Imorgon är det spelmöte. Jag är lite sjuk, har varit övertrött hela veckan, har ont i huvet, ingen inspiration... Och har inte planerat mycket. Alls.
Jag har nu fört mina lamm till Mithera-skogen. Det är en lång historia - rollpersonerna, som består av den spydige léaramalven Elasaid, dvärgen Drekh och kraggbarbaren Rese Tveskägg, Siegber av Rjaltas utsände att studera Consabers krigsmakt och samhälle (Siegber har planer), blev för ett tag sedan tillfångatagna av rauner. Anledningen var lite brokig, men för att göra en lång historia kort hade de i sin ägo ett svärd som eftertraktades av raunerna. Svärdet hette Shagaril, och var mycket gammalt, och det hade burits av en av de största raunländska världserövrarna. Emellertid var denna forna storkhaga helt i händerna på sin rådgivare, Jadén khan Kanaga, och detta störde tydligen drakarna. Hans palats brändes, och alla utom Jadén dog. Han flydde istället in i svärdet, och där finns han än.
Raunerna (Kärlekens hord) ville ha svärdet ur ren maktsynpunkt, och visste inte alls att det bodde en forntida raunländsk häxmästare däri, men det fanns även andra som ville åt det. Nordens Torn, med min egenskapade uråldriga raunlisch Jokum den Vite i spetsen, ville nämligen åt klingan, för häxmästaren i fråga vore i sanning en schysst förstärkning. När det kom fram att svärdet var i Harandran blev de rätt glada, och utan vidare svårighet lät de en förrädare stjäla det åt dem. Sålunda - Shagaril finns i Mithera-skogen, i händerna på ett gäng uråldriga ärkemagiker. Schamanen Narthavi, som var den som från början lät 'inhämta' svärdet från rollpersonerna, har därför anordnat en expedition till Mithera, och däri ingår förstås rollpersonerna (japp, de är på vift tillsammans med sina fiender.) Hur schamanen fick reda på att svärdet fanns i Mithera är höljt i dunkel. Är det månne så att orden kanske ville att en expedition skulle skickas efter dem?
Det är februari. Det är kallt. Men... Vad fan ska hända i Mithera? Massor av otäckt hade jag tänkt, men omständigheterna har transformerat min hjärna till en oinspirerad larvgröt. Alla idéer jag har blir bara dimma... Panik!
--
Okej, innan du börjar läsa detta - (det är långt) - så ska jag säga att... Du behöver inte läsa det. Det kan ge en lite större insikt, och ger upphov till mer konkreta förslag, men det relevanta är texten ovan.
[Frivillig... nånting]
Här följer en liten beskrivning på expeditionens medlemar...
Kublai khan Katijka: Stenhård raunländsk krigsherre, charmant, rapp i käften, stolt och allmänt älskad och hjälteförklarad av Kärlekens hord. På utsidan verkar han stormtrivas i rollen som bortskämd krigare högt uppe i den raunländska hierkin, men i själva verket avskyr han det, och den enda han är någorlunda nära är hans halvbror Kharjis.
Kharjis khan Kutijka: Lika stenhård, men är ganska bortglömd. Arbetar i ”horndraksavdelningen”, och har vidunderligt god hand med dessa. Är ärrad och har ett ganska skrämmande och vanställt utseende, och kan vara både grym och slug. Dock så har han, innerst inne, ett hjärta av guld, och om inte annat glimten i ögat. Han avundas sin halvbror och är bitter över att vara i skuggan av denne, men är lojal honom i döden och skulle inte tveka att offra livet för honom, även om det skulle ske med sammanbiten bitterhet.
Narthavi av Anas klan: Listig, kall och beräknande slemmo till raunländsk andebesvärjare. Har sina egna agendor, men jobbar för att vinna makt främst inom raunernas länder. Intresserar sig för allehanda som är dunkelt och mysko, och har redan i unga år på skum väg lärt sig konsten att påverka och föra fram (inte nödvändigtvis sanna) budskap i andras drömmar. Tillsammans med sin dotter Yirima står Narthavi expeditionens schamanistiska och magiska förmågor, och det är på hans vilja och order som den blir av. Även rådgivare åt khagan Lors, vilket underlättar i maktintrigerandet. Lurade léarammagikern Tearlach i en dröm att Shagaril skulle till raunerna.
Yirima av Anas klan: Är Narthavis dotter och lärling, och har i sanning ärvt sin faders talang och intresse för det ockulta – i än högre grad. Hon fascineras otroligt av legendariska häxmästare, såsom Jadén khan Kanaga, Jokum den Svarte, Iktavi Dödsbringare och Kumbanigash den Svarte, och har dykt djupare än hennes fader anat i den mörka ockultismens lära. Hon är begåvad, men rastlös och ivrig. Hon längtar efter att få se världen, få mer kunskap och få uppleva äventyr, och drömmer om att gå i de mytiska häxmästarnas svarta fotspår. Emellertid är hon hyfsat sympatisk, och har både hjärna och hjärta. Skulle hon komma i kontakt med (…exempelvis…) Jokum den Svarte skulle hon en kort tid tjäna denne med exalterad hängivenhet, men skulle snart ångra att hon någonsin hörde talas om honom, och avsky hans grymhet och ohyggliga tilltag.
Narzdan Mancelan: Stolt cirefalisk vapenmästare, som tagit tjänst hos Narthavi i ren bitterhet över att han blivit förvisad från sin familj (tydligen irriterade det dem att han högg av sin broder Azit på mitten i en rivaliserande-kärlekskonflikt). Han är ganska surmulen, och tämligen osocial, men pålitlig och en duktig stridsman. I övrigt är han ganska inåtvänd för tillfället, och en smula för stolt och våldsam för sitt eget bästa.
Thalcoz: Ständigt leende cirefalier, Narzdans följeslagare och vapendragare. Är ej att lita på, men är ganska trevlig och charmig ändå, och betydligt socialare än Narzdan. Ofta får han tala för dem båda. Studerade på samma fäktakademi som Narzdan en tid, och de har hållit kontakten sedan dess. Blev dessutom indragen i Narzdans kärlekshärva sedan han lägrat dennes tvillingsyster, som var trolovad med Azits bäste vän, och därmed ådrog sig både dennes och Azits vrede. Sålunda fann han det klokt att följa med Narzdan på en tripp norrut.
Iten: Raunländskt råskinn, med hög sadism, allmän slemproppighet, skev sexuell läggning, ett tämligen rått och oborstat flin, mycket muskler och lite hjärna. Han är krigare, och tämligen uppskattad inom gebiten – det skadar aldrig med folk som dödar med ett brett flin på läpparna. Han tycker mycket om att göra andra illa, och utnyttjar sin styrka och kroppsbyggnad till fullo mot sådana som är svagare än han själv. Han är en sådan som kan tänkas ha slagit sin lille bror fördärvad morgon och kväll, och skrattat åt honom när han grät. Sålunda är Iten en komplett osympatisk figur, och dessutom en stor egoist – dock har han en viss respekt för exempelvis Kublai, men han kan givetvis inte låta bli att massera egot när han nu ingår i samma expedition som honom. Han försöker ofta visa sig tuff för Kublai (som har väldigt svårt för honom) genom det han är bäst på, det vill säga att racka ner på andra, medelst muskler och nävar.
Nevas: En lismande och underdånig raunländsk hästhandlare, som rest och handlat mycket, bland annat till Kraggbergen och Drunok. Han är tämligen intelligent, och en god förhandlare, men saknar muskelstyrka och tålighet. Han är inte svag, men faller till föga gentemot de flesta andra i sällskapet. Hans roll är i huvudsak att sköta om hästarna, men det var även han som rekryterade cirefalierna och de båda eyrentigrinnorna till sällskapet, plus att han sedan tidigare haft den dugliga kamorianske trälen Björnfrände i sin ägo och vänskap. Dessutom, och det är den främsta anledningen, känner han till berättelserna om Mithera mer än någon annan, och ses därför inofficiellt som något av en vägvisare.
Vonya Vindburna: Högrest och stolt eyrentigrinna, som tillsammans med sin syster Ithi tagit anställning som livvakter åt handelsmannen Nevas. Hon håller väldigt hårt på sin heder, är tämligen cynisk, väldigt självsäker och kaxig, och hyfsat tuff när det kommer till våld. Trots hennes benhårda heder är hon tämligen skrupelfri, och kan tänkas jobba för nästan vem som helst om betalningen är den rätta. Emellertid är hon tämligen kärlekskrank, och detta är förmodligen hennes största svaghet. Då hon är förälskad byts alla hårda, kyliga och krigiska drag ut mot kvinnlig charm och kontinuerlig rodnad. Hon är en väldig drömmare när det gäller kärlek, dessutom, och kan vara svår att nå då förälskningsvågorna är som värst.
Ithi: Vonyas yngre syster, tillika livvakt åt Nevas. Hon är ganska tyst, även om just det karaktärsdraget förstärks en hel del på grund av hennes äldre systers tämligen utåtriktade stil. Dock så är hon stolt, och biter ifrån rejält om hennes heder (eller hennes systers) smutskastas. Hon är förvånandsvärt skicklig med klingan, någon som hon brukar tillsammans med en rundsköld i raunländskt snitt. Det har även märkts att hon är tämligen intelligent och snabb i tanken, och hon stör sig ofta på andra mer trögfattade personers långsamma tankegångar. Detta visar hon genom att himla med ögonen och sucka, vilket gör att många personer retar sig på den tysta men ack så överlägsna eyrentigrinnan. Ithi besitter dock en stor världsvana, även om hon inte öppnar munnen så ofta, en stilfull grace och ett osvikligt mod.
Kuya: En kvinnlig legosaldat med ett hett temparament. Hon var i horden känd som en av de mest våldsamma och skickliga krigarna. Hon kan i full galopp träffa ett mål med sin båge på över hundra meter – hennes yxa har nedgjort ett dussintal dugliga kämpar och khagan Lors hade henne som älskarinna. Narthavi och hon kom dock inte väl överens då han ansåg att hon hade en allt för stor inverkan på khagan Lors beslutsfattande. Efter en särskilt våldsam diskussion så slog hon till pajonen – vilket är ett brott som är straffbart med döden. Lors beslutade dock att hon skulle bli förvisad, men istället för att ta sig till angränsande stammar begav hon sig söderut tillsammans med en cirefalisk handelskolonn. Hon fick anställning som legosoldat, och har de senaste åren varit i olika cirefaliska handelshus tjänst. Emellertid, när pajonen Narthavi sände efter henne och sades ha förlåtit henne, så återvände hon till Harandran utan att tveka, dock sammanbitet. Hon har fortfarande svårt att hålla sams med pajonen, men försöker hålla tillbaka sin ilska så gott det går och göra som han vill – förra gången hon släppte ut sin vrede mot honom var det nära att hon fick betala med livet.
Dränga-Ulfsic: Denne hårt arbetande ashariske bonde är Thalcoz gästarbetare. Han är otroligt bonnig, men till detta bondslug och bondförnuftig. Han är helt enkelt den Vanlige Mannen i ett nötskal, och förstår sig inte på trollkonster och sånna saker de höga herrarna ägnar sig åt – lagom äventyr för honom är en ovanligt ilsken tjur eller en ko som ska till att kalva. Emellertid gör han alltid sitt jobb utan att klaga, och arbetar flitigt och enträget fastän jorden har lite att ge. Han levde så i en bondgård mellan Jarla och Foran Rim, tillsammans med hustru och fem ungar, i många år, innan gården fick besök en ovanligt kylig höstkväll – den brändes ned till grunden av rövare från Svarta skogen, och plundrades på allt av värde. Ett barn, det äldsta, höggs ned liksom hustrun, och resten brändes inne medan männen tampades med en skrämd Ulfsic. Med yxor och påkar slog de honom till marken och red där ifrån, men Ulfsic reste sig redigt förbannad och följde efter. Han gav upp efer ett tag, och återvände hemåt. Bedrövad samlade han sedan ihop ett par mynt han kunde hitta i askan, och begav sig norrut längs landsvägen. I staden Jarla tog han anställning på ett värdshus, men det slogs igen av stadsvakten efter ett särdeles våldsamt bråk där tre män omkommit och stadsvakten som försökte stoppa bråket träffats av en flaska blaskigt vin i ögat. Ulfsic tog värvning som gästarbetare hos ett cirefaliskt följe, och blev cirefaliern Thalcoz personlige gästarbetare.
Sorgen efter familjen lindrades efter ett halvår av supande på värdshuset i Jarla, och han trivs ganska bra i cirefalisk sold.
Enöga: Den robuste Enöga är en raunländsk träl, och då han saknade ett öga redan vid inbringandet gavs han det namnet. Hans tunga är avskuren, så han kan inte tala. Men, han är stark som en björn och tålig därtill, så han är en uppskattad träl för den sakens skull. Han var tidigare horndraksryttare hos De vanställda, och har ett ohyggligt utseende därtill. Han är butter och vresig, men gör som han blir tillsagd, om än surt och sammanbitet. Dessutom är han otroligt modig, och tvekar inte att rädda folk som han varken känner eller har ett gott hjärta till från fara. Just därför togs han med på expeditionen. Hans yttre men är omfattande – hans hår är bortbränt, hans ena öga förstört av en pil, hans ansikte vanställd med glödgade klingor, många utav hans tänder är utslagna, han har brottaröron, hans näsa är krossad, är fruktansvärt ärrad över så gott som hela kroppen, saknar efter en horndrakes nafsande två och ett halvt finger på vänsterhanden, och är dessutom gravt halt – men han är ändå tämligen intelligent har en stor dos bondförnuft. Därtill har han en god hand med horndrakar, vilket fått Kharjis att ta honom till sig.
--
Detta är alltså själva expeditionen. Nordens torns medlemar beskrivs ganska bra i beskrivningen i fråga, men jag har en del andra element där till - häxmästarlischen Jokum och sagituaren Ayehauh'kea (jag har precis lärt mig att stava till hennes namn). Jag beskriver dem här också, för att få en full bild av Nordens torn.
Jokum den Vite
Bakgrund och Ambitioner: Det var många tusen år sedan, då Jokum föddes. Hans moder dog vid födseln, men hordens ihana tog över skötseln. I hemlighet siade hon över barnet, och hon såg att detta gossebarn i många år skulle bli ihågkommen som en av de största. I ett nästan överbeskyddande lärlingsskap så lärde hon honom allt hon kunde, för att sedan utnyttja honom till sina egna syften. Och Jokum visade sig ha fallenhet för alla tänkbara ockulta konster. Ryktet om honom spreds snabbt, och han sades vara det utvalda barnet, skänkt av gudarna, och med en ande så stark den trängde ut hans moders redan vid födseln. Jokum själv var underligt tyst, nästan blyg, och på ytan verkade han inte mycket värd – han var liten och bräcklig, och kom sent till mandom, men hans begåvning var enorm.
Så kom det sig att Kumbanigash den Svarte (som beskrivs av skaparen Ymir här och och här) hörde talas om honom, och han sände sina vandöda tjänare att leta upp pojken som sades vara gudarnas utvalde. De fann honom, dödade hans livvakt och rövade bort honom.
Och så tränades han av Kumbanigash den Svarte. Han blev mindre och mindre hänsynsfull och i hans sinne började det nu gro att han var mäktig – han hade stora krafter. Man letade efter honom länge i raunernas område, men han hittades aldrig. Och hans kunskaper växte, han lärde sig dödsmagi och konsten att förvrida människors och andra levande varlesers sinnen till oigenkänlighet. Han insåg även sin potenitella makt i raunernas länder, och i hemlighet törstade han efter att få återvände, återvända som herre och konung över stammar, hövdingar och horder. Han rymde en natt från Kumbanigashs fäste, dold med magi för sin mästare. Allt för sent upptäckte denne att hans lärling var borta.
Vid sin återkomst var Jokum mäktigare än någonsin. Men han tycktes glömd – ingen mindes hans namn annat än som legender, och vissa trodde aldrig att han funnits. Alla var ense om att han inte var Jokum, i alla fall. Hur länge hade han egentligen varit lärling åt Kumbanigash?
I två dygn gjorde sig Jokum sedan till en lisch. Han drog sig undan från horden, och trots att han var död så kände han livet inom sig. Han drog sig norrut, bort från sin hord. Kumbanigash själv jagade honom, men Jokum kände avsky inför honom – han hade hållit honom borta från en makt större än man kunde ana, och folk hade glömt hans namn. Han lät sig inte finnas, utan försvann in i Mitheraskogen undan hans vandöda.
När han vandrat länge där, utan att känna varken hunger, trötthet eller kyla, så lade han sig i dvala undan världens grymhet. Han sov i hundratals år i köldens hjärta, innan han vaknade. Hans bitterhet hade inte svalnat, men hans vrede, och han begav sig norrut, ut ur Mitheraskogen. I Den stormande Himmelens hord vann han inflytande, och han utgav sig att vara utsänd från gudarna. Han blev rådgivare åt dess khagan, och han hjälpte den lilla oansenliga horden att vinna inflytande. Han ledde dem i krig mot horden som han ansett förskjutit honom för hundratals år sedan, och den sargades svårt. Hans rykte växte igen, och legenderna om häxmästarpojken som försvann vaknade igen. Men med det föddes inte bara förundran, utan fasan spred sig på stäpperna. Horderna samlade sig för att krossa honom åter, och i ett mäktigt slag blev han övergiven av större delen av Den stormande Himmelens hord. Hans närmsta män – hans lärjungar – stod fast, och skummande av vrede ledde han dem in i Mitheraskogen igen. Han svor att hämnas raunerna, och världen. Några av lärjungarna dog i kylan, och han animerade deras kroppar. Tillsammans upprättade han och hans få överlevande lärjungar Häxmästarnas Brödraskap. De var stilla i skogen, upprustade ett starkt fäste, och ägnade sekler åt studier. Han lät döda dem en efter en, emedan han animerade dem till vandöda belialer. Det talades fortfarande om hans korta storhetstid hos raunerna, och han sades dväljas fortfarande i Mithera. Samtidigt började Jokum intressera sig mer och mer för omvärlden. Han sände ut tjänare och spioner, lösa kontakter knöts, även om Jokum själv fruktade både Kumbanigash den Svartes och raunernas hämnd. Han drevs dock av tron i att en dag skulle han föra raunerna i fördärvet, raunerna och världen.
Så en sommar kom han i kontakt med Alariel Stålvinge – liljegardisten och sanarimagikern från Sunari. Tillsammans med några andra sanarialver hade denne nyss förskjutits från Liljans råd. Jokum bjöd dem att komma till Mithera, för att där bida sin tid. Så hände det alltså att Häxmästarnas Brödraskap utökades med sanarialver från syd, så mäktiga och så ondskefulla att de förskjutits från hela alvernas samhälle. Jokum själv gladdes åt denna förstärkning, och han hjälpte själv Alariel Stålvinge att bli en vandöd lisch så som han själv.
Emellertid insåg han försent att sanarialverna höll på att mer eller mindre ta över hans orden och makt. Medlemarna underkastade sig mer och mer dessas vilja än hans egen, och han kände sig mer och mer övergiven. Nu steg bitterheten, och hatet växte även mot alverna. Emellertid drev han igenom en sak som kom hans anseende att växa igen, men även få honom så gott som helt övergiven av alla förutom sanarialver – vaktat av draken Jandlitjari fanns svärdet Shagaril. Detta var ett utgammalt svärd, några hundra år äldre Jokum själv, och det var skapat av häxmästaren Jadén khan Kanaga. Det var i raunhövdingen Jaharal khan Orkhon, som var en man med otrolig makt. Han sargade länderna i syd svårt, allt emedan han handlade helt efter Jadéns dunkla syften. Detta anade drakarna, med Jandlitjari i spetsen, och de beslöt att krossa häxmästarens makt – han höll på att bli för farlig. Warrdhurk brände palatset, men Jadén khan Kanaga flydde in i svärdet. Det fördes till Jandlitjari, och vaktades av draken i många och långa år. Tills nu Jokum kom sig för att försöka stjäla svärdet från draken, för att så få in en synnerligen välkommen raunländsk förstärkning, i form av den legendariske häxmästaren Jadén khan Kanaga. Han och hans lärjungar gjorde en kupp emot draken helt nyligen, och lyckades nästan döda denna. Emellertid drevs de bort av den allvarligt sårade drakens flämtande magi, och svärdet lyckades ej stjälas. Istället togs det av en alvisk magiker till Khakra, draken i Thalamur. Men så visade sig det att ytterligare en fraktion var ute efter svärdet – raunlänningarna. Det lyckades rövas av dem, och fördes till fästningen Harandran, helt nära Mithera. Trots att Jokum förlorat så gott som alla sina lärjungar mot draken så fröjdades han, ty så nära och vaktat av en så ringa makt så hade han den så gott som i sin ask. Han fick en raunlänning som tjänat honom i hemlighet, fastän i sin egen hord, att stjäla den, och den fördes till Nordens torn.
Jokum drivs av hat och hämnd – hämnd mot raunerna, som förskjutit honom för alltid, och hämnd mot Kumbanigash, som undanhöll honom den makt han fått. Just nu drivs han även av hämnd emot sanarialverna, även om detta är en av hans djupaste hemligheter. Han ångrar djupt att han någonsin välkomnade dessa i sitt brödraskap.
Nu är tid att skrida i verket. Med förstärkningen Jadén khan Kanaga i färskt bagage, och återfådd gnista så är han nu beredd att gå långt för att söndra raunlänningarna, drakalliansen och världen. Egentligen är han bara sugen på att krossa raunerna, eller åtminstone spela ut dessa mot länderna i syd, men då hans kollegor sanarialverna jobbar mer världsomspännande så får han spela med dem också. Han vet att han är som starkast med dem, och även om han hatar dem så vet han att han måste göra dessa till lags för att bäst lyckas med sina egna agendor.
Utseende och personlighet: Jokums utseende är tämligen skrämmande. Han har levt i många tusen år, och trots att han förhindrat föruttnelse på magisk väg så ser han, för att beskriva det hela träffande, ganska död ut. Hans hy är blek, nästan kritvit, förutom under de onaturliga, gröngula ögonen, där den är sjukligt mörk, som sömnringar. Håret är skuggrått, och räcker honom en bra bit ned på ryggen. Han saknar skägg. Munnen är stor och för det mesta förvridet i ett stilla hånleende. Detta blottar hans synnerligen läskiga tänder, vilka är i en stålglänsande metall, och magiska. Bakom dem ligger en sjukligt färgad tunga, vilken är något för stor. Läpparna är torra och spruckna, blekt grå till färgen.
Jokum går klädd i en svart, kåpliknande klädsel. Den består av flera lager tyg och är mycket massiv. Ur de långa, tunga ärmarna sticker små, vita händer fram – men naglarna är borta och ersatta med klor i samma material som tänderna. Händerna bär även tydliga tatueringar från lischprocessen, liksom den magra, bleka kropp som döljer sig bakom det svarta tyget.
Jokum är otroligt bitter. Det mesta har inte blivit ett dugg som han tänkt sig i sitt liv, och hans hat har förvridit honom. Han drar sig inte för speciellt mycket, även om han gör det som gynnar hans syften. Han är otroligt kunnig inom ett flertal områden, och hans magi är mäktig. Denna använder han så gott som hela tiden, vilket gjort att han mer och mer föraktar andra medel. Direkt våld använder han sällan, eftersom han föredrar magi, men hans skicklighet med det korta svärd han föredrar är inte att förakta. Emellertid vet han att strid inte är hans starkaste område, även om det tar emot att erkänna att en erfaren krigare förmodligen är överlägsen honom i direkt våld. Men, Jokum har sin magi, och den brukar göra även den sturskaste vapenmästare ganska tossig…
--
Detta var alltså Jokum den Vite.
--
Ayehauh'kea
Redan under den förra peripetin levde sagitauren Ayehauh’kea i Radh-Kamra. Fruktad och respekterad av de mest hänsynslösa drottningarna fanns hon vid deras sida i århundraden. Varifrån hon kom visste ingen, men när hon först dykt upp hade det varit på Blå havets svarta stränder. Under peripetin var hennes profil låg, och hon försvann spårlöst i många månader. Hon kom tillbaka flera år efter peripetin, och hon sökte sig till Ferriskulten. I århundraden levde hon tyst och tillbakadragen där, och hon såg begåvade ynglingar läras magins konst, växa och bli mäktiga, och dö. Sedan försvann hon därifrån igen, österut denna gång. Hon drog mot Colonan, spirande uppåt, ungt och starkt. Där fick hon en mer framträdande roll, och var betydligt öppnare – i det kejserliga palatset huserade hon, som hovmagiker och hovprofet. Hennes kunskaper inom ockultism, magi, alkemi och spådomskonst möttes av flammande respekt av det växande riket. Allt efter som hon fick mer makt och anseende växte hennes stolthet, och med det kom känslan av överhöghet – självaste kejsaren bemöttes ofta med förakt, och hon höll sig med slavar och den bästa uppassning. När drakarna började dyrkas var hon till en början mycket avundsjuk och föraktfull mot dem, men hon insåg att de hade enorm makt, större än hon själv. Sålunda kom hon att lismande underkasta sig drakarna, och hon valdes som människornas främsta språkrör till dem (trots att hon själv ej var mänsklig, långt ifrån). Hon blev alltså ledare för drakväktarna, drakarnas prästerskap, och hennes makt växte. När sedan splittring skedde mellan drakarna och de sittande kejsarna, och drakväktarna jagades av dräparna, fylldes hon av hat och bitterhet. I långa tider hade hon nu tjänat drakarna hängivet, till en början för att det gynnade henne, men senare för att det var det rätta och för att drakarna strävade efter gott. Hon såg upp till dem som sina gudar, men när flera av dem dräptes och deras makt sviktade, ansåg hon sig sviken, och bitter för att de inte varit så gudomliga som hon i sitt hjärta hållit dem. I tusen år höll hon sig gömd i bergen norr om Colonan, och på De stora stäpperna i norr, där hon eggade raunerna till anfall mot Colonan. Emellertid var hon fortfarande drakväktare, och draken Raucayova trogen, och hämndlystnad inför Gahan Dräparen, den sittande kejsaren, flammade upp inom henne. Den åldrade mannen blev den siste coloniske kejsaren att se Ayehauh’kea, och det var också det sista han i livet såg – när Raucayova var nästa mål för hans klinga, mötte hon honom på vägen till hennes drakväns boning. Med brinnande hat i blick höjde hon sitt svärd, och utan ett ord skiljdes det från hans ärrade kropp. Så dräptes Gahan, den främste drakdödare genom alla tider, och Raucayovas eld och klor krossade hans flyende män efter sagitaurens hämnd. Men Ayehauh’kea var fortfarande fylld av sorg och hat, och hon tog avsked från sin drakvän och sökte sig mot väst. Hon ansåg fortfarande att drakarna svikit henne, och att deras makt inte var så stor som de gett sken av. I ett besynnerligt skede beslöt hon sig därför att pröva drakarna…
Ayehauh’kea försvann de kommande århundradena. Var hon tog vägen visste ingen, kanske låg hon i dvala, kanske utforskade hon världen och dess hemligheter. Nästa gång hon dök upp, emellertid, var långt västerut, i riket Edron, under kejsaren Nanórgona. I största hemlighet tränade hon honom, lärde honom eonernas hemligheter, satt vid hans sida i kejserliga palatset. Vad hennes avsikt var är osäkert, men troligt är att hon planerade använda den otroliga kraft han besatt att använda mot drakarna. Men Nanórgona var nära nog mäktigare än hon själv, och snart blandade sig drakarna in i leken på allvar. Ayehauh’kea hjälpte i hemlighet Nanórgona i ett av historiens mest fruktade magiska experiment, väckandet av hemligheter som ingen av drakarna var särskilt angelägna skulle komma ut till denna världshistoriens kanske mäktigaste mänsklige magiker genom tiderna. Morhaxvith ledde anfallet mot Edron, och sagitauren fröjdades. Riket gick under för drakarnas eld, men Ayehauh’kea hjälpte Nanórgona, sin skyddsling, att fly. Själv dödade hon en drake, och den fick i årtusenden efteråt vila i Edrons ruiner. Men med i anfallet fanns också Raucayova, och hennes vrede var gränslös. Ayehauh’kea flydde till slut, men Raucayova ensam förföljde henne, galen av ilska. Ut i havet flydde hon, över solsmekta vågor, men efter henne var Raucayova, och hon kom närmare.
Omedvetet flydde nu sagitauren till Västerns torn, De trettons råd, vägledd av häxmästarna själva. Hon kom till dem jagad, utmattad och svårt sargad av drakens magi, och de tog henne under sitt beskydd. De var gömda, och trots att draken länge sökte henne så fann hon henne inte.
Så kom det sig alltså att Ayehauh’kea, drakväkterskan och sagituaren, öppet hade visat sitt rätta jag inför drakarna. Hon förstod att deras vrede var enorm, och att de utan tvekan skulle döda henne om de fick chansen, men hon höll sig dold i Västerns torn, och blev en del i deras fraktion. Hon ogillade visserligen de mänskliga magikerna, men hon insåg att detta var det starkaste och tryggaste stället att nu vara på, och beslöt att istället hjälpa Västerns torn i deras mål och ambitioner. Visserligen hade hon hela tiden sina egna agendor, men i Västerns torn kom hon att dväljas i nästan tvåtusen år, hela tiden ökande i magisk kunskap. Men likväl så visste hon i sitt hjärta att hon ville mer än vad De trettons råd ville – Nordens Torn, Häxmästarnas Brödraskap, Tia’shi Tarivei, Västerns torns gelikar i Mitheraskogen, lockade Ayehauh’kea så mycket mer. Kontakterna med dem hölls lösa, och misstänksamma, men sagitauren visste att hon måste ansluta sig till dem. En stormnatt år 2667 e.D begav hon sig av, efter att ha stulit vissa relevanta föremål ur De trettons råds arsenal, och genom den mäktigaste magi gjort sig helt osynlig, både från andeplanet, Drömriket, den fysiska världen med alla sinnen. Snabbt och med fruktan i hjärtat, efter att ha lämnat det torn som givit henne trygghet och hållit henne säker från drakarnas vrede i nära nog två tusen år, skyndade hon fram, som en skugga i natten genom vildlanden i Kamor, över stäpperna och in i Mitheras kylslagna skogsmarker. Hon mottogs med höviskhet och respekt, och fann sanrt att detta var den fraktion hon hörde hemma i. Till en början arbetade hon maniskt för dess vinnande, men allt eftersom började hon åter dra sig tillbaka och ägna sig åt det stilla, tysta intrigernade som hennes gelikar sysslade med. Emellertid kom hennes magiska kunskaper att bli viktiga för tornet.
Det var för femtio år sedan som hon senast framträdde utanför Mithera. Till Edron drog hon, för att åter fånga de hemligheter som fallit i glömsla sedan rikets fall. Tyst drog hon iväg, med sanarialvernas stilla gillande, och hon färdades lika snabbt och skugglikt som för hundrafemtio år sedan ut, västerut den här gången. Men Drezin-renk-Drezins dvärgamystiker fick nys om henne, och dvärgakonungen Midars drakvän Dazkhatrim meddelade Raucayova, som i tusentals år hållits i Colonan, utan hopp om hämnd, men fortfarande med vreden flammande inom sig. Genom Skugglandet drog hon i ilfart, och i ett bergspass norr om Renk-Samar Maz-Vontar konfronterade hon Ayehauh’kea, sin förrädiska drakväkterska. Men sagitauren var nu otroligt mäktig, och hennes magi närmast av en lumiandrakes styrka och kraftfullhet. Och Raucayovas liv ändades för hennes svartkonst och för hennes sylvassa klinga, och hon störtade ned för bergsbranterna och slogs fördärvad mot dess klippor. Men Ayehauh’kea, svårt sårad och sargad efter kampen, drog som blixten tillbaka, osynlig som vinden, och i Nordens torn slickade hon sina sår. Och där finns hon nu, så mäktig att själva drakarna fruktar henne, även om de inte vet var hon håller hus. Men Ayehauh’kea har återhämtat sig för länge sedan, och hennes styrka är större än någonsin.
Ayehauh’kea är byggd som en klassisk sagitaur – lejonkropp, mänsklig överkropp, horn och vingar. Håret är vitt, och lockigt, och ögonen blodröda. Hyn tycks skimra i svart och silver. Hon går klädd i ett förmodligen magiskt harnesk i inget mindre än drakskinn – det är Raucayovas silvernaggade gyllenfjäll hon bär. Hennes fyra armar är dock bara och de pryds av armband och smycken från det gamla Colonan, Radh-Kamra, Edron och mäktiga magiska sådana från egen hand, och från Västerns och Nordens torn. Naglarna är långa, bleka och närmast kloliknande. Ett långt sagitaursvärd tycks kunna dyka upp i hennes hand när hon så önskar, men annars bär hon allt som oftast en stav i drakben i en eller två av händerna. Denna är mycket magisk, och mäktig. Annars föredrar hon att ordna med magin själv, för stunden, och håller sig inte med så mycket artefakter. Hon är trots det en otroligt skicklig alkemist, liksom hon är otroligt skicklig inom hela magins mångfacetterade område. Hon är över tio tusen år, och hennes magi är långt mäktigare än vad någon egentligen anar. När hon dräpte Raucayova var hon förmodligen skickligare än denne själv inom magi, vilket säger en del om hennes rang.
Ayehauh’keas mål är dunkla. Hon är otroligt stolt, och högmodig, och redan i Radh-Kamra ansåg hon sig stå långt över vanliga dödliga. När drakarna drog undan för folkets vilja blev hon otroligt slagen, eftersom hon sett upp till dem som gudar. Detta var förmodligen det som från början satte igång hennes fiendskap mot drakalliansen, även om hon då inte för ett ögonblick visade det öppet. Emellertid kom hennes dåd att senare mer eller mindre tvinga henne till drakalliansens fiende, men snart var det också hennes mål i själ och hjärta att motarbeta dessa.
Sagitaurens intelligens är skrämmande, och hennes kunnande ofattbart. Hon är fortfarande bitter, hatisk och ibland även sorgsen, för hon vet att hon trivdes med att vara Raucayova trogen och drakarna hängiven, men samtidigt anser hon att det var de som svek henne, och att det var de som handlat fel. Just nu håller hon sig i bakgrunden, och vet inte riktigt vad hennes mål är för stunden, och hon låter de övriga i rådet, sanarialverna och Jokum den Vite, sköta handlandet. Hon vet att hon förmdoligen är mäktigare än dessa, och skulle det vara något i deras agerande som hon inte gillar, så är det bara att gripa in. Men, Ayehauh’kea avvaktar just nu, och hennes gelikar får fritt spelrum.
--
Och detta var alltså Ayehauh'kea. Tilläggas bör att... Skit i att läsa det om ni inte orkar.
Det relevanta, hursomhelst är - händelser i Mithera. Förlåt att jag krånglar till det så.
Observera att spelmötet är imorgon också. Svar innan klockan 11:00-12:00 imorgon lördag vädjar jag om.
-Hjalle, på morgonkvisten.
Jag har nu fört mina lamm till Mithera-skogen. Det är en lång historia - rollpersonerna, som består av den spydige léaramalven Elasaid, dvärgen Drekh och kraggbarbaren Rese Tveskägg, Siegber av Rjaltas utsände att studera Consabers krigsmakt och samhälle (Siegber har planer), blev för ett tag sedan tillfångatagna av rauner. Anledningen var lite brokig, men för att göra en lång historia kort hade de i sin ägo ett svärd som eftertraktades av raunerna. Svärdet hette Shagaril, och var mycket gammalt, och det hade burits av en av de största raunländska världserövrarna. Emellertid var denna forna storkhaga helt i händerna på sin rådgivare, Jadén khan Kanaga, och detta störde tydligen drakarna. Hans palats brändes, och alla utom Jadén dog. Han flydde istället in i svärdet, och där finns han än.
Raunerna (Kärlekens hord) ville ha svärdet ur ren maktsynpunkt, och visste inte alls att det bodde en forntida raunländsk häxmästare däri, men det fanns även andra som ville åt det. Nordens Torn, med min egenskapade uråldriga raunlisch Jokum den Vite i spetsen, ville nämligen åt klingan, för häxmästaren i fråga vore i sanning en schysst förstärkning. När det kom fram att svärdet var i Harandran blev de rätt glada, och utan vidare svårighet lät de en förrädare stjäla det åt dem. Sålunda - Shagaril finns i Mithera-skogen, i händerna på ett gäng uråldriga ärkemagiker. Schamanen Narthavi, som var den som från början lät 'inhämta' svärdet från rollpersonerna, har därför anordnat en expedition till Mithera, och däri ingår förstås rollpersonerna (japp, de är på vift tillsammans med sina fiender.) Hur schamanen fick reda på att svärdet fanns i Mithera är höljt i dunkel. Är det månne så att orden kanske ville att en expedition skulle skickas efter dem?
Det är februari. Det är kallt. Men... Vad fan ska hända i Mithera? Massor av otäckt hade jag tänkt, men omständigheterna har transformerat min hjärna till en oinspirerad larvgröt. Alla idéer jag har blir bara dimma... Panik!
--
Okej, innan du börjar läsa detta - (det är långt) - så ska jag säga att... Du behöver inte läsa det. Det kan ge en lite större insikt, och ger upphov till mer konkreta förslag, men det relevanta är texten ovan.
[Frivillig... nånting]
Här följer en liten beskrivning på expeditionens medlemar...
Kublai khan Katijka: Stenhård raunländsk krigsherre, charmant, rapp i käften, stolt och allmänt älskad och hjälteförklarad av Kärlekens hord. På utsidan verkar han stormtrivas i rollen som bortskämd krigare högt uppe i den raunländska hierkin, men i själva verket avskyr han det, och den enda han är någorlunda nära är hans halvbror Kharjis.
Kharjis khan Kutijka: Lika stenhård, men är ganska bortglömd. Arbetar i ”horndraksavdelningen”, och har vidunderligt god hand med dessa. Är ärrad och har ett ganska skrämmande och vanställt utseende, och kan vara både grym och slug. Dock så har han, innerst inne, ett hjärta av guld, och om inte annat glimten i ögat. Han avundas sin halvbror och är bitter över att vara i skuggan av denne, men är lojal honom i döden och skulle inte tveka att offra livet för honom, även om det skulle ske med sammanbiten bitterhet.
Narthavi av Anas klan: Listig, kall och beräknande slemmo till raunländsk andebesvärjare. Har sina egna agendor, men jobbar för att vinna makt främst inom raunernas länder. Intresserar sig för allehanda som är dunkelt och mysko, och har redan i unga år på skum väg lärt sig konsten att påverka och föra fram (inte nödvändigtvis sanna) budskap i andras drömmar. Tillsammans med sin dotter Yirima står Narthavi expeditionens schamanistiska och magiska förmågor, och det är på hans vilja och order som den blir av. Även rådgivare åt khagan Lors, vilket underlättar i maktintrigerandet. Lurade léarammagikern Tearlach i en dröm att Shagaril skulle till raunerna.
Yirima av Anas klan: Är Narthavis dotter och lärling, och har i sanning ärvt sin faders talang och intresse för det ockulta – i än högre grad. Hon fascineras otroligt av legendariska häxmästare, såsom Jadén khan Kanaga, Jokum den Svarte, Iktavi Dödsbringare och Kumbanigash den Svarte, och har dykt djupare än hennes fader anat i den mörka ockultismens lära. Hon är begåvad, men rastlös och ivrig. Hon längtar efter att få se världen, få mer kunskap och få uppleva äventyr, och drömmer om att gå i de mytiska häxmästarnas svarta fotspår. Emellertid är hon hyfsat sympatisk, och har både hjärna och hjärta. Skulle hon komma i kontakt med (…exempelvis…) Jokum den Svarte skulle hon en kort tid tjäna denne med exalterad hängivenhet, men skulle snart ångra att hon någonsin hörde talas om honom, och avsky hans grymhet och ohyggliga tilltag.
Narzdan Mancelan: Stolt cirefalisk vapenmästare, som tagit tjänst hos Narthavi i ren bitterhet över att han blivit förvisad från sin familj (tydligen irriterade det dem att han högg av sin broder Azit på mitten i en rivaliserande-kärlekskonflikt). Han är ganska surmulen, och tämligen osocial, men pålitlig och en duktig stridsman. I övrigt är han ganska inåtvänd för tillfället, och en smula för stolt och våldsam för sitt eget bästa.
Thalcoz: Ständigt leende cirefalier, Narzdans följeslagare och vapendragare. Är ej att lita på, men är ganska trevlig och charmig ändå, och betydligt socialare än Narzdan. Ofta får han tala för dem båda. Studerade på samma fäktakademi som Narzdan en tid, och de har hållit kontakten sedan dess. Blev dessutom indragen i Narzdans kärlekshärva sedan han lägrat dennes tvillingsyster, som var trolovad med Azits bäste vän, och därmed ådrog sig både dennes och Azits vrede. Sålunda fann han det klokt att följa med Narzdan på en tripp norrut.
Iten: Raunländskt råskinn, med hög sadism, allmän slemproppighet, skev sexuell läggning, ett tämligen rått och oborstat flin, mycket muskler och lite hjärna. Han är krigare, och tämligen uppskattad inom gebiten – det skadar aldrig med folk som dödar med ett brett flin på läpparna. Han tycker mycket om att göra andra illa, och utnyttjar sin styrka och kroppsbyggnad till fullo mot sådana som är svagare än han själv. Han är en sådan som kan tänkas ha slagit sin lille bror fördärvad morgon och kväll, och skrattat åt honom när han grät. Sålunda är Iten en komplett osympatisk figur, och dessutom en stor egoist – dock har han en viss respekt för exempelvis Kublai, men han kan givetvis inte låta bli att massera egot när han nu ingår i samma expedition som honom. Han försöker ofta visa sig tuff för Kublai (som har väldigt svårt för honom) genom det han är bäst på, det vill säga att racka ner på andra, medelst muskler och nävar.
Nevas: En lismande och underdånig raunländsk hästhandlare, som rest och handlat mycket, bland annat till Kraggbergen och Drunok. Han är tämligen intelligent, och en god förhandlare, men saknar muskelstyrka och tålighet. Han är inte svag, men faller till föga gentemot de flesta andra i sällskapet. Hans roll är i huvudsak att sköta om hästarna, men det var även han som rekryterade cirefalierna och de båda eyrentigrinnorna till sällskapet, plus att han sedan tidigare haft den dugliga kamorianske trälen Björnfrände i sin ägo och vänskap. Dessutom, och det är den främsta anledningen, känner han till berättelserna om Mithera mer än någon annan, och ses därför inofficiellt som något av en vägvisare.
Vonya Vindburna: Högrest och stolt eyrentigrinna, som tillsammans med sin syster Ithi tagit anställning som livvakter åt handelsmannen Nevas. Hon håller väldigt hårt på sin heder, är tämligen cynisk, väldigt självsäker och kaxig, och hyfsat tuff när det kommer till våld. Trots hennes benhårda heder är hon tämligen skrupelfri, och kan tänkas jobba för nästan vem som helst om betalningen är den rätta. Emellertid är hon tämligen kärlekskrank, och detta är förmodligen hennes största svaghet. Då hon är förälskad byts alla hårda, kyliga och krigiska drag ut mot kvinnlig charm och kontinuerlig rodnad. Hon är en väldig drömmare när det gäller kärlek, dessutom, och kan vara svår att nå då förälskningsvågorna är som värst.
Ithi: Vonyas yngre syster, tillika livvakt åt Nevas. Hon är ganska tyst, även om just det karaktärsdraget förstärks en hel del på grund av hennes äldre systers tämligen utåtriktade stil. Dock så är hon stolt, och biter ifrån rejält om hennes heder (eller hennes systers) smutskastas. Hon är förvånandsvärt skicklig med klingan, någon som hon brukar tillsammans med en rundsköld i raunländskt snitt. Det har även märkts att hon är tämligen intelligent och snabb i tanken, och hon stör sig ofta på andra mer trögfattade personers långsamma tankegångar. Detta visar hon genom att himla med ögonen och sucka, vilket gör att många personer retar sig på den tysta men ack så överlägsna eyrentigrinnan. Ithi besitter dock en stor världsvana, även om hon inte öppnar munnen så ofta, en stilfull grace och ett osvikligt mod.
Kuya: En kvinnlig legosaldat med ett hett temparament. Hon var i horden känd som en av de mest våldsamma och skickliga krigarna. Hon kan i full galopp träffa ett mål med sin båge på över hundra meter – hennes yxa har nedgjort ett dussintal dugliga kämpar och khagan Lors hade henne som älskarinna. Narthavi och hon kom dock inte väl överens då han ansåg att hon hade en allt för stor inverkan på khagan Lors beslutsfattande. Efter en särskilt våldsam diskussion så slog hon till pajonen – vilket är ett brott som är straffbart med döden. Lors beslutade dock att hon skulle bli förvisad, men istället för att ta sig till angränsande stammar begav hon sig söderut tillsammans med en cirefalisk handelskolonn. Hon fick anställning som legosoldat, och har de senaste åren varit i olika cirefaliska handelshus tjänst. Emellertid, när pajonen Narthavi sände efter henne och sades ha förlåtit henne, så återvände hon till Harandran utan att tveka, dock sammanbitet. Hon har fortfarande svårt att hålla sams med pajonen, men försöker hålla tillbaka sin ilska så gott det går och göra som han vill – förra gången hon släppte ut sin vrede mot honom var det nära att hon fick betala med livet.
Dränga-Ulfsic: Denne hårt arbetande ashariske bonde är Thalcoz gästarbetare. Han är otroligt bonnig, men till detta bondslug och bondförnuftig. Han är helt enkelt den Vanlige Mannen i ett nötskal, och förstår sig inte på trollkonster och sånna saker de höga herrarna ägnar sig åt – lagom äventyr för honom är en ovanligt ilsken tjur eller en ko som ska till att kalva. Emellertid gör han alltid sitt jobb utan att klaga, och arbetar flitigt och enträget fastän jorden har lite att ge. Han levde så i en bondgård mellan Jarla och Foran Rim, tillsammans med hustru och fem ungar, i många år, innan gården fick besök en ovanligt kylig höstkväll – den brändes ned till grunden av rövare från Svarta skogen, och plundrades på allt av värde. Ett barn, det äldsta, höggs ned liksom hustrun, och resten brändes inne medan männen tampades med en skrämd Ulfsic. Med yxor och påkar slog de honom till marken och red där ifrån, men Ulfsic reste sig redigt förbannad och följde efter. Han gav upp efer ett tag, och återvände hemåt. Bedrövad samlade han sedan ihop ett par mynt han kunde hitta i askan, och begav sig norrut längs landsvägen. I staden Jarla tog han anställning på ett värdshus, men det slogs igen av stadsvakten efter ett särdeles våldsamt bråk där tre män omkommit och stadsvakten som försökte stoppa bråket träffats av en flaska blaskigt vin i ögat. Ulfsic tog värvning som gästarbetare hos ett cirefaliskt följe, och blev cirefaliern Thalcoz personlige gästarbetare.
Sorgen efter familjen lindrades efter ett halvår av supande på värdshuset i Jarla, och han trivs ganska bra i cirefalisk sold.
Enöga: Den robuste Enöga är en raunländsk träl, och då han saknade ett öga redan vid inbringandet gavs han det namnet. Hans tunga är avskuren, så han kan inte tala. Men, han är stark som en björn och tålig därtill, så han är en uppskattad träl för den sakens skull. Han var tidigare horndraksryttare hos De vanställda, och har ett ohyggligt utseende därtill. Han är butter och vresig, men gör som han blir tillsagd, om än surt och sammanbitet. Dessutom är han otroligt modig, och tvekar inte att rädda folk som han varken känner eller har ett gott hjärta till från fara. Just därför togs han med på expeditionen. Hans yttre men är omfattande – hans hår är bortbränt, hans ena öga förstört av en pil, hans ansikte vanställd med glödgade klingor, många utav hans tänder är utslagna, han har brottaröron, hans näsa är krossad, är fruktansvärt ärrad över så gott som hela kroppen, saknar efter en horndrakes nafsande två och ett halvt finger på vänsterhanden, och är dessutom gravt halt – men han är ändå tämligen intelligent har en stor dos bondförnuft. Därtill har han en god hand med horndrakar, vilket fått Kharjis att ta honom till sig.
--
Detta är alltså själva expeditionen. Nordens torns medlemar beskrivs ganska bra i beskrivningen i fråga, men jag har en del andra element där till - häxmästarlischen Jokum och sagituaren Ayehauh'kea (jag har precis lärt mig att stava till hennes namn). Jag beskriver dem här också, för att få en full bild av Nordens torn.
Jokum den Vite
Bakgrund och Ambitioner: Det var många tusen år sedan, då Jokum föddes. Hans moder dog vid födseln, men hordens ihana tog över skötseln. I hemlighet siade hon över barnet, och hon såg att detta gossebarn i många år skulle bli ihågkommen som en av de största. I ett nästan överbeskyddande lärlingsskap så lärde hon honom allt hon kunde, för att sedan utnyttja honom till sina egna syften. Och Jokum visade sig ha fallenhet för alla tänkbara ockulta konster. Ryktet om honom spreds snabbt, och han sades vara det utvalda barnet, skänkt av gudarna, och med en ande så stark den trängde ut hans moders redan vid födseln. Jokum själv var underligt tyst, nästan blyg, och på ytan verkade han inte mycket värd – han var liten och bräcklig, och kom sent till mandom, men hans begåvning var enorm.
Så kom det sig att Kumbanigash den Svarte (som beskrivs av skaparen Ymir här och och här) hörde talas om honom, och han sände sina vandöda tjänare att leta upp pojken som sades vara gudarnas utvalde. De fann honom, dödade hans livvakt och rövade bort honom.
Och så tränades han av Kumbanigash den Svarte. Han blev mindre och mindre hänsynsfull och i hans sinne började det nu gro att han var mäktig – han hade stora krafter. Man letade efter honom länge i raunernas område, men han hittades aldrig. Och hans kunskaper växte, han lärde sig dödsmagi och konsten att förvrida människors och andra levande varlesers sinnen till oigenkänlighet. Han insåg även sin potenitella makt i raunernas länder, och i hemlighet törstade han efter att få återvände, återvända som herre och konung över stammar, hövdingar och horder. Han rymde en natt från Kumbanigashs fäste, dold med magi för sin mästare. Allt för sent upptäckte denne att hans lärling var borta.
Vid sin återkomst var Jokum mäktigare än någonsin. Men han tycktes glömd – ingen mindes hans namn annat än som legender, och vissa trodde aldrig att han funnits. Alla var ense om att han inte var Jokum, i alla fall. Hur länge hade han egentligen varit lärling åt Kumbanigash?
I två dygn gjorde sig Jokum sedan till en lisch. Han drog sig undan från horden, och trots att han var död så kände han livet inom sig. Han drog sig norrut, bort från sin hord. Kumbanigash själv jagade honom, men Jokum kände avsky inför honom – han hade hållit honom borta från en makt större än man kunde ana, och folk hade glömt hans namn. Han lät sig inte finnas, utan försvann in i Mitheraskogen undan hans vandöda.
När han vandrat länge där, utan att känna varken hunger, trötthet eller kyla, så lade han sig i dvala undan världens grymhet. Han sov i hundratals år i köldens hjärta, innan han vaknade. Hans bitterhet hade inte svalnat, men hans vrede, och han begav sig norrut, ut ur Mitheraskogen. I Den stormande Himmelens hord vann han inflytande, och han utgav sig att vara utsänd från gudarna. Han blev rådgivare åt dess khagan, och han hjälpte den lilla oansenliga horden att vinna inflytande. Han ledde dem i krig mot horden som han ansett förskjutit honom för hundratals år sedan, och den sargades svårt. Hans rykte växte igen, och legenderna om häxmästarpojken som försvann vaknade igen. Men med det föddes inte bara förundran, utan fasan spred sig på stäpperna. Horderna samlade sig för att krossa honom åter, och i ett mäktigt slag blev han övergiven av större delen av Den stormande Himmelens hord. Hans närmsta män – hans lärjungar – stod fast, och skummande av vrede ledde han dem in i Mitheraskogen igen. Han svor att hämnas raunerna, och världen. Några av lärjungarna dog i kylan, och han animerade deras kroppar. Tillsammans upprättade han och hans få överlevande lärjungar Häxmästarnas Brödraskap. De var stilla i skogen, upprustade ett starkt fäste, och ägnade sekler åt studier. Han lät döda dem en efter en, emedan han animerade dem till vandöda belialer. Det talades fortfarande om hans korta storhetstid hos raunerna, och han sades dväljas fortfarande i Mithera. Samtidigt började Jokum intressera sig mer och mer för omvärlden. Han sände ut tjänare och spioner, lösa kontakter knöts, även om Jokum själv fruktade både Kumbanigash den Svartes och raunernas hämnd. Han drevs dock av tron i att en dag skulle han föra raunerna i fördärvet, raunerna och världen.
Så en sommar kom han i kontakt med Alariel Stålvinge – liljegardisten och sanarimagikern från Sunari. Tillsammans med några andra sanarialver hade denne nyss förskjutits från Liljans råd. Jokum bjöd dem att komma till Mithera, för att där bida sin tid. Så hände det alltså att Häxmästarnas Brödraskap utökades med sanarialver från syd, så mäktiga och så ondskefulla att de förskjutits från hela alvernas samhälle. Jokum själv gladdes åt denna förstärkning, och han hjälpte själv Alariel Stålvinge att bli en vandöd lisch så som han själv.
Emellertid insåg han försent att sanarialverna höll på att mer eller mindre ta över hans orden och makt. Medlemarna underkastade sig mer och mer dessas vilja än hans egen, och han kände sig mer och mer övergiven. Nu steg bitterheten, och hatet växte även mot alverna. Emellertid drev han igenom en sak som kom hans anseende att växa igen, men även få honom så gott som helt övergiven av alla förutom sanarialver – vaktat av draken Jandlitjari fanns svärdet Shagaril. Detta var ett utgammalt svärd, några hundra år äldre Jokum själv, och det var skapat av häxmästaren Jadén khan Kanaga. Det var i raunhövdingen Jaharal khan Orkhon, som var en man med otrolig makt. Han sargade länderna i syd svårt, allt emedan han handlade helt efter Jadéns dunkla syften. Detta anade drakarna, med Jandlitjari i spetsen, och de beslöt att krossa häxmästarens makt – han höll på att bli för farlig. Warrdhurk brände palatset, men Jadén khan Kanaga flydde in i svärdet. Det fördes till Jandlitjari, och vaktades av draken i många och långa år. Tills nu Jokum kom sig för att försöka stjäla svärdet från draken, för att så få in en synnerligen välkommen raunländsk förstärkning, i form av den legendariske häxmästaren Jadén khan Kanaga. Han och hans lärjungar gjorde en kupp emot draken helt nyligen, och lyckades nästan döda denna. Emellertid drevs de bort av den allvarligt sårade drakens flämtande magi, och svärdet lyckades ej stjälas. Istället togs det av en alvisk magiker till Khakra, draken i Thalamur. Men så visade sig det att ytterligare en fraktion var ute efter svärdet – raunlänningarna. Det lyckades rövas av dem, och fördes till fästningen Harandran, helt nära Mithera. Trots att Jokum förlorat så gott som alla sina lärjungar mot draken så fröjdades han, ty så nära och vaktat av en så ringa makt så hade han den så gott som i sin ask. Han fick en raunlänning som tjänat honom i hemlighet, fastän i sin egen hord, att stjäla den, och den fördes till Nordens torn.
Jokum drivs av hat och hämnd – hämnd mot raunerna, som förskjutit honom för alltid, och hämnd mot Kumbanigash, som undanhöll honom den makt han fått. Just nu drivs han även av hämnd emot sanarialverna, även om detta är en av hans djupaste hemligheter. Han ångrar djupt att han någonsin välkomnade dessa i sitt brödraskap.
Nu är tid att skrida i verket. Med förstärkningen Jadén khan Kanaga i färskt bagage, och återfådd gnista så är han nu beredd att gå långt för att söndra raunlänningarna, drakalliansen och världen. Egentligen är han bara sugen på att krossa raunerna, eller åtminstone spela ut dessa mot länderna i syd, men då hans kollegor sanarialverna jobbar mer världsomspännande så får han spela med dem också. Han vet att han är som starkast med dem, och även om han hatar dem så vet han att han måste göra dessa till lags för att bäst lyckas med sina egna agendor.
Utseende och personlighet: Jokums utseende är tämligen skrämmande. Han har levt i många tusen år, och trots att han förhindrat föruttnelse på magisk väg så ser han, för att beskriva det hela träffande, ganska död ut. Hans hy är blek, nästan kritvit, förutom under de onaturliga, gröngula ögonen, där den är sjukligt mörk, som sömnringar. Håret är skuggrått, och räcker honom en bra bit ned på ryggen. Han saknar skägg. Munnen är stor och för det mesta förvridet i ett stilla hånleende. Detta blottar hans synnerligen läskiga tänder, vilka är i en stålglänsande metall, och magiska. Bakom dem ligger en sjukligt färgad tunga, vilken är något för stor. Läpparna är torra och spruckna, blekt grå till färgen.
Jokum går klädd i en svart, kåpliknande klädsel. Den består av flera lager tyg och är mycket massiv. Ur de långa, tunga ärmarna sticker små, vita händer fram – men naglarna är borta och ersatta med klor i samma material som tänderna. Händerna bär även tydliga tatueringar från lischprocessen, liksom den magra, bleka kropp som döljer sig bakom det svarta tyget.
Jokum är otroligt bitter. Det mesta har inte blivit ett dugg som han tänkt sig i sitt liv, och hans hat har förvridit honom. Han drar sig inte för speciellt mycket, även om han gör det som gynnar hans syften. Han är otroligt kunnig inom ett flertal områden, och hans magi är mäktig. Denna använder han så gott som hela tiden, vilket gjort att han mer och mer föraktar andra medel. Direkt våld använder han sällan, eftersom han föredrar magi, men hans skicklighet med det korta svärd han föredrar är inte att förakta. Emellertid vet han att strid inte är hans starkaste område, även om det tar emot att erkänna att en erfaren krigare förmodligen är överlägsen honom i direkt våld. Men, Jokum har sin magi, och den brukar göra även den sturskaste vapenmästare ganska tossig…
--
Detta var alltså Jokum den Vite.
--
Ayehauh'kea
Redan under den förra peripetin levde sagitauren Ayehauh’kea i Radh-Kamra. Fruktad och respekterad av de mest hänsynslösa drottningarna fanns hon vid deras sida i århundraden. Varifrån hon kom visste ingen, men när hon först dykt upp hade det varit på Blå havets svarta stränder. Under peripetin var hennes profil låg, och hon försvann spårlöst i många månader. Hon kom tillbaka flera år efter peripetin, och hon sökte sig till Ferriskulten. I århundraden levde hon tyst och tillbakadragen där, och hon såg begåvade ynglingar läras magins konst, växa och bli mäktiga, och dö. Sedan försvann hon därifrån igen, österut denna gång. Hon drog mot Colonan, spirande uppåt, ungt och starkt. Där fick hon en mer framträdande roll, och var betydligt öppnare – i det kejserliga palatset huserade hon, som hovmagiker och hovprofet. Hennes kunskaper inom ockultism, magi, alkemi och spådomskonst möttes av flammande respekt av det växande riket. Allt efter som hon fick mer makt och anseende växte hennes stolthet, och med det kom känslan av överhöghet – självaste kejsaren bemöttes ofta med förakt, och hon höll sig med slavar och den bästa uppassning. När drakarna började dyrkas var hon till en början mycket avundsjuk och föraktfull mot dem, men hon insåg att de hade enorm makt, större än hon själv. Sålunda kom hon att lismande underkasta sig drakarna, och hon valdes som människornas främsta språkrör till dem (trots att hon själv ej var mänsklig, långt ifrån). Hon blev alltså ledare för drakväktarna, drakarnas prästerskap, och hennes makt växte. När sedan splittring skedde mellan drakarna och de sittande kejsarna, och drakväktarna jagades av dräparna, fylldes hon av hat och bitterhet. I långa tider hade hon nu tjänat drakarna hängivet, till en början för att det gynnade henne, men senare för att det var det rätta och för att drakarna strävade efter gott. Hon såg upp till dem som sina gudar, men när flera av dem dräptes och deras makt sviktade, ansåg hon sig sviken, och bitter för att de inte varit så gudomliga som hon i sitt hjärta hållit dem. I tusen år höll hon sig gömd i bergen norr om Colonan, och på De stora stäpperna i norr, där hon eggade raunerna till anfall mot Colonan. Emellertid var hon fortfarande drakväktare, och draken Raucayova trogen, och hämndlystnad inför Gahan Dräparen, den sittande kejsaren, flammade upp inom henne. Den åldrade mannen blev den siste coloniske kejsaren att se Ayehauh’kea, och det var också det sista han i livet såg – när Raucayova var nästa mål för hans klinga, mötte hon honom på vägen till hennes drakväns boning. Med brinnande hat i blick höjde hon sitt svärd, och utan ett ord skiljdes det från hans ärrade kropp. Så dräptes Gahan, den främste drakdödare genom alla tider, och Raucayovas eld och klor krossade hans flyende män efter sagitaurens hämnd. Men Ayehauh’kea var fortfarande fylld av sorg och hat, och hon tog avsked från sin drakvän och sökte sig mot väst. Hon ansåg fortfarande att drakarna svikit henne, och att deras makt inte var så stor som de gett sken av. I ett besynnerligt skede beslöt hon sig därför att pröva drakarna…
Ayehauh’kea försvann de kommande århundradena. Var hon tog vägen visste ingen, kanske låg hon i dvala, kanske utforskade hon världen och dess hemligheter. Nästa gång hon dök upp, emellertid, var långt västerut, i riket Edron, under kejsaren Nanórgona. I största hemlighet tränade hon honom, lärde honom eonernas hemligheter, satt vid hans sida i kejserliga palatset. Vad hennes avsikt var är osäkert, men troligt är att hon planerade använda den otroliga kraft han besatt att använda mot drakarna. Men Nanórgona var nära nog mäktigare än hon själv, och snart blandade sig drakarna in i leken på allvar. Ayehauh’kea hjälpte i hemlighet Nanórgona i ett av historiens mest fruktade magiska experiment, väckandet av hemligheter som ingen av drakarna var särskilt angelägna skulle komma ut till denna världshistoriens kanske mäktigaste mänsklige magiker genom tiderna. Morhaxvith ledde anfallet mot Edron, och sagitauren fröjdades. Riket gick under för drakarnas eld, men Ayehauh’kea hjälpte Nanórgona, sin skyddsling, att fly. Själv dödade hon en drake, och den fick i årtusenden efteråt vila i Edrons ruiner. Men med i anfallet fanns också Raucayova, och hennes vrede var gränslös. Ayehauh’kea flydde till slut, men Raucayova ensam förföljde henne, galen av ilska. Ut i havet flydde hon, över solsmekta vågor, men efter henne var Raucayova, och hon kom närmare.
Omedvetet flydde nu sagitauren till Västerns torn, De trettons råd, vägledd av häxmästarna själva. Hon kom till dem jagad, utmattad och svårt sargad av drakens magi, och de tog henne under sitt beskydd. De var gömda, och trots att draken länge sökte henne så fann hon henne inte.
Så kom det sig alltså att Ayehauh’kea, drakväkterskan och sagituaren, öppet hade visat sitt rätta jag inför drakarna. Hon förstod att deras vrede var enorm, och att de utan tvekan skulle döda henne om de fick chansen, men hon höll sig dold i Västerns torn, och blev en del i deras fraktion. Hon ogillade visserligen de mänskliga magikerna, men hon insåg att detta var det starkaste och tryggaste stället att nu vara på, och beslöt att istället hjälpa Västerns torn i deras mål och ambitioner. Visserligen hade hon hela tiden sina egna agendor, men i Västerns torn kom hon att dväljas i nästan tvåtusen år, hela tiden ökande i magisk kunskap. Men likväl så visste hon i sitt hjärta att hon ville mer än vad De trettons råd ville – Nordens Torn, Häxmästarnas Brödraskap, Tia’shi Tarivei, Västerns torns gelikar i Mitheraskogen, lockade Ayehauh’kea så mycket mer. Kontakterna med dem hölls lösa, och misstänksamma, men sagitauren visste att hon måste ansluta sig till dem. En stormnatt år 2667 e.D begav hon sig av, efter att ha stulit vissa relevanta föremål ur De trettons råds arsenal, och genom den mäktigaste magi gjort sig helt osynlig, både från andeplanet, Drömriket, den fysiska världen med alla sinnen. Snabbt och med fruktan i hjärtat, efter att ha lämnat det torn som givit henne trygghet och hållit henne säker från drakarnas vrede i nära nog två tusen år, skyndade hon fram, som en skugga i natten genom vildlanden i Kamor, över stäpperna och in i Mitheras kylslagna skogsmarker. Hon mottogs med höviskhet och respekt, och fann sanrt att detta var den fraktion hon hörde hemma i. Till en början arbetade hon maniskt för dess vinnande, men allt eftersom började hon åter dra sig tillbaka och ägna sig åt det stilla, tysta intrigernade som hennes gelikar sysslade med. Emellertid kom hennes magiska kunskaper att bli viktiga för tornet.
Det var för femtio år sedan som hon senast framträdde utanför Mithera. Till Edron drog hon, för att åter fånga de hemligheter som fallit i glömsla sedan rikets fall. Tyst drog hon iväg, med sanarialvernas stilla gillande, och hon färdades lika snabbt och skugglikt som för hundrafemtio år sedan ut, västerut den här gången. Men Drezin-renk-Drezins dvärgamystiker fick nys om henne, och dvärgakonungen Midars drakvän Dazkhatrim meddelade Raucayova, som i tusentals år hållits i Colonan, utan hopp om hämnd, men fortfarande med vreden flammande inom sig. Genom Skugglandet drog hon i ilfart, och i ett bergspass norr om Renk-Samar Maz-Vontar konfronterade hon Ayehauh’kea, sin förrädiska drakväkterska. Men sagitauren var nu otroligt mäktig, och hennes magi närmast av en lumiandrakes styrka och kraftfullhet. Och Raucayovas liv ändades för hennes svartkonst och för hennes sylvassa klinga, och hon störtade ned för bergsbranterna och slogs fördärvad mot dess klippor. Men Ayehauh’kea, svårt sårad och sargad efter kampen, drog som blixten tillbaka, osynlig som vinden, och i Nordens torn slickade hon sina sår. Och där finns hon nu, så mäktig att själva drakarna fruktar henne, även om de inte vet var hon håller hus. Men Ayehauh’kea har återhämtat sig för länge sedan, och hennes styrka är större än någonsin.
Ayehauh’kea är byggd som en klassisk sagitaur – lejonkropp, mänsklig överkropp, horn och vingar. Håret är vitt, och lockigt, och ögonen blodröda. Hyn tycks skimra i svart och silver. Hon går klädd i ett förmodligen magiskt harnesk i inget mindre än drakskinn – det är Raucayovas silvernaggade gyllenfjäll hon bär. Hennes fyra armar är dock bara och de pryds av armband och smycken från det gamla Colonan, Radh-Kamra, Edron och mäktiga magiska sådana från egen hand, och från Västerns och Nordens torn. Naglarna är långa, bleka och närmast kloliknande. Ett långt sagitaursvärd tycks kunna dyka upp i hennes hand när hon så önskar, men annars bär hon allt som oftast en stav i drakben i en eller två av händerna. Denna är mycket magisk, och mäktig. Annars föredrar hon att ordna med magin själv, för stunden, och håller sig inte med så mycket artefakter. Hon är trots det en otroligt skicklig alkemist, liksom hon är otroligt skicklig inom hela magins mångfacetterade område. Hon är över tio tusen år, och hennes magi är långt mäktigare än vad någon egentligen anar. När hon dräpte Raucayova var hon förmodligen skickligare än denne själv inom magi, vilket säger en del om hennes rang.
Ayehauh’keas mål är dunkla. Hon är otroligt stolt, och högmodig, och redan i Radh-Kamra ansåg hon sig stå långt över vanliga dödliga. När drakarna drog undan för folkets vilja blev hon otroligt slagen, eftersom hon sett upp till dem som gudar. Detta var förmodligen det som från början satte igång hennes fiendskap mot drakalliansen, även om hon då inte för ett ögonblick visade det öppet. Emellertid kom hennes dåd att senare mer eller mindre tvinga henne till drakalliansens fiende, men snart var det också hennes mål i själ och hjärta att motarbeta dessa.
Sagitaurens intelligens är skrämmande, och hennes kunnande ofattbart. Hon är fortfarande bitter, hatisk och ibland även sorgsen, för hon vet att hon trivdes med att vara Raucayova trogen och drakarna hängiven, men samtidigt anser hon att det var de som svek henne, och att det var de som handlat fel. Just nu håller hon sig i bakgrunden, och vet inte riktigt vad hennes mål är för stunden, och hon låter de övriga i rådet, sanarialverna och Jokum den Vite, sköta handlandet. Hon vet att hon förmdoligen är mäktigare än dessa, och skulle det vara något i deras agerande som hon inte gillar, så är det bara att gripa in. Men, Ayehauh’kea avvaktar just nu, och hennes gelikar får fritt spelrum.
--
Och detta var alltså Ayehauh'kea. Tilläggas bör att... Skit i att läsa det om ni inte orkar.
Det relevanta, hursomhelst är - händelser i Mithera. Förlåt att jag krånglar till det så.
Observera att spelmötet är imorgon också. Svar innan klockan 11:00-12:00 imorgon lördag vädjar jag om.
-Hjalle, på morgonkvisten.
.
