Nekromanti [Utmaning] Skriv en saga!

[Unfair]

Sagor är awesome, går ej att förneka.

Därför anser Jag att det vore passande att få lite sagor så här inpå hösten.

Utöver det faktum att det är roligt att skriva och roligt att läsa så är det även awesome när man kan väva in sagor i rollspel. Därför tycker jag att man ihop med sitt bidrag skriver om man tycker det är ok ifall andra använder din saga.

Så reglerna är alltså som följer:
1. Sagan får vara max 2 sidor (datorskrivet, storlek 12, ingen flummig special font)
2. Sagan ska vara klar innan 10:e september.
3. Du måste nämna i din post ifall det är ok att andra använder den (för icke kommersiella syften).
4. Svenska eller Engelska.
5. Bidrag lämnas som text i en forum post, filer i .pdf, .txt eller genom GoogleDocs. Inget .doc, .html eller .pages tack.

EDIT: Det var två st. regel nr. 3.

 

[Unfair]

Här kommer lite för er som är intresserade:

Spoiler

”Så länge jag vetat så har det varit grått” Det säger folk. ”Allt är grått” Säger de. Jag vet bättre, det fanns en tid innan, då det inte var grått, innan smällen.
Men det var då, inte nu, nu är det grått, och alldeles fördjävligt,
och så är de där monstren här.

Plundringar sker varje dag, de svaga dör, de kan inte försvara sig, eller gömma sig. De flesta gömmer sig, de tog det lilla de hade kvar och kröp ihop, nu kan man inte hitta dem mer. Monstren kan inte hitta dem. De är säkra, för stunden. En långsam död dör de, först tar maten slut, då stannar de ändå ett tag till, när de är svaga, trötta, då kommer de, då är de lätta byten.

Det är ganska lätt att vara skattletare idag, jag gillar namnet skattletare. Jag tar allt jag hittar, även de som andra har.
Det är då de säger det:
Monster.

Fan vilken smäll det var.

 

[Anarchclown]

Jag är nog intresserad. Men kan inte lova något. Har svårt att få inspiration på beställning.

 

[Unfair]

För att sagor är bäst:

Spoiler

Den gamle mannens blick svepte fram längs barnens ansikten, fyllda av spänning. Han såg hur deras små ögon brann av förväntan. Han älskade dessa stunder, det var det sista han hade kvar att glädja sig åt. Han lät dem hållas en stund, han hade inte bråttom. Precis när en av dem tänkte säga något så tog han till orda:

”Detta är en saga om en liten flicka, si så där 9 är, som går ut i skogen för att plocka blommor. I den djupa skogen så träffar hon på en drake, en drake så grön som träden på våren. Flickan börjar prata med draken, hon berättar om sin mamma som bränner bröd, om sin storasyster som pussar läskiga pojkar och om sin mormor som är sjuk. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja vara drake’
Flickan svarar att hon är ledsen, det hela vore bättre om än hennes mormor mådde lite bättre, hennes syster hade mindre läskiga pojkvänner och hennes mamma kunde baka bröd bättre. Sedan frågar hon draken:
’Kan du som är så stor och grön göra något åt ett problem så litet?’
Draken svarar:
’Drakar kan förändra mycket. Tror du att du hellre skulle vilja vara drake?’
Flickan nickar.”

”Tio år går och sedan är flickan åter ute och går i skogen, och igen så träffar hon på samma drake. Återigen så pratar de och flickan berättar att nu har hennes mamma kunnat baka bröd ordentligt, hennes storasyster har hittat en bra man och hennes mormor lever fortfarande. Däremot så har hon inget eget hus, det har varit dålig skörd och hon har aldrig fått gå i skolan. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja vara drake?’
Flickan svarar att hon är ledsen, det hela vore bättre om än hon hade en bra man, det blev bra skörd nästa år och hon kunde läsa. Sedan frågar hon draken:
’Kan du som är så stor och grön göra något åt ett problem så litet?’
Draken svarar:
’Drakar kan förändra mycket. Tror du att du hellre skulle vara drake?’
Flickan nickar.”

”Ytterligare femtio år går och sedan är flickan åter ute och går i skogen, och återigen så träffar hon på samma drake. Återigen så pratar de och flickan berättar att hon nu har levt i ett stort hus, det har varit bra skörd nästan varje år och hon kan både läsa och skriva. Nu har hon levt ett mycket bra liv säger hon. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja varit människa?’
Flickan svarar att hon inte är ledsen, det hela hade varit åtskilliga gånger värre om hon inte hade varit drake.”

”Idag så sitter det en flicka bredvid draken i skogen, hon är fortfarande 9år.”

 

[Unfair]

Haha, då jag redan brutit mot en av mina egna regler (Regel 3) så ska jag nämna att det är fritt att använda alla de sagor som jag skriver för eget icke-kommersiellt bruk. Om du däremot någonsin skulle vilja publicera någon eller så så fråga mig först.

//Lallo - som inte har koll på olika licenser utan bara gillar sagor.

 

[Ulfgeir]

Bryter mot punkt 1, men här är en saga i alla fall. självklart får andra använda den för icke-kommersiella syften så länge ni inte försöker claima att den är er... =^_^=

edit: Liksom unfair vill jag gärna ha feedback.

/Ulfgeir

 

[Radioaktiv]

Yay! Bästa initiativet på länge! Skall försöka skriva något värdigt att slänga upp ^^

 

[Radioaktiv]

Jag måste försöka hitta ett sätt att inspirerad dig på, så att du kan fortsätta på vita tornet-sagorna med...

 

[Unfair]

Då folk värkar uppskatta tråden så fortsätter jag med en tredje saga:

Spoiler

Detta är från den tiden då solens döttrar fortfarande var unga och sköna. Det är på den tiden då solen alltid sken över jorden.

”Mina barn, jag ger er här världen att vandra i, den är full med liv och rörelse och allt den är är ert.”
”Inget han gör kan skada er, min blick är alltid på er. Min värme är eran trygghet.” Sa Solen till sina döttrar. Solen släppte sedan ut dem på jorden. Där sprang de omkring, dansade i timmar, dagar. Deras lust och skönhet var en fröjd för människorna. Alla var lyckliga, solens döttrar var ju de fagraste och ljuvaste kvinnor än man kunde tänka sig. Men det var några som inte gillade det hela, männens fruar och döttrar bleknade bort och blev bortglömda, för hur kunde de mäta sig med solens strålglans? Jorden såg detta. Förtvivlades över det. Men vad kunde han göra? Moder Sols ögon lämnade ju aldrig sina döttrar.

Jorden försökte och sa: ”Moder Sol! Ta bort dina döttrar, de ger inte mina människor något lugn! De har satt halva min befolkning i tårar!” Solen hörde detta men gillade inte att bli tillsagd. Hon snäste då: ”Du har ingen rätt att säga till mig! Mina döttrar är fortfarande unga och människornas problem ska inte gå ut över dem!” När Jorden hörde detta blev han besviken, rent av arg, men han visste att det inte gick att argumentera med Solen när hon var på ett sådant humör så han vände henne då ryggen i förakt.

När jorden inte längre blickade mot solen så blev det natt, jordens första natt. Solens döttrar blev nu förfärade, vart var deras mor? Hon som lovat att alltid vara över huvudet på dem! Jorden såg detta och skrattade över deras förfäran. Människornas kvinnor tog nu chansen, de jagade bort solens döttrar från jorden. Solens döttrar flydde gråtande till himlen, där de fastnade i mörkret.

Allt eftersom natten blev längre så blev det även kallare, jorden förstod snabbt att han inte kunde överge solen utan var tvungen att spendera halva dagen med blicken på henne, vilket han gör än idag.

Varje dag så blickar solen ner på människorna, letar efter sina döttrar. Varje natt så blickar jorden upp mot stjärnorna, förfärade över att aldrig få se sin mor igen.

Jag vore även väldigt tacksam för all respons (även speciellt kritik) som jag kan få.

 

[Ulfgeir]

Feedback

Då folk värkar uppskatta tråden så fortsätter jag med en tredje saga:

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa mig!" onclick="toggle_spoiler(this, 'Hjälp, mina ögon!', 'Visa mig!')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;"> Detta är från den tiden då solens döttrar fortfarande var unga och sköna. Det är på den tiden då solen alltid sken över jorden.

”Mina barn, jag ger er här världen att vandra i, den är full med liv och rörelse och allt den är är ert.”
”Inget han gör kan skada er, min blick är alltid på er. Min värme är eran trygghet.” Sa Solen till sina döttrar. Solen släppte sedan ut dem på jorden. Där sprang de omkring, dansade i timmar, dagar. Deras lust och skönhet var en fröjd för människorna. Alla var lyckliga, solens döttrar var ju de fagraste och ljuvaste kvinnor än man kunde tänka sig. Men det var några som inte gillade det hela, männens fruar och döttrar bleknade bort och blev bortglömda, för hur kunde de mäta sig med solens strålglans? Jorden såg detta. Förtvivlades över det. Men vad kunde han göra? Moder Sols ögon lämnade ju aldrig sina döttrar.

Jorden försökte och sa: ”Moder Sol! Ta bort dina döttrar, de ger inte mina människor något lugn! De har satt halva min befolkning i tårar!” Solen hörde detta men gillade inte att bli tillsagd. Hon snäste då: ”Du har ingen rätt att säga till mig! Mina döttrar är fortfarande unga och människornas problem ska inte gå ut över dem!” När Jorden hörde detta blev han besviken, rent av arg, men han visste att det inte gick att argumentera med Solen när hon var på ett sådant humör så han vände henne då ryggen i förakt.

När jorden inte längre blickade mot solen så blev det natt, jordens första natt. Solens döttrar blev nu förfärade, vart var deras mor? Hon som lovat att alltid vara över huvudet på dem! Jorden såg detta och skrattade över deras förfäran. Människornas kvinnor tog nu chansen, de jagade bort solens döttrar från jorden. Solens döttrar flydde gråtande till himlen, där de fastnade i mörkret.

Allt eftersom natten blev längre så blev det även kallare, jorden förstod snabbt att han inte kunde överge solen utan var tvungen att spendera halva dagen med blicken på henne, vilket han gör än idag.

Varje dag så blickar solen ner på människorna, letar efter sina döttrar. Varje natt så blickar jorden upp mot stjärnorna, förfärade över att aldrig få se sin mor igen.

</div>

Jag vore även väldigt tacksam för all respons (även speciellt kritik) som jag kan få. </div></div>

Den här känns som en kortform av en mytologisk skapelseberättelse. Intressant, men skulle nog behöva förlängas lite..

/Ulfgeir

 

[Ulfgeir]

Feedback

Här kommer lite för er som är intresserade:

Spoiler

”Så länge jag vetat så har det varit grått” Det säger folk. ”Allt är grått” Säger de. Jag vet bättre, det fanns en tid innan, då det inte var grått, innan smällen.
Men det var då, inte nu, nu är det grått, och alldeles fördjävligt,
och så är de där monstren här.

Plundringar sker varje dag, de svaga dör, de kan inte försvara sig, eller gömma sig. De flesta gömmer sig, de tog det lilla de hade kvar och kröp ihop, nu kan man inte hitta dem mer. Monstren kan inte hitta dem. De är säkra, för stunden. En långsam död dör de, först tar maten slut, då stannar de ändå ett tag till, när de är svaga, trötta, då kommer de, då är de lätta byten.

Det är ganska lätt att vara skattletare idag, jag gillar namnet skattletare. Jag tar allt jag hittar, även de som andra har.
Det är då de säger det:
Monster.

Fan vilken smäll det var.

Intressant story med intressant twist. Går nog att utveckla till ett frö som pasar i exempelvis ett rollspel.

/Ulfgeir

 

[Ulfgeir]

Feedback

För att sagor är bäst:

Spoiler

Den gamle mannens blick svepte fram längs barnens ansikten, fyllda av spänning. Han såg hur deras små ögon brann av förväntan. Han älskade dessa stunder, det var det sista han hade kvar att glädja sig åt. Han lät dem hållas en stund, han hade inte bråttom. Precis när en av dem tänkte säga något så tog han till orda:

”Detta är en saga om en liten flicka, si så där 9 är, som går ut i skogen för att plocka blommor. I den djupa skogen så träffar hon på en drake, en drake så grön som träden på våren. Flickan börjar prata med draken, hon berättar om sin mamma som bränner bröd, om sin storasyster som pussar läskiga pojkar och om sin mormor som är sjuk. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja vara drake’
Flickan svarar att hon är ledsen, det hela vore bättre om än hennes mormor mådde lite bättre, hennes syster hade mindre läskiga pojkvänner och hennes mamma kunde baka bröd bättre. Sedan frågar hon draken:
’Kan du som är så stor och grön göra något åt ett problem så litet?’
Draken svarar:
’Drakar kan förändra mycket. Tror du att du hellre skulle vilja vara drake?’
Flickan nickar.”

”Tio år går och sedan är flickan åter ute och går i skogen, och igen så träffar hon på samma drake. Återigen så pratar de och flickan berättar att nu har hennes mamma kunnat baka bröd ordentligt, hennes storasyster har hittat en bra man och hennes mormor lever fortfarande. Däremot så har hon inget eget hus, det har varit dålig skörd och hon har aldrig fått gå i skolan. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja vara drake?’
Flickan svarar att hon är ledsen, det hela vore bättre om än hon hade en bra man, det blev bra skörd nästa år och hon kunde läsa. Sedan frågar hon draken:
’Kan du som är så stor och grön göra något åt ett problem så litet?’
Draken svarar:
’Drakar kan förändra mycket. Tror du att du hellre skulle vara drake?’
Flickan nickar.”

”Ytterligare femtio år går och sedan är flickan åter ute och går i skogen, och återigen så träffar hon på samma drake. Återigen så pratar de och flickan berättar att hon nu har levt i ett stort hus, det har varit bra skörd nästan varje år och hon kan både läsa och skriva. Nu har hon levt ett mycket bra liv säger hon. Draken lyssnar tålmodigt och när flickan är klar så säger draken:
’Är du ledsen? Trivs du med ditt liv? Tror du att du hellre skulle vilja varit människa?’
Flickan svarar att hon inte är ledsen, det hela hade varit åtskilliga gånger värre om hon inte hade varit drake.”

”Idag så sitter det en flicka bredvid draken i skogen, hon är fortfarande 9år.”

Här fick du med den klassiska berättaren, jag är lite kluven dock till slutet, då det känns lite som om den saknar kontinuietet. Det blir liksom bara lösa ögonblicksbilder här. Vet inte hur man löser det.

/Ulfgeir

 

[Unfair]

Så. Då är utmaningen slut. Tråkigt att inte fler ville vara med. Men, men.

Jag röstar på Ulfgeir som vinnare ifall man kan se det som en tävling. Sure, han höll sig inte inom reglerna men jag sjunker inte så lågt att jag röstar på mig själv.

 

[Ulfgeir]

Eftersom jag inte heller röstar på mig själv så torde det väl innebära att vi båda är vinnare.. =^_^=

Måste komma igång med mitt skrivande igen...

/Ulfgeir