Vad handlar äventyrandet om?
"Är sjukdommen tillräckligt smittsam så är det ändå väldigt stoir chans att RP's smittas..."
Mitt förslag är att låta SL slå tärningarna dolt, och inte berätta för spelarna om de smittats eller ej. Möjligen kan man le lite elakt och peka menande.
"En annan grej man kan leka med är svält och törst.
Kanske RP's är på väg över ett hav, men kommer ur kurs och blir kvar där.
Eller kanske köld, om de blir fångade i en snöstorm uppe bland bergen, och tvingas kämpa hårt där för sin överlevnad.
Om de sen inte är bra på just det, överlevnad så kan det också vara något, att de hamnar någonstans ute i ödemarken och inte vet vad de skall göra för att klara sig. det blir en utmaning det"
En skicklig SL behöver IMHO inte ta sig till sådana ytterligheter för att skapa lite spänning. I och för sig, personligen förstår jag inte varför höga värden i fäktning, etc, är ett problem. Det borde vara ett enkelt faktum, inte mer.
Det verkliga problemet tror jag ligger i var fokus ligger. Denna grupps fokus förefaller ligga på äventyrarna, som har lyckats bli skickliga nog att besegra x antal fiender på x antal rundor.
Så vadå? Rollpersonerna lever inte i ett vakuum. Det finns alltid elakare figurer skuttande omkring i Mundana, och vissa av dem är så elaka att de kan blåsa bort arméer om de verkligen skulle gå in för det (se Vixharziva, Nekkma Andeblidare, Kraden Nanorgona med flera). Att rollpersonernas handlingar förtörnar en sådan karaktär är inte omöjligt, och då har de fått en jävligt mäktig fiende på halsen.
Men annars finns det som sagt enklare medel. Så länge rollpersonerna har några yttre band kan dessa angripas. Familj, vänner, rykte, respekt; dessa ting står utanför deras kontroll och kan angripas, och då blir rollpersonernas liv snart inte värda att leva.
Fast egentligen, om jag ska vara helt krass, så tror jag att den omnämnda spelgruppen helt enkelt tolkar Eon-reglerna på ett underligt vis, då även den skickligaste krigare bör falla för flera personer i ett koordinerat anfall.
--Björn
"Är sjukdommen tillräckligt smittsam så är det ändå väldigt stoir chans att RP's smittas..."
Mitt förslag är att låta SL slå tärningarna dolt, och inte berätta för spelarna om de smittats eller ej. Möjligen kan man le lite elakt och peka menande.
"En annan grej man kan leka med är svält och törst.
Kanske RP's är på väg över ett hav, men kommer ur kurs och blir kvar där.
Eller kanske köld, om de blir fångade i en snöstorm uppe bland bergen, och tvingas kämpa hårt där för sin överlevnad.
Om de sen inte är bra på just det, överlevnad så kan det också vara något, att de hamnar någonstans ute i ödemarken och inte vet vad de skall göra för att klara sig. det blir en utmaning det"
En skicklig SL behöver IMHO inte ta sig till sådana ytterligheter för att skapa lite spänning. I och för sig, personligen förstår jag inte varför höga värden i fäktning, etc, är ett problem. Det borde vara ett enkelt faktum, inte mer.
Det verkliga problemet tror jag ligger i var fokus ligger. Denna grupps fokus förefaller ligga på äventyrarna, som har lyckats bli skickliga nog att besegra x antal fiender på x antal rundor.
Så vadå? Rollpersonerna lever inte i ett vakuum. Det finns alltid elakare figurer skuttande omkring i Mundana, och vissa av dem är så elaka att de kan blåsa bort arméer om de verkligen skulle gå in för det (se Vixharziva, Nekkma Andeblidare, Kraden Nanorgona med flera). Att rollpersonernas handlingar förtörnar en sådan karaktär är inte omöjligt, och då har de fått en jävligt mäktig fiende på halsen.
Men annars finns det som sagt enklare medel. Så länge rollpersonerna har några yttre band kan dessa angripas. Familj, vänner, rykte, respekt; dessa ting står utanför deras kontroll och kan angripas, och då blir rollpersonernas liv snart inte värda att leva.
Fast egentligen, om jag ska vara helt krass, så tror jag att den omnämnda spelgruppen helt enkelt tolkar Eon-reglerna på ett underligt vis, då även den skickligaste krigare bör falla för flera personer i ett koordinerat anfall.
--Björn