Såg den här videon och kom att tänka på hur rollspel använder utseendebeskrivningar. I en del rollspel externaliserar man aktörers personligheter (eller gör åtminstone dem mer intressanta) med deras utseendebeskrivning - en orch är ond, jättespindelvarelse ger snabbt andra associationer, o s v. När det finns utrymme så kan man ta tiden att ge mer djup till återkommande karaktärer.
Jag underbeskriver medvetet allting enligt Chester Goulds princip att några få streck räckker för att ögat ska "fylla i" en hel tegelvägg eller det klassiska pareidoli att två dottar och ett streck blir ett ansikte. Som i Zork, jag tänkte inte ens på att det var oklart hur en grue såg ut förrän nån påpekade det — i min hjärna hade det aldrig varit någon lacuna. Den hade direkt fyllt i med klor och tänder.
En av mina favoritbeskrivningar gjorde jag när jag beskrev var en viss SLP hade gömt sig. Hon satt i ett nedsläckt hus i ett skåp på en massa tygrullar och grät. Det blev lyckat, tyckte det förmedlade ganska mycket om henne.
Däremot tycker jag om att använda quirks och personlighetsdrag, ex vis tabellerna i femman. Dom är charmiga.
När jag såg rubriken på ditt inlägg, Max, då tänkte jag på Over the Edge. Spelet där man måste ha en signifier för varje färdighet. Ex vis journalist med kamera runt halsen.
Jag har en tydlig bild av hur SLP:n är så om nån frågar kan jag svara direkt. Dessutom spelar vi ju al-Qadim nu när vilket varelseslag en SLP är blir genast ett tydligt drag—efter att ha spelat en lååång "bara människor"–kampanj nyligen har jag inte riktigt vant mig med att fort säga varelseslaget. En valutaväxlare på bazaaren som är hob skiljer ut sig från en som är havsalv.
Jag gillar att beskriva en enda kvalitet ordentligt och sedan är resten vagt. Saken jag beskriver är stället där jag går full southern gothic och låter karaktärens yttre spegla deras inre på något sätt.
Exempel:
"Det är en medelålders kvinna med arbetarklass kläder. Hon har typen av ansikte som hade varit gulligt om det fanns någon mänsklighet kvar i ögonen på henne."
"Han är ung, sena tonåren eller tidiga tjugoårsåldern. Han är smal och blek på ett sätt som antyder att han inte förtjänar att vara något annat."
"Han har de värsta händerna du någonsin sett. De är köttiga, ärrade och beniga krokar lämpliga bara för våld. Du förstår inte hur han fått på sig kostymen utan att slita sönder den."
En detalj som bryter av mot det tidigare är väl en klassiker. Skräddarsydd kostym, vita tänder, pomaderat hår, gnistrande slipsnål och jordiga gummistövlar... Släkt med "men" ovan. Och applicerbart på allt, inte bara personer: platser, stämningar, vadsomhelst.
Ofta tänker jag mig en person någon helt annanstans ifrån att låta SLPs manér och hållning korrespondera mot (i mitt fall mest musiker Alison Mosshart, Keith Richards, Joan Jett). Fast då som hjälp för mitt eget porträtterande då, inte som en beskrivning av dem.
Jag försöker också hålla det kort – 3-5 utmärkande drag (portvinsnäsa, utmärglad, stirrig blick, kort, bredaxlad, mörk). Blir dock väldigt inspirerad att försöka mig på God45s variant, väldigt målande med effektiva medel!
I ett färdigt verk, oberoende om vi talar spel typ Zork, eller en bok, kan vi säkerställa att vi inte motsäger mottagarens uppfattning med ny information. I rollspel finns risken att det blir aktuellt att ge nya detaljer, och det kan ge en dissonans mot uppfattningen. "Huh? Hur kan hans långa hår fasta i maskinen? Var inte han korthårig?"
Klädval, frisyr, hygien, kroppshållning, minspel, osv. är ju också ledtrådar till en personlighet. Så "utseendebeskrivningen" kan helt klart vara en del av personlighetsbeskrivning. Men det är fortfarande bara ledtrådar.
Att använda kända vanligt förekommande associationer/fördomar kan man ta genvägar, vilket de bland annat gör i animen som de pratar om i youtube-klippet. Klasser i vissa rollspel är liknande genvägar. För de flesta D&D-spelare ger nog Barbarian ett annat antagande än en Warrior, och där finns redan genvägen.
Sedan är det, vilket han som skapat den länkade youtube-videon inte verkar ha koll på, en smaksak om man gillar sådant eller inte.
Personligen gillar jag inte God45's exempel-beskrivningar, eftersom de innehåller värderingar. Sådana beskrivningar skulle lätt kunna ge en "varsågod, här är rollformuläret. Eftersom du vill rollspela min karaktär så behöver inte jag vara här" reaktion från mig.
Men det finns andra som älskar den typen av beskrivningar.
Personligen gillar jag inte God45's exempel-beskrivningar, eftersom de innehåller värderingar. Sådana beskrivningar skulle lätt kunna ge en "varsågod, här är rollformuläret. Eftersom du vill rollspela min karaktär så behöver inte jag vara här" reaktion från mig.
För mig fick jag en sån reaktion, på den "Du förstår inte hur han fått på sig kostymen".
Har också svårt för det. Som den är symb-liret av True Mask som finns på tuben där det tar en timme innan spelarna får säga nåt (då in en strid som dom blivit inrälsade i) och t.om. då beskriver SL hur dom känner inför att sänka vapnen i vakterna. Och jag tänkte nu ska väl spelaren ge SL fingret för detta men vad händer…? Spelare bara "Åh JA!! Precis så känns det!" Well, don efter person.
Jag är mer inne på din linje, Lups!
Går förvisso all-in i mitt djävulsadvokatande här, men menar ni då att SL inte bör säga "Ni kommer fram till en mysig glänta" eller "Ni känner er iakttagna" heller?
Jag ser God45s beskrivningar mer som hyfsat objektiva iakttagelser, eventuellt med undantag för det sista exemplet. Men även där kan man argumentera för att SL försöker förmedla en känsla snarare än att styra spelarnas karaktärer.
För mig fick jag en sån reaktion, på den "Du förstår inte hur han fått på sig kostymen".
Har också svårt för det. Som den är symb-liret av True Mask som finns på tuben där det tar en timme innan spelarna får säga nåt (då in en strid som dom blivit inrälsade i) och t.om. då beskriver SL hur dom känner inför att sänka vapnen i vakterna. Och jag tänkte nu ska väl spelaren ge SL fingret för detta men vad händer…? Spelare bara "Åh JA!! Precis så känns det!" Well, don efter person.
Jag är mer inne på din linje, Lups!
Ja så här är det inte alls. Jag styr inte alls vad du gör. Men du styr inte över dina känslor. På riktigt, du gör inte den grejen. Så ibland säger jag "den här killen känns som en dålig snubbe" för det är en känsla människor får på riktigt från någon. Jag styr aldrig vad fan du gör. Och jag hävdar att det finns noll rollspelande av din karakträr här. Sedan har det aldrig någonsin gått mer än 5 minuter från spelstart till gör vad du vill.
Att beskriva saker som man tränas inom vården att göra för någon på autistism skalan är inte bra spelledande. "Ni står i ett utrymme där det är 30 meter till den här listan av byggnader. Följande personer klädda så här rör sig så här. Så här är luft fuktigheten och..." Nej, för helvetet. Jag säger bara att ni är i en ruffig del av staden. Vill du ha en filosofisk diskussion om vad en stad är eller vad som är ruffigt? På riktigt?
Som flera andra försöker jag välja ut ett par tre saker som definierar en person, och sedan nöter jag in dem. Mitt mål är att i alla fall alla viktigare SL-personer ska beskrivas konsekvent så att spelarna genast kopplar vem det är jag beskriver, så att "en väldig man i gul hatt kommer mot er" eller "jämte grevinnan står en blek, fiskögd liten gumma" får spelarna att tänka på rätt person/namn. Och jag är väldigt glad i att ta utseenden från släktingar, vänner, kändisar till SL-personer, för att ha något extra att hänga upp saker på. Det gör att jag kan lägga till mer detaljer om jag känner för det eller någon frågar, men bara behöver komma ihåg några få saker per person.
Man kan nämna detta namn för sina spelare, men med försiktighet. "Äntligen står ni så framför Ondskan Furste, han som ni jaga i denna 37 spelmöten långa kampanj. Han ser ut som Bosse Ringholm", sådant kan allvarligt skada dina spelare. (OBS! Exempel ur verkligheten).
Jag har som ambition att aldrig beskriva rollfigurernas känslor, dels för att jag tycker det bryter mot "show don't tell" - som är en regel som jag själv föredrar i filmer, böcker, vad-som - dels för att jag själv kan bli provocerad av SL:s som gör sånt mot mig. Typ: "nej, det känner min gubbe inte alls, du fattar inte hen!" Med detta sagt, God45 har talets gåva och målar fint i ord, men det är inte så jag vill göra. Sen tar jag säkert genvägar, när orden inte finner sig eller det är intensivt vid bordet är det lätt att ramla in i "gläntar ser mysig ut", men det är inte där jag vill vara. Samma sak i texterna jag sitter och skriver på kammaren.
Är det räls att göra som God45? Låt oss jämföra:
SL: "Han ser otillförlitlig ut"
Spelare: "Okej, vi börjar förhandla med honom"
SL: "Jaha? Det går rätt snabbt, ni sluter ett bra deal med honom"
vs
SL: "Han ser otillförlitlig ut"
Spelare: "Okej, vi börjar förhandla med honom"
SL: "Va? Han ser otillförlitlig ut"
Spelare: "Ja, men vi är trötta på att gissa din plan och det här är det bästa vi kan komma på"
SL: "Men, om ni berättar för honom rasar hela min vackra kampanj samman som ett korthus, så, nej, ni förhandlar inte med honom"
Spelare: "Äsch, skriv en bok va!"
Nej, det är det inte. Däremot finns det spelare som jag som inte gillar det, men det är en annan sak.
Går förvisso all-in i mitt djävulsadvokatande här, men menar ni då att SL inte bör säga “Ni kommer fram till en mysig glänta” eller “Ni känner er iakttagna” heller?
Mysig glänta tycker jag är fine men när det gäller det andra skulle jag hellre säga “Det är nån som iakttar er”.
Nu till God45. Du spelar som du vill med din grupp, God45. Jag vill prata om hur jag tycker om att spela när jag är spelare och försöker få till det så när jag är SL också.
God45;n241300 said:
Ja så här är det inte alls. Jag styr inte alls vad du gör. Men du styr inte över dina känslor. På riktigt, du gör inte den grejen.
Jag tycker inte om när SL styr över RPs känslor. Det bryter mot hur jag vill att rollfördelningen ska se ut (i dom spel där vi har en SL/RP-rollfördelning). Nu gäller detta mitt vardagslir och givetvis ABT (always be testing) andra spelformer också då och då. Men denna typ av öronfåglar vill jag använda mycket mycket sparsamt. För jag tycker inte om dom.
Så ibland säger jag “den här killen känns som en dålig snubbe” för det är en känsla människor får på riktigt från någon.
Jag tycker om, som spelare, när det är jag som avgör huruvida RP får en sån känsla av snubben eller inte. Det hjälper mig jättemycket i spelandet.
Jag styr aldrig vad fan du gör. Och jag hävdar att det finns noll rollspelande av din karakträr här. Sedan har det aldrig någonsin gått mer än 5 minuter från spelstart till gör vad du vill.
Fattar att skon klämmer att jag jämförde med True Mask-töntarna! Ja det var verkligen att dra alldeles för stora växlar, God45, jag ber om ursäkt för det!! Det enda gemensamma var att den SL:en efter att ha rårälsat dom – vilket jag är medveten om att du inte gör – sen började säga “när du gör det här och det här så känns det såhär”. Och jag bara… tvärnej.
Att beskriva saker som man tränas inom vården att göra för någon på autistism skalan är inte bra spelledande. “Ni står i ett utrymme där det är 30 meter till den här listan av byggnader. Följande personer klädda så här rör sig så här. Så här är luft fuktigheten och…”
Tycker det är ok att SL uppfattar staden som ruffig eller gläntan som mysig. “Ni var i ett mysigt kannibalistiskt slakteri” kan SL för den delen säga. Problemet blir när det blir “Ni tycker den är mysig/ruffig/obegriplig”.
Jag minns att det var nåt monster i femman som jag tyckte var så sjukt obehagligt och spelarna märkte att jag liksom riste i hela kroppen av vämjelse när jag skulle deska dom. Vad var det nu… jo, nu minns jag. CW svinäckligt monster
Crawling Claw, sidan 44 i monstermanualen
Dom sade “Sandra, om du vill kan du stryka dom från encounterlistan!” och jag bara “NEJ! Dom ska vara med!” Dom märkte hur det vred sig i min ryggrad av att försöka beskriva dom där äckliga hä—rna som kr—-de fram längs golvet nagel för nagel för nagel för nagel för nagel
Jag var otydlig tidigare med “en reaktion”. menade att jag bara reagerade så på den med kostymen. “Du förstår inte”. Tycker inte om att SL säger vad jag tycker/känner/tänker/förstår. Dom andra tyckte jag var helkoscher.
För tusan, jag kallar ju monstren för “mina pretties” när jag är DM. Att SL är subjektiv är bara bra. Att SL tar ifrån mig min subjektivitet är inte bra.
Så egentligen är vi inte oense tror jag. “Ni är i en ruffig del av staden” Toppen!
SL är våra ögon och öron och vår guide och vår berättartext och det är en personlig berättartext. “I stort sett menlös” står det om vår planet ja det var subjektivt men det är helt OK!
Det enda och då menar jag det enda som jag stör mig på det är när SL som i True Mask-liret säger “Så här känner du”.
Om jag hör “ni är i en ruffig del av staden” då hör jag “ni är i en stad som kan beskrivas som ruffig, som jag SL skulle tycka är ruffig.” Om jag hör “du tycker att den här delen av staden är ruffig” då blir det kortslutning! Pytteliten men knivskarp skillnad!
God45;n241300 said:
Men du styr inte över dina känslor. På riktigt, du gör inte den grejen.
Den debatten kan man visserligen ta, men vet du vad jag hellre vill än att debattera detaljer i sidan 281 i Linehan med förnimmelser, primärupplevelser, sårbarhetsfaktorer osv? Att SL inte styr över mina känslor. Låt mina känslor komma som dom kommer så ska jag hantera både mina egna och RPs känslor.
Min RPs känslor kommer från mitt hjärta (eller från min lever då, om vi spelar al-Qadim), inte från SLs mun. Och om det kommer upp nasty eller oönskade eller skrämmande känslor så får det komma det men dom ska komma från mig. Vi var tvungna att bryta när vi spelade koboldslakt i D&D 4e direkt efter Utøya för jag fick känslor.
Det här är urviktigt för mig när jag är spelare. Tyckte det var bland det bästa i My drinking problem, när det stod:
Alla sätt som spelarna hanterar detta, från att ignorera det till att mörda Simon och adoptera barnen, är bra.
Den meningen kom mitt i ett av dom för mig svåraste (dvs mest edgelordiga) styckena och var liksom en “OK, här har scenarioskrivaren tänkt rätt. Alla sätt att hantera det är bra. Ja det tycker jag om.”
Har tyvärr bara boken i papper men fotade av med min 80-tals–kamerafon:
"Sårbarhetsfaktorer", såsom hunger, törst, confusion etc där tycker jag det är läckert att lägga det i reglernas händer snarare än SLs eller spelarens. Exhaustion levels, Humanity-mekaniken i V:tM osv.
Och konkreta händelser "Ni ser en man med köttkrokshänder" där har vi SL:s roll!
Resten… har jag jobbat hårt på att få till på ett bra sätt och där vill jag inte att SL ska komma in med oborstade skor! Det är mitt. ?
Den mest omstridda punkten här är "Tolkning (Tankar/föreställningar om den utlösande händelsen.)". Kan köpa att många RP inte har full kontroll över detta. Så då ska vi bestämma om SL eller spelaren ska avgöra detta åt RP. Och jag propsar på att det ska vara spelaren. Igen med braskisen att detta gäller mitt vardagslir och att ABT andra flummiga stilar ibland och att andra kan ha en annan comfort zone och vill ha det på ett annat sätt i sitt vardagslir.
jag har noll arghet i mig kring detta just nu och försöker inte göra det till en debatt. jag vill bara vara tydlig, kanske övertydlig, med hur jag tycker om att spela.
Ser ut som om det jag skulle vilja ha sagt redan nämnts av de andra. Så jag håller mig kortfattad.
Dessa ordval omfattar en värdering:
"...som hade varit gulligt..."
"...som antyder att han inte förtjänar att vara något annat."
"Du förstår inte..."
"Du känner dig iakttagen" är en underliggande känsla, som att det känns kallt för att temperaturen föll.
"Du känner dig iakttagen och börjar bli paranoid" är ett exempel på när man lämnat grundkänslan och börjat ge sig in på reaktioner.
Har vi spelat så pass mycket så att spelledaren förstår min rollperson, och ger värderingar i reaktion till min RPs värderingar och linje med hur jag vill hantera det, så blir det mer accepterat. Men där kvarstår problemet att om det är fler spelare, så kan beskrivningen vara fel för andra.
Är det sällan som spelledaren gör misstaget att klampa in på hur min rollperson värderar eller reagerar på något så kan jag förbise det, men det är något som hamnar på minuskontot. Jag gör själv det som spelledare emellanåt, och det brukar gräma mig ett bra tag efter varje gång.
Saker och ting är också relativa. Jag chattade med en bekant i Portugal här om dagen, och nämnde att det äntligen blivit varmt. Hon nämnde att det var tvärt om där, och att det den dagen hade blivit kallt igen. Det var 21 grader i Stockholm och 19 grader hos henne.
När jag för flera år sedan bodde i "förort med hög kriminalitet" var en bekant och hennes Sydafrikanske pojkvän på besök. Han var riktigt nervös för att han hade hört ryktena om att det var en av Sveriges värsta förorter. Den nervositeten försvann när han insåg att det motsvarande ett tryggt område i staden han kom från.
När jag jobbade som städare på bårhus var det en morgon som jag kände "en närvaro". Hur jag reagerade och agerade på situationen var antagligen inte hur många av de som tidigare hade fått städa där skulle hade reagerat.
Andra spelare vill ha andra saker, så det är en ren preferens och kompatibilitetsfråga.
jag har noll arghet i mig kring detta just nu och försöker inte göra det till en debatt. jag vill bara vara tydlig, kanske övertydlig, med hur jag tycker om att spela.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.