Oswald Cobblepot
Warrior
Hej allihop.
Nedanstående skrev jag för rätt länge sedan.
För min heders skull kan vi låtsas att jag var 14.
I själva verket ligger kanske 16-17 (eller - o fasa - 18)
nog närmare sanningen.
Men tanken på Unipolis har aldrig riktigt lämnat mig...
Så nu lägger jag detta lilla (mycket mer finns inte) för era
ögon, och vill gärna veta om det ärade herrskapet tror det
går att göra något vettigt av det, eller om det är... jag
överlåter ordvalet i den avdelningen åt er.
UNIPOLIS-
ROLLSPEL OM SÖKANDET EFTER IDENTITET
”K230A945!”
Israel var nära att svara, som hon alltid hade svarat. Vanans makt var stor, men om hon svarade dem nu skulle de ta ifrån henne hennes namn, göra henne till en i mängden igen. Det ville hon INTE!!! Hon hade fått smak för friheten att vara sig själv - att över huvud taget vara någon... Israel förblev tyst, och Jägarna gick förbi.
Rollspelet Unipolis är så vitt jag vet unikt på så sätt att det helt och hållet består av ett långt, aktivt karaktärsskapande. Skådeplatsen är staden Unipolis, ett grått och tråkigt ställe där alla avvikande karaktärsdrag är förbjudna i lag. Spelarna är nyblivna Individualister, och som sådana laglösa. Det enda de äger som skiljer dem från den gråa massan är ett namn, förmågan att ifrågasätta världen samt en envis och i viss mån irrationell motvilja mot att återvända till sitt gamla liv. Det sistnämnda kommer troligen att leda dem till att sträva efter att skilja sig allt mer från mängden, men de kommer att upptäcka att Identitet inte kan tillverkas artificiellt.
STADEN
Längs Unipolis snörräta gator går en jämn och oupphörlig ström av gråa bilar. Varje bil innehåller en person. Han (Unipolis kvinnor lämnar aldrig hemmen) är på väg antingen från sitt hem till sitt arbete, eller tvärtom. På varje sida av vägen sträcker sig täta rader av identiska gråa 24-våningshus mot den gråa himlen. Husen innehåller med mycket få undantag bostäder eller kontor av standardtyp. Vilket är omöjligt att avgöra från utsidan. Kontoren är utplacerade så att alla skall ha exakt lika långt till sin arbetsplats. Varje kontor innehåller 4 skrivbord. Någon sitter alltid vid varje bord.
För att förekomma några elaka saker som kan sägas om detta,
och helt enkelt konstatera att jag åtminstone delvis håller
med (kommentera gärna dessa saker ändå, vad jag i grunden
vill veta är ju trots allt vad andra än jag tycker om
Unipolis-konceptet, även om det råkar vara saker jag också
tänkt):
Unipolis svämmar över av nån sorts tonårsångest som säkert
kan vara gullig men kanske inte är den optimala grunden för
ett lyckat rollspel.
U tycks vara ett idérollspel av ngt slag, som inte har plats
för historier eller verkligt rollspelande (i någon mening),
alt lämnar bara plats för en typ av historier.
U är kanske ngn sorts försök till "terapi-rollspel", men
förmodligen väldigt misslyckat som sådant - om inte annat
för att det ser väldigt tråkigt ut att spela, så att ingen
skulle orka ens försöka leva sig in i det.
Spelets "ideologiska grund" kan ifrågasättas (liksom
huruvida ett rollspel över huvud taget skall ha en sådan).
Det kan tas både som nån slags fånig kritik av det jävla
sovjetsamhället som minsann har sin sista utpost här i
Sverige och som ett hävdande av att alla normer är dåliga
och att alla avsteg från dem är bra. Det är inte menat som
någotdera, men det är illa nog om det kan uppfattas så. En
sak som däremot går mot hur spelet faktiskt är tänkt är
frågan om huruvida det inte slår in öppna dörrar. Är
verkligen mänsklighetens största problem att individer
förnekas rätten att på något sätt avvika från samhällets
norm? Nej, svarar jag, men det är ett betydelsefullt problem.
I Unipolis verkar det kanske lätt som att det är mänsklig-
hetens absolut grundläggande problem, och den yttersta
orsaken till alla andra.
Unipolis har inget regelsystem värt namnet, och de ansatser
som finns pekar i en väldigt dödsdömd och icke-fungerande
riktning.
Så, det var väl de grundläggande elakheterna jag kunde komma
på om Unipolis. De var ju några stycken.
Varför vill jag då pracka på er detta usla koncept?
Det finns flera anledningar.
1. Först och främst är jag förstås en egoistisk jävel som
inte bryr mig ett skit om ny måste sitta och spy åt det så
länge jag kan sitta här och slänga ur mig min goja utan att
bli stoppad. Hat! Hat! Hat!
2. Det finns en liten bit av mig nånstans som tänker att de
där elakheterna kanske inte är hela sanningen. Jag vet också
att jag kan ha onödigt dåligt självförtroende ibland, att
folk oftast säger snälla saker om allt jag skriver, och att
det t o m händer att personer jag respekterar ordentligt
säger väldigt snälla saker, sådant som inte låter som
saker någon skulle säga bara för att vara snäll (även om jag
har svårt att tro något annat).
3. Löjligt nog, och det här är väl inte ett så bra skäl,
jag har en känsla av att något måste man väl skriva, man kan
inte bara hänga omkring på forumet och vara helt inaktiv,
det är ju tråkigt... eller nåt.
Jag vill också gärna bli soldat, så jag kan skriva ett
flammande inlägg om att jag faktiskt inte förstår varför
det skulle vara bättre än att vakta grisar, och att jag som
pacifist nästan känner mig personligt förolämpad, för att
inte tala om moraliskt indignerad...
4. Jag har lovat på ett sixdegrees-forum att berätta mer om
Unipolis men Sixdegrees finns inte längre...
5. Skratta ni, men jag tänkte faktiskt att det fanns en liten,
liten chans att någon skulle finna det här intressant.
Det här inlägget börjar bli långt, så jag lägger min lilla
genomgång av hur Unipolis är tänkt att funka (med en del
idéer som inte framgår av ovanstående alltså).
MVH,
MHO
"Även en svartfolksvarelse kan vilja ha någon att tala med."
Skönheten & Odjuren
Nedanstående skrev jag för rätt länge sedan.
För min heders skull kan vi låtsas att jag var 14.
I själva verket ligger kanske 16-17 (eller - o fasa - 18)
nog närmare sanningen.
Men tanken på Unipolis har aldrig riktigt lämnat mig...
Så nu lägger jag detta lilla (mycket mer finns inte) för era
ögon, och vill gärna veta om det ärade herrskapet tror det
går att göra något vettigt av det, eller om det är... jag
överlåter ordvalet i den avdelningen åt er.
UNIPOLIS-
ROLLSPEL OM SÖKANDET EFTER IDENTITET
”K230A945!”
Israel var nära att svara, som hon alltid hade svarat. Vanans makt var stor, men om hon svarade dem nu skulle de ta ifrån henne hennes namn, göra henne till en i mängden igen. Det ville hon INTE!!! Hon hade fått smak för friheten att vara sig själv - att över huvud taget vara någon... Israel förblev tyst, och Jägarna gick förbi.
Rollspelet Unipolis är så vitt jag vet unikt på så sätt att det helt och hållet består av ett långt, aktivt karaktärsskapande. Skådeplatsen är staden Unipolis, ett grått och tråkigt ställe där alla avvikande karaktärsdrag är förbjudna i lag. Spelarna är nyblivna Individualister, och som sådana laglösa. Det enda de äger som skiljer dem från den gråa massan är ett namn, förmågan att ifrågasätta världen samt en envis och i viss mån irrationell motvilja mot att återvända till sitt gamla liv. Det sistnämnda kommer troligen att leda dem till att sträva efter att skilja sig allt mer från mängden, men de kommer att upptäcka att Identitet inte kan tillverkas artificiellt.
STADEN
Längs Unipolis snörräta gator går en jämn och oupphörlig ström av gråa bilar. Varje bil innehåller en person. Han (Unipolis kvinnor lämnar aldrig hemmen) är på väg antingen från sitt hem till sitt arbete, eller tvärtom. På varje sida av vägen sträcker sig täta rader av identiska gråa 24-våningshus mot den gråa himlen. Husen innehåller med mycket få undantag bostäder eller kontor av standardtyp. Vilket är omöjligt att avgöra från utsidan. Kontoren är utplacerade så att alla skall ha exakt lika långt till sin arbetsplats. Varje kontor innehåller 4 skrivbord. Någon sitter alltid vid varje bord.
För att förekomma några elaka saker som kan sägas om detta,
och helt enkelt konstatera att jag åtminstone delvis håller
med (kommentera gärna dessa saker ändå, vad jag i grunden
vill veta är ju trots allt vad andra än jag tycker om
Unipolis-konceptet, även om det råkar vara saker jag också
tänkt):
Unipolis svämmar över av nån sorts tonårsångest som säkert
kan vara gullig men kanske inte är den optimala grunden för
ett lyckat rollspel.
U tycks vara ett idérollspel av ngt slag, som inte har plats
för historier eller verkligt rollspelande (i någon mening),
alt lämnar bara plats för en typ av historier.
U är kanske ngn sorts försök till "terapi-rollspel", men
förmodligen väldigt misslyckat som sådant - om inte annat
för att det ser väldigt tråkigt ut att spela, så att ingen
skulle orka ens försöka leva sig in i det.
Spelets "ideologiska grund" kan ifrågasättas (liksom
huruvida ett rollspel över huvud taget skall ha en sådan).
Det kan tas både som nån slags fånig kritik av det jävla
sovjetsamhället som minsann har sin sista utpost här i
Sverige och som ett hävdande av att alla normer är dåliga
och att alla avsteg från dem är bra. Det är inte menat som
någotdera, men det är illa nog om det kan uppfattas så. En
sak som däremot går mot hur spelet faktiskt är tänkt är
frågan om huruvida det inte slår in öppna dörrar. Är
verkligen mänsklighetens största problem att individer
förnekas rätten att på något sätt avvika från samhällets
norm? Nej, svarar jag, men det är ett betydelsefullt problem.
I Unipolis verkar det kanske lätt som att det är mänsklig-
hetens absolut grundläggande problem, och den yttersta
orsaken till alla andra.
Unipolis har inget regelsystem värt namnet, och de ansatser
som finns pekar i en väldigt dödsdömd och icke-fungerande
riktning.
Så, det var väl de grundläggande elakheterna jag kunde komma
på om Unipolis. De var ju några stycken.
Varför vill jag då pracka på er detta usla koncept?
Det finns flera anledningar.
1. Först och främst är jag förstås en egoistisk jävel som
inte bryr mig ett skit om ny måste sitta och spy åt det så
länge jag kan sitta här och slänga ur mig min goja utan att
bli stoppad. Hat! Hat! Hat!
2. Det finns en liten bit av mig nånstans som tänker att de
där elakheterna kanske inte är hela sanningen. Jag vet också
att jag kan ha onödigt dåligt självförtroende ibland, att
folk oftast säger snälla saker om allt jag skriver, och att
det t o m händer att personer jag respekterar ordentligt
säger väldigt snälla saker, sådant som inte låter som
saker någon skulle säga bara för att vara snäll (även om jag
har svårt att tro något annat).
3. Löjligt nog, och det här är väl inte ett så bra skäl,
jag har en känsla av att något måste man väl skriva, man kan
inte bara hänga omkring på forumet och vara helt inaktiv,
det är ju tråkigt... eller nåt.
Jag vill också gärna bli soldat, så jag kan skriva ett
flammande inlägg om att jag faktiskt inte förstår varför
det skulle vara bättre än att vakta grisar, och att jag som
pacifist nästan känner mig personligt förolämpad, för att
inte tala om moraliskt indignerad...
4. Jag har lovat på ett sixdegrees-forum att berätta mer om
Unipolis men Sixdegrees finns inte längre...
5. Skratta ni, men jag tänkte faktiskt att det fanns en liten,
liten chans att någon skulle finna det här intressant.
Det här inlägget börjar bli långt, så jag lägger min lilla
genomgång av hur Unipolis är tänkt att funka (med en del
idéer som inte framgår av ovanstående alltså).
MVH,
MHO
"Även en svartfolksvarelse kan vilja ha någon att tala med."
Skönheten & Odjuren
Kanske en annan enklav?