Nu dödar ju inte USA barn med drönare i någon större utsträckning just nu, men visst, drar man det hela till extremer så (och inte så väldigt långt) så blir det ju som i den här filmen. Och hela Neotech bygger på att dra nutiden till extremer. I min värld är det cyberpunk att övermänskliga soldater spenderar sin tid på att punktera civila för att skydda en megakorporations PR-kurva.
Visst är teknik en utmaning för narrativ - mest för att man är fast i gamla tankesätt. Men magi är också en utmaning för narrativ. Gudar och drakar är fantasys unfuckablewiths. Ser inte varför de inte kan existera i Neotech?
Slutligen - om man spelar dessa soldater eller inte spelar inte så stor roll (givet är att den typiske Neotech-karaktären INTE ska vara en soldat). Storyn handlar inte om att vinna den omöjliga fajten mot megakorpens blackops (draken), utan att navigera runt problemen, vända små nackdelar mot fienden och göra dem till stora nackdelar (hacka tekniken, lägga ut villospår, blända sensorer, politik och fulspel). På samma vis som man sällan i fantasy har ihjäl draken genom att banka den sönder och samman - har man ihjäl draken så är det genom list.
Spelar man ubersoldaterna handlar rollspelet ännu mer om människan. Vad känner man av att slakta barn? Kan man lita på sin uppdragsgivare? Är man säker på att man är medveten eller är man en maskin? Har ens minnen raderats av megakorpen? Handlar det om vem som vinner striden - ja då är det tråkigt tills dess att en jämlik motståndare dyker upp (ungefär som i fantasy med andra ord
).
Så i min värld är just sådana här avgrundsdjupa skillnader mellan duktig/dum, rik/fattig, have/havenots, människa/maskin som är hela grejen med cyberpunk. Eller neopunk, om vi får kalla det så
(ja, man spelar de häftiga soldaterna i datorspelet, och som de flesta datorspel i genren handlar det om att skjuta hundratals eller tusentalsfiender. Inget nytt där sedan Doom.)