Nekromanti Undersökning om serier

[Man Mountainman]

Varför tror du att mycket som är tecknat eller animerat klassas som barnsligt eller oseriöst?

För att mycket som är tecknat och animerat är riktat till barn.

Vad kan det ha för konsekvenser?

Att även sådant som inte är riktat till barn betraktat som barnsligt av fördomsfulla och okunniga människor.

Finns det barn- och vuxenserier?

Givetvis.

Hur vet man att en serie är en barn- eller vuxenserie?

Teman, handling, dialog etc.

Har det hänt att ni har sett att fel serie står på fel plats någon gång?

Det är jag övertygad om att jag har, men kan inte erinra mig något exempel just nu.

ÄR saker som är tecknade eller animerat barnsligt?

Inte i sig, nej. Det beror på innehållet.

Vad kan man göra för att ta bort barnslighetsstämpeln?

Den bästa strategin torde vara att upplysa folk om alla de icke-barnsliga serier som existerar.

Känns det som om du läser någon serie som är över/under din målgrupp?

Inte fö.n.

 

[Saxifrage]

Finhetsfaktorn

När jag gick i lågstadiet förklarade en bibliotekarie, eller om det var en svenskalärare, att man max fick låna fyra seriealbum åt gången från skolbibblan. På böcker fanns förstås ingen begränsning. Förklaringen var att serieläsare kanske "bara tittar på bilderna" utan att läsa texterna. Jag tyckte att det lät korkat, för hur stor behållning kan man ha av t.ex Tintin om man inte läser texten? Den åsikten fick jag bekräftad många år senare, när jag köpte ett seriealbum på originalspråk (franska) på seriemuseet i Bryssel. Jag tragglade ett par sidor på min rostiga franska, sen gav jag upp. Behållningen av albumet utan texten hade varit noll.

Under Vietnamkriget (tror jag) togs det fram en särskild servicehandbok för M16-geväret, utformad som en serietidning. Det brukar lyftas fram som ett exempel på hur extremt obildade de unga rekryterna var; de läste aldrig böcker och manualen i serieform blev ett sätt att göra vapenvårdsinstruktionerna begripliga även för dem som var dåliga på att läsa.

Vart vill jag komma med det här då? Min tanke är att serier traditionellt har betraktats som ett slags "förenklad" litteratur, eller en "lägre" form av böcker, snarare än en egen litteraturform. Det vi fick höra i lågstadiet var ju indirekt att serier var något för de som inte orkade läsa texter utan hellre tittade på bilder. Att de amerikanska rekryterna var obildade tvivlar jag inte på, men varför skulle man inte kunna utforma en servicehandbok som en serietidning? Oavsett bildningsnivå borde ju alla ha bättre möjligheter att ta till sig information i serieform, i alla fall om den kulturella bakgrunden är den rätta.

Jag tror att det till viss del är den här synen på serier som "bilderböcker" snarare än en egen berättarteknik som har gjort att serier har förknippats med kultur för barn eller obildade. Serier stor under "riktiga böcker" snarare än parallellt med dem på finhetsskalan.

Idag tror jag dock att synen till stor del håller på att ändras. På mitt lokala bibliotek hittar man lättsmälta grejer som Tintin eller Finn och Fiffi på barnhyllan, men det finns också en stor seriehylla i vuxensektionen. Där kan man hitta sådant som Maus, Rocky och Arne Anka. Det skulle vara intressant att få veta hur man generellt ser på serier inom biblioteksvärlden?

*tänder Nightowl-signalen mot forumshimlen...*

/A

 

[Rising]

Jag träffar fortfarande personer (i allmänhet äldre än jag själv) som tror att »serietidningar« är synonymt med Lilla Fridolf, Kronblom och 91:an

Å andra sidan är det nog vuxenserier idag.

Men okej, alla som är för bonniga för att ha tunnelbanetidning och för osofistikerade för att ha DN kanske kan tro att serier är synonymt med barnkultur. Men alltså; då pratar vi om de allra mest osofistikerade bonnläpparna i Sverige; och även om dina gamla bekanta från Borlänge säkert hör till den kategorin allihopa, så utgör de ändå en väldigt liten del av Sverige.

Nej, jag är inte seriös.

Eller jo, lite, för serier som Pondus, Elvis och Rocky är inte smala, svårtillgängliga serier. Sockerconny var visserligen stor och Arne Anka var större, men de båda var ändå extremt marginaliserade i jämförelse med Metro som når ut till fler läsare varje dag än vad många "vuxna" författare kan våga hoppas på.

Och i DN går en serie som heter "medelålders plus"... Den som tror att den serien vänder sig till barn är liksom... Nej, den personen är ingenting, för ingen tror det. Alla är medvetna om att det är en vuxen(vuxenplus - till och med)serie Så alla som läser någon form av tidning är alltså på min sida, och så är några få Borlånge-eremiter som lever på idisslad mossa på din sida. Vem vinner?

 

[Dante]

Tja, jag känner faktiskt människor som bläddrar förbi seriesidan utan att läsa den. Jag känner även de som har både DN och SvD (som f.ö. borde stegla sin serieredaktör) men bara läser ekonomidelarna.

Långtifrån alla är nämligen tillräckligt intresserade av serier för att bry sig nämvärt.

 

[Rosen]

SvD (som f.ö. borde stegla sin serieredaktör)

Hurså?

--
Åke

 

[Dante]

För att de bara har (helt och hållet objektivt) dåliga serier, bortsett från Jan Berglin.

(Nu ungefär slog det mig att det var ett tag sedan jag hade Svenskan, så det är ju fullt möjligt att de redan steglat sin serieredax och tagit in andra serier.)

Tillägg: Efter en snabb titt på SvD:s webbplats kan jag glatt konstatera att steglingen tycks vara utförd enligt konstens alla regler och att de flesta serier är helt okej.

 

[Nightowl]

Bevisföremål A

Så, jo, det finns fortfarande de som »förknippar tecknat per automatik med barn« fortfarande.

På jobbet ställer mina kollegor regelbundet alla seriealbum bland de serier som är klart märkta som varande för barn. De skulle aldrig ställa en roman för vuxna på barnavdelningen, men de ställer konsekvent serier för vuxna på barnavdelningen.

Och vi pratar alltså om något så analretentivt ordningsamt som bibliotekarier här.

Erik

PS: Detsamma gäller animerade videofilmer som är tydligt markerade - alltså med bibliotekariers egna kodtecken - såsom varande vuxenfilm, de hamnar på barnfilmshyllan.

 

[Nightowl]

Svammel

*tänder Nightowl-signalen mot forumshimlen...*

Serier är inte längre per automatik fult. Istället har man överfört samma indelning som man haft mellan finkulturella och populärkulturella böcker. Självbiografiska svenska independentserier är alltså finare än Kronblom. Detta kan innebära att sådana serier köps in, eller att man köper Kronblom istället "för köper vi sådana där jävla konstiga böcker får vi så låga inköpssiffror". Helt som för böcker mao...

...i teorin. Som jag skrev nedan måste man åtminstone på min arbetsplats tydligen anstränga sig för att inte slentrianmässigt ställa seriealbumen bland barnserierna (vi har flera hyllmeter vuxenserier, de flesta skänkta från det generösa Kulturrådet).

Dessutom är serietidningar ett kapitel för sig, i motsats till seriealbum. Bamse har länge haft sin plats på bibblan, och man är mer och mer tolerant på Kalle å Musse, men det är fortfarande viss skepsis mot dem. På min arbetsplats finns en sorts paralysering inför manga som Ranma 1/2 av tekniska skäl - seriepocketar kostar som ett album men håller lika länge som en serietidning, menar man (vilket inte stämmer riktigt, men ändå). Dessutom är *våldsamma* serier för barn, och dit räknas ofarligt gladvåld, fruktansvärt tabu, men när jag påpekade att vi kanske skulle ha nån sorts äventyrsserie för de lite större barnen resulterade det i alla fall Fantomen (!).

Åjustdet, franska/belgiska seriealbum typ Tintin räknas numera som en sorts litterära klassiker av bibliotekarier. I synnerhet Tintin.

Erik

 

[Nightowl]

Trådkapning av trådkapningen

(utan att fördjupa mig i följdfrågan "vad sjutton är lättlästhet?").

Här finner man vad man menar med "lättläst" när man har med vuxna att göra som anses ha läs- och skrivsvårigheter. Man går lätt ned sig i ett träsk av definitioner men denna verkar fungera.

Och läser man den finner man alltså att serier både kan och inte kan stämma. Det vore faktiskt intressant om det fanns saker som gjorde just serier lätt- eller svårlästa, eftersom man ju läser serier och t.ex. romaner på olika sätt!

Erik

 

[magoo]

Varför tror du att mycket som är tecknat eller animerat klassas som barnsligt eller oseriöst?
- För att det tecknade mediet gör det lätt att vara orealistisk, vilket för många är oseriöst.

Vad kan det ha för konsekvenser?
- Att barn får se material som är gjort för vuxna, t ex Simpsons, eftersom det läggs på barntider.

Finns det barn- och vuxenserier?
- Ja, absolut, men man kan ha behållning av båda sorterna som vuxen.

Hur vet man att en serie är en barn- eller vuxenserie?
- Nivån på skämt, hur avancerade språken och bilderna är. Ofta har barnserier glättiga färger medan vuxenserierna är mindre färgglada.

Har det hänt att ni har sett att fel serie står på fel plats någon gång?
- Bara när det gäller animerat.

ÄR saker som är tecknade eller animerat barnsligt?
- Nej, teckningar används ju ofta i karikatyrer/satir i politiska sammanhang och det är väl seriöst.

Vad kan man göra för att ta bort barnslighetsstämpeln?
- Inget, barnsligt är kul!

Känns det som om du läser någon serie som är över/under din målgrupp?
- Massor, jag gillar allt - Buster är nog under min målgrupp men allt går ner.

 

[Storuggla]

Re: Svammel

"Dessutom är *våldsamma* serier för barn, och dit räknas ofarligt gladvåld, fruktansvärt tabu, men när jag påpekade att vi kanske skulle ha nån sorts äventyrsserie för de lite större barnen resulterade det i alla fall Fantomen (!)."

Så kommer det förbli tills revolutionen, därefter kommer alla serier att handla om Kim Il Sung.


Storuggla, jag kan okcså stava!

 

[Eksem]

Re: Bevisföremål A

Till slut gjorde man faktiskt en uppdelning i barnserier och vuxenserier på Södertälje Stadsbibliotek, som generellt var ganska väl fungerande, där Dragonball, Bone och Tintin fanns på barnhyllan, medan vuxenhyllan hade Hey Princess, Böggänget och sådant.