Rising
Vila i frid
Först: Hata internet, för jag skrev värsta långa inlägget som nyss försvann i IT-komposten...
Nå, här kommer en förkortad snabbversion av vad jag skrev i mitt förra, förlorade inlägg:
Jag började spela Nethack igen för ett tag sedan. För er som inte vet vad Nethack är så kan man säga att det är en sorts Diablo-spel från stenåldern. Det är dock otvivelaktigt det mest komplexa, intrikata och mest interaktiva spel som någonsin funnits. Möjligheterna är i det närmaste oändliga.
Nå, Nethack slumpar ut spelvärlden när man spelar i den, vilket gör att man som spelare känner sig lika främande i spelvärlden som ens rollperson. Det är särskilt en aspekt av detta som jag vill belysa närmare:
Om man hittar en Yellow Potion eller en Dark Spellbook så kan man inledningsvis inte veta vad de har för effekt. Man måste dricka upp vätskan eller läsa boken för att få någon koll. När man väl identifierat vad en yellow potion är för något så förstår man dock genast vad ALLA Yellow Potions gör. Det betyder att ju längre tid man spelar, desto mer familjär blir man i världen och desto mer lär man sig om den.
---
I bordsrollspel är vi vana att låtsas vara ovetande om hur saker fungerar. Särskilt i spel som Kult, där spelarna snabbt lär sig mer om världen än vad nykonstruerade rollpersoner kan förväntas veta.
Sedan har vi alla monster med "ömma punkter", första gången man möter ett monster som endast kan besegras med jade är säkert kul, men hur blir det nästa gång?
---
Tänk då ett rollspel där spelaren slår fram en sorts VÄRLDSFORMULÄR medan spelarna slår fram sina rollpersoner. Varje gång man spelar så kommer världen vara lika främmande för spelarna som den är för rollpersonerna.
Ena gången kan troll förvandlas till sten om de vistas ute i solsken, nästa gång kan de istället spricka om man häller vatten på dem och tredje gången så kan det vara lättast att bekämpa dem med silvervapen.
Ena gången kan skogarna vara fulla med en sorts bleka frukter som är nyttig föda, och en sorts mörkblå svampar som smakar bittert och gör en lös i magen. Nästa gång kan det i skogarna istället finnas små, röda bär som är starkt hallucinogena och en sorts bredbladiga örter vars rot innehåller ett förlamande nervgift.
---
Okej, det här är bara en idé till ett lättsamt skojrollspel med en rätt stark betoning på prestationsbiten, men det kan ju vara kul ändå?
Jag tänkte mig det som ett "Another World"-rollspel, där man gestaltar forskare som reser in i främmande dimensioner. Då är det lättare att acceptera att man får spela i nya världar varje gång.
Men vore det inte kul att verkligen få ta sig tid till att utforska en främmande värld och upptäcka en massa hemligheter? Det var något jag älskade att göra i rollspel när jag var liten. Då ritade alltid spelledaren en karta först, som vi gick omkring i och undersökte. Det var inte så mycket "äventyr" med mål och mening, utan det var mest skoj att få gå omkring på kartan och se om man kunde hitta allt som spelledaren hade satt ut.
Det här vore en mer sofistikerad version av det konceptet.
/Rising
Nå, här kommer en förkortad snabbversion av vad jag skrev i mitt förra, förlorade inlägg:
Jag började spela Nethack igen för ett tag sedan. För er som inte vet vad Nethack är så kan man säga att det är en sorts Diablo-spel från stenåldern. Det är dock otvivelaktigt det mest komplexa, intrikata och mest interaktiva spel som någonsin funnits. Möjligheterna är i det närmaste oändliga.
Nå, Nethack slumpar ut spelvärlden när man spelar i den, vilket gör att man som spelare känner sig lika främande i spelvärlden som ens rollperson. Det är särskilt en aspekt av detta som jag vill belysa närmare:
Om man hittar en Yellow Potion eller en Dark Spellbook så kan man inledningsvis inte veta vad de har för effekt. Man måste dricka upp vätskan eller läsa boken för att få någon koll. När man väl identifierat vad en yellow potion är för något så förstår man dock genast vad ALLA Yellow Potions gör. Det betyder att ju längre tid man spelar, desto mer familjär blir man i världen och desto mer lär man sig om den.
---
I bordsrollspel är vi vana att låtsas vara ovetande om hur saker fungerar. Särskilt i spel som Kult, där spelarna snabbt lär sig mer om världen än vad nykonstruerade rollpersoner kan förväntas veta.
Sedan har vi alla monster med "ömma punkter", första gången man möter ett monster som endast kan besegras med jade är säkert kul, men hur blir det nästa gång?
---
Tänk då ett rollspel där spelaren slår fram en sorts VÄRLDSFORMULÄR medan spelarna slår fram sina rollpersoner. Varje gång man spelar så kommer världen vara lika främmande för spelarna som den är för rollpersonerna.
Ena gången kan troll förvandlas till sten om de vistas ute i solsken, nästa gång kan de istället spricka om man häller vatten på dem och tredje gången så kan det vara lättast att bekämpa dem med silvervapen.
Ena gången kan skogarna vara fulla med en sorts bleka frukter som är nyttig föda, och en sorts mörkblå svampar som smakar bittert och gör en lös i magen. Nästa gång kan det i skogarna istället finnas små, röda bär som är starkt hallucinogena och en sorts bredbladiga örter vars rot innehåller ett förlamande nervgift.
---
Okej, det här är bara en idé till ett lättsamt skojrollspel med en rätt stark betoning på prestationsbiten, men det kan ju vara kul ändå?
Jag tänkte mig det som ett "Another World"-rollspel, där man gestaltar forskare som reser in i främmande dimensioner. Då är det lättare att acceptera att man får spela i nya världar varje gång.
Men vore det inte kul att verkligen få ta sig tid till att utforska en främmande värld och upptäcka en massa hemligheter? Det var något jag älskade att göra i rollspel när jag var liten. Då ritade alltid spelledaren en karta först, som vi gick omkring i och undersökte. Det var inte så mycket "äventyr" med mål och mening, utan det var mest skoj att få gå omkring på kartan och se om man kunde hitta allt som spelledaren hade satt ut.
Det här vore en mer sofistikerad version av det konceptet.
/Rising
Har aldrig spelat Nethack; går det att få tag på någonstans?
Hojta om du vill ha assistans eller något.