Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,535
Jag har läst Umläut: Game of Metal av Lord of the Pies.
Umläut är ett spel om ylande gitarrer, ölande fans och feta hårdrocksband. I tre-fyra timmar är det bara att leva ut sina drömmar om svettiga skinnbrallor, arenaspelningar och hängivna fans.
Spelet är ett spelledarlöst oneshotspel, där varje spelare skapar ett band. Man spelar alltså varsitt band, inte medlemmar i samma band.
Reglemente
Det finns en del lite ovanliga regellösningar här. För det första är spelet slut efter att en helt vanlig timer tickat klart - innan spelet ställer man alltså en klocka på hur länge man vill spela. Därefter kickas endgame igång oavsett var man är i berättelsen.
Spelet är scenbaserat, och det finns nio typer av scener att välja på i en tydlig lista (med fusklapp att lägga på bordet). Vill du att ditt band ska bli bättre kan du ha en rehearsal, men om du vill tjäna pengar kan det vara bra att ha ett publicity stunt innan det är dags för ett gig. Varje scen har en spikad konflikt, där du måste studsa vissa stats mot vissa andra, och beroende på om du vinner eller inte får du olika konsekvenser.
Statsen är delade i bandets privata, och hur bra de är som band. Performance-stats är Stagecraft, Power och Technique. Men de är bara relevanta när det är dags för gig. Annars måste de hantera statsen Cash, Hope, Fanbase och det fruktade Ego. En negativ konsekvens man ofta får av scenerna är att ens bands Ego höjs, och när det är tillräckligt högt kan motspelarna initiera en Split Scene, där du får se om ditt band håller ihop eller splittras.
Men spelet är inte så bra på att få spelarna att interagera med varandras band. I så gott som alla typer av scener får spelaren till vänster temporärt bli din Roadie, och lösa konflikterna åt dig. Om du ska ha en Member scene där du försöker hålla ihop ditt krisande band är det du som berättar hela scenen, medan din Roadie är motpart under konfliktresolutionen. Bara om du förlorar får någon annan ta över berättandet. Det känns lite skumt. Kan man ha rollspel som patiens? Det känns väldigt mycket så när jag läser spelet.
Språk och layout
Spelet är skrivet med en stor dos humor och referenser till metalband, sånger och förstås This is Spinal Tap. Det är en fröjd att läsa, och det personliga tilltalet är riktigt fint. Det är många kommentarer i stil med "don't worry about this now, you will get a more in depth explanation on page XXX" och det känns riktigt bra i hur det är presenterat.
Bilderna är lagom många och består mest av fejkade affischer på spelningar, skivomslag och annat lattjo. De förstärker den dos humor spelet försöker klämma in, mer kärlek till hårdrocken än hårdrock på dödligt allvar.
På det stora hela
Det känns som ett bra spel. Många av regellösningarna är jätteintressanta - framför allt den hårt definierade listan av scener. Statsen sitter som en smäck för att spela i hårdrocksband. Jag är grymt sugen på att speltesta detta.
Men jag är också sugen på att försöka hacka det lite, så man spelar ett band istället för flera. Det är inte ett bra tecken att jag blir sugen på att hacka det lika mycket som jag blir sugen på att spela det som det är.
Totalt är det i alla fall ett klart läsvärt spel. Rekommenderas till alla som vill testa lite ovanligare grepp i regelmekaniken och i vad de vill spela. Jag är glad att jag läst det.
Umläut är ett spel om ylande gitarrer, ölande fans och feta hårdrocksband. I tre-fyra timmar är det bara att leva ut sina drömmar om svettiga skinnbrallor, arenaspelningar och hängivna fans.
Spelet är ett spelledarlöst oneshotspel, där varje spelare skapar ett band. Man spelar alltså varsitt band, inte medlemmar i samma band.
Reglemente
Det finns en del lite ovanliga regellösningar här. För det första är spelet slut efter att en helt vanlig timer tickat klart - innan spelet ställer man alltså en klocka på hur länge man vill spela. Därefter kickas endgame igång oavsett var man är i berättelsen.
Spelet är scenbaserat, och det finns nio typer av scener att välja på i en tydlig lista (med fusklapp att lägga på bordet). Vill du att ditt band ska bli bättre kan du ha en rehearsal, men om du vill tjäna pengar kan det vara bra att ha ett publicity stunt innan det är dags för ett gig. Varje scen har en spikad konflikt, där du måste studsa vissa stats mot vissa andra, och beroende på om du vinner eller inte får du olika konsekvenser.
Statsen är delade i bandets privata, och hur bra de är som band. Performance-stats är Stagecraft, Power och Technique. Men de är bara relevanta när det är dags för gig. Annars måste de hantera statsen Cash, Hope, Fanbase och det fruktade Ego. En negativ konsekvens man ofta får av scenerna är att ens bands Ego höjs, och när det är tillräckligt högt kan motspelarna initiera en Split Scene, där du får se om ditt band håller ihop eller splittras.
Men spelet är inte så bra på att få spelarna att interagera med varandras band. I så gott som alla typer av scener får spelaren till vänster temporärt bli din Roadie, och lösa konflikterna åt dig. Om du ska ha en Member scene där du försöker hålla ihop ditt krisande band är det du som berättar hela scenen, medan din Roadie är motpart under konfliktresolutionen. Bara om du förlorar får någon annan ta över berättandet. Det känns lite skumt. Kan man ha rollspel som patiens? Det känns väldigt mycket så när jag läser spelet.
Språk och layout
Spelet är skrivet med en stor dos humor och referenser till metalband, sånger och förstås This is Spinal Tap. Det är en fröjd att läsa, och det personliga tilltalet är riktigt fint. Det är många kommentarer i stil med "don't worry about this now, you will get a more in depth explanation on page XXX" och det känns riktigt bra i hur det är presenterat.
Bilderna är lagom många och består mest av fejkade affischer på spelningar, skivomslag och annat lattjo. De förstärker den dos humor spelet försöker klämma in, mer kärlek till hårdrocken än hårdrock på dödligt allvar.
På det stora hela
Det känns som ett bra spel. Många av regellösningarna är jätteintressanta - framför allt den hårt definierade listan av scener. Statsen sitter som en smäck för att spela i hårdrocksband. Jag är grymt sugen på att speltesta detta.
Men jag är också sugen på att försöka hacka det lite, så man spelar ett band istället för flera. Det är inte ett bra tecken att jag blir sugen på att hacka det lika mycket som jag blir sugen på att spela det som det är.
Totalt är det i alla fall ett klart läsvärt spel. Rekommenderas till alla som vill testa lite ovanligare grepp i regelmekaniken och i vad de vill spela. Jag är glad att jag läst det.
