelledarpersonerna att viss överdrift ibland kan vara direkt nödvändig. Jag vet iaf att några av mina bästa spelledarpersoner genom tiderna från början var rätt hårt tillspetsade karaktärer. Inget ont i det. Däremot var de aldrig så skruvade att de skrev poetiska oden till solljuset, vägrade gå ut när det var mörkt och bröt ihop gråtandes varje gång de såg färgen svart.
Överdriv med måtta, alltså.
/Rising
Drutpemmor och salladskål.
"Fast det behöver ju inte vara naturtrogna bilder. Det viktiga är att de får NÅGOT att associera namnet med. Jag introducerade fyra lönnmördare för min spelargrupp, skrev namnen på dem och ritade en dolk på den ene, en bolas på den andre, ett blåsrör på den tredje och ett par kastsaxar (eget vapen) på den fjärde. Sedan skrev jag ner hur de såg ut på korten. Det funkade utmärkt, spelarna kunde direkt göra kopplingar mellan killarna och deras specialiteter, och lönnmördarnas utseende hängde lixom med av bara farten. Sade jag "Ludricius" så gjorde de direkt en koppling till saxarna och kom ihåg hur jag hade beskrivit honom. De behövde ingen bild på en rödhårig harlequingalning, den följde med så fort de började tänka på hans specialitet."
Låter som någonting som tål att tänkas på. Jag har ju en liten kampanj som jag filar på just nu. En fråga bara: hur ska man bära sig åt för att beskriva en SLP utan att rollpersonerna inser hans/hennes betydelse för äventyret? Risken är rätt stor att spelarna fattar att det är något på gång om jag plötsligt beskriver en speciell värdshusvärd extra noga. Ska jag beskriva alla extra noga eller bara smyga in lite onödigt detaljerade beskrivningar då och då för att lura dem?
"Däremot var de aldrig så skruvade att de skrev poetiska oden till solljuset, vägrade gå ut när det var mörkt och bröt ihop gråtandes varje gång de såg färgen svart."
Hade kunnat bli både kul och påfrestande att ha med en sådan karaktär i ett äventyr. Det kanske man skulle ta och testa någon gång.
"Fast det behöver ju inte vara naturtrogna bilder. Det viktiga är att de får NÅGOT att associera namnet med. Jag introducerade fyra lönnmördare för min spelargrupp, skrev namnen på dem och ritade en dolk på den ene, en bolas på den andre, ett blåsrör på den tredje och ett par kastsaxar (eget vapen) på den fjärde. Sedan skrev jag ner hur de såg ut på korten. Det funkade utmärkt, spelarna kunde direkt göra kopplingar mellan killarna och deras specialiteter, och lönnmördarnas utseende hängde lixom med av bara farten. Sade jag "Ludricius" så gjorde de direkt en koppling till saxarna och kom ihåg hur jag hade beskrivit honom. De behövde ingen bild på en rödhårig harlequingalning, den följde med så fort de började tänka på hans specialitet."
Låter som någonting som tål att tänkas på. Jag har ju en liten kampanj som jag filar på just nu. En fråga bara: hur ska man bära sig åt för att beskriva en SLP utan att rollpersonerna inser hans/hennes betydelse för äventyret? Risken är rätt stor att spelarna fattar att det är något på gång om jag plötsligt beskriver en speciell värdshusvärd extra noga. Ska jag beskriva alla extra noga eller bara smyga in lite onödigt detaljerade beskrivningar då och då för att lura dem?
"Däremot var de aldrig så skruvade att de skrev poetiska oden till solljuset, vägrade gå ut när det var mörkt och bröt ihop gråtandes varje gång de såg färgen svart.
"Hade kunnat bli både kul och påfrestande att ha med en sådan karaktär i ett äventyr. Det kanske man skulle ta och testa någon gång.
Rising
Vila i frid
Introducera spelledarpersoner
"En fråga bara: hur ska man bära sig åt för att beskriva en SLP utan att rollpersonerna inser hans/hennes betydelse för äventyret?"
Ja, det där är asklurigt. Det finns olika tekniker. De här är de som jag spontant kommer på. Du har säkert ett par egna tricks också.
Avledande manöver
Ett gammalt filmtricks. Du riktar uppmärksamheten mot någon annan spelledarperson och beskriver den du egentligen baserar äventyret kring som om han vore en bifigur. Klassikern är ju att man beskriver kejsaren i grannlandet väldigt ingående och bara som hastigast nämner dennes rådgivare när rollpersonerna är i närheten. Sedan låter man denne "göra en Kefka" och ta över konungens sits. Plötsligt är det alltså HAN som är rollpersonernas fiende! Lite för dramatiskt för min spelarstil kanske, men principen fungerar i alla möjliga sammanhang. Tänk bara på alla tonårsslasher-filmer där man vill luska ut vem som är mördaren; man luras ju alltid till att tro att det är någon annan än den egentliga mördaren!
Var konsekvent inkonsekvent
Om man alltid beskriver oviktiga spelledarpersoner i korthuggna ordalag och alltid broderar ut de viktiga, då blir mönstret uppenbart för spelarna, men om det alltid finns några oviktiga spelledarpersoner som lyckas utmärka sig en aning, och om det alltid finns en möjlighet att någon viktig spelledarperson bara sitter i ett hörn och ser ut som vilken alv som helst, då kommer det bli mycket svårare för dina spelare att förutse varthän ditt äventyr barkar.
Låt rollpersonerna avgöra vad som är viktigt och oviktigt
Mina spelare gillar att kunna bestämma det mesta själva, åtminstone när de lirar ett löst berättat äventyr, som en krogrunda eller något annat partybetonat. Då är ju per defenition varenda en av spelledarpersonerna "oviktiga", för jag har ju inte mycket till nedskrivet äventyr, däremot så kan de ju ändå bli viktiga för mina spelare. Det är ju så vänskap mellan en rp och en slp börjar. De hittar någon snubbe som de tycker är rolig och umgås lite med denne. Efter ett tag blir de vänner.
Då låter man alltså spelarna bestämma vem som är viktig och vem som är oviktig. Tills de väljer att verkligen TITTA på någon slp så beskriver jag dem rätt kort: "En rödhårig piga med höga kindben och ansiktet fullt av fräknar", "en sliten bonde med fårigt ansikte och grånande skäggstubb", "en svartmuskig karl med vildvuxen kalufs och stora mässingsringar i öronen" osv osv. Först när de börjar umgås så broderar jag ut och beskriva mer ingående hur de rör sig och är klädda, med mera...
Försvinna i mängden
Med många viktiga rollpersoner, som dock inte alla är viktiga på samma sätt, så blir det svårare för rollpersonerna att lista ut vem som är vän och vem som är fiende. Om spelarna går ombord på en båt och de träffar kaptenen och dennes son, + får utförliga beskrivningar av dessa, och sedan går och lägger sig för att morgonen därpå höra att skeppet har blivit saboterat, då riktar de ju omedelbart misstankar mot kaptenens son. Han är ju den enda, förutom kaptenen själv, som ÄR någon på fartyget! Åtminstone vad spelarna vet. Övriga passagerare är ju bara anonyma nobodies?
Men om de under resan träffar en sur, skallig skeppsdoktor med emaljöga, en fet miljardär som är oförskämd mot personalen, en stökig högljudd bråkstake som sover i hytten bredvid rollersonernas, samt en vacker äldre dam som på ett mycket världsvant och elegant sätt flörtar med en av äventyrarna, DÅ riktar sig plötsligt misstankarna åt alla möjliga håll. Dessutom blir det nog roligare att spela själva båtresan.
Där har vi några grundläggande tips på hur man kan lura spelarna.
MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. Så gör man ju i film. I början av Die Hard har man ingen aning om vem som är rånarnas ledare. Efter ett tag kommer ett helt gäng med rånare, vi ser dem gå tillsammans genom parkeringshuset. Kameran zoomar in på Alan Rickmans otäcka nuna och trots att ingen säger något som "här, boss" eller på annat sätt FÖRKLARAR för oss att det är Hans Gruber som är deras ledare, så begriper vi ju det omedelbart. Snyggt.
Så kan man göra i rollspel också. Bara genom att beskriva en person mer ingående än de omkring honom/henne så drar man på ett effektfullt sätt fokus till denne. Det är cineastiskt, det är elegant, det är grym spelledarteknik. På tok för bra för att inte användas vid behov.
/Rising
som mest pladdrar i alla inlägg...
"En fråga bara: hur ska man bära sig åt för att beskriva en SLP utan att rollpersonerna inser hans/hennes betydelse för äventyret?"
Ja, det där är asklurigt. Det finns olika tekniker. De här är de som jag spontant kommer på. Du har säkert ett par egna tricks också.
Avledande manöver
Ett gammalt filmtricks. Du riktar uppmärksamheten mot någon annan spelledarperson och beskriver den du egentligen baserar äventyret kring som om han vore en bifigur. Klassikern är ju att man beskriver kejsaren i grannlandet väldigt ingående och bara som hastigast nämner dennes rådgivare när rollpersonerna är i närheten. Sedan låter man denne "göra en Kefka" och ta över konungens sits. Plötsligt är det alltså HAN som är rollpersonernas fiende! Lite för dramatiskt för min spelarstil kanske, men principen fungerar i alla möjliga sammanhang. Tänk bara på alla tonårsslasher-filmer där man vill luska ut vem som är mördaren; man luras ju alltid till att tro att det är någon annan än den egentliga mördaren!
Var konsekvent inkonsekvent
Om man alltid beskriver oviktiga spelledarpersoner i korthuggna ordalag och alltid broderar ut de viktiga, då blir mönstret uppenbart för spelarna, men om det alltid finns några oviktiga spelledarpersoner som lyckas utmärka sig en aning, och om det alltid finns en möjlighet att någon viktig spelledarperson bara sitter i ett hörn och ser ut som vilken alv som helst, då kommer det bli mycket svårare för dina spelare att förutse varthän ditt äventyr barkar.
Låt rollpersonerna avgöra vad som är viktigt och oviktigt
Mina spelare gillar att kunna bestämma det mesta själva, åtminstone när de lirar ett löst berättat äventyr, som en krogrunda eller något annat partybetonat. Då är ju per defenition varenda en av spelledarpersonerna "oviktiga", för jag har ju inte mycket till nedskrivet äventyr, däremot så kan de ju ändå bli viktiga för mina spelare. Det är ju så vänskap mellan en rp och en slp börjar. De hittar någon snubbe som de tycker är rolig och umgås lite med denne. Efter ett tag blir de vänner.
Då låter man alltså spelarna bestämma vem som är viktig och vem som är oviktig. Tills de väljer att verkligen TITTA på någon slp så beskriver jag dem rätt kort: "En rödhårig piga med höga kindben och ansiktet fullt av fräknar", "en sliten bonde med fårigt ansikte och grånande skäggstubb", "en svartmuskig karl med vildvuxen kalufs och stora mässingsringar i öronen" osv osv. Först när de börjar umgås så broderar jag ut och beskriva mer ingående hur de rör sig och är klädda, med mera...
Försvinna i mängden
Med många viktiga rollpersoner, som dock inte alla är viktiga på samma sätt, så blir det svårare för rollpersonerna att lista ut vem som är vän och vem som är fiende. Om spelarna går ombord på en båt och de träffar kaptenen och dennes son, + får utförliga beskrivningar av dessa, och sedan går och lägger sig för att morgonen därpå höra att skeppet har blivit saboterat, då riktar de ju omedelbart misstankar mot kaptenens son. Han är ju den enda, förutom kaptenen själv, som ÄR någon på fartyget! Åtminstone vad spelarna vet. Övriga passagerare är ju bara anonyma nobodies?
Men om de under resan träffar en sur, skallig skeppsdoktor med emaljöga, en fet miljardär som är oförskämd mot personalen, en stökig högljudd bråkstake som sover i hytten bredvid rollersonernas, samt en vacker äldre dam som på ett mycket världsvant och elegant sätt flörtar med en av äventyrarna, DÅ riktar sig plötsligt misstankarna åt alla möjliga håll. Dessutom blir det nog roligare att spela själva båtresan.
Där har vi några grundläggande tips på hur man kan lura spelarna.
MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. Så gör man ju i film. I början av Die Hard har man ingen aning om vem som är rånarnas ledare. Efter ett tag kommer ett helt gäng med rånare, vi ser dem gå tillsammans genom parkeringshuset. Kameran zoomar in på Alan Rickmans otäcka nuna och trots att ingen säger något som "här, boss" eller på annat sätt FÖRKLARAR för oss att det är Hans Gruber som är deras ledare, så begriper vi ju det omedelbart. Snyggt.
Så kan man göra i rollspel också. Bara genom att beskriva en person mer ingående än de omkring honom/henne så drar man på ett effektfullt sätt fokus till denne. Det är cineastiskt, det är elegant, det är grym spelledarteknik. På tok för bra för att inte användas vid behov.
/Rising
som mest pladdrar i alla inlägg...
Re: Introducera spelledarpersoner
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.
Re: Introducera spelledarpersoner
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.
Re: Introducera spelledarpersoner
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.
En massa bra tips som jag ska försöka använda.
"MEN man ska förstås inte glömma att det är en dramatologisk fördel att KUNNA låta spelarna förstå att en spelledarperson inte bara är vilken jeppe som helst. "
Det fungerar bra med uppenbara skurkar. Till exempel den fruktansvärde svarte riddaren. Men om de ska möta någon vars ondskefulla sida inte uppdagas förrän längre fram så blir det lätt väldigt uppenbart och övertydligt.