Under WWII med sin större rörlighet över stora ytor, och för många länder rätt trängda lägen, fungerade inte rotation i strid särskilt väl.
Tyskarna råkade egentligen inte på problem förrän så pass långt in i operation Barbarossa att allt höll på att skita sig i alla fall - och då slogs de dessutom samtidigt i Italien och snart nog i Frankrike också. Då var det ganska svårt att dra ur några förband - och gjorde man det så fanns det inte så många ställen att skicka dem heller...
Ett exempel på det är under Operation Market Garden när två SS pansardivisioner som dragits tillbaka för reorganisering efter lång tids strider och nere på kanske en tredjedels styra, hamnar mitt i den allierade luftlandsättningen...
Ett annat är 101:st airborne som råkade ut för samma sak något senare. Efter att ha slagits i Market Garden, drogs divisionen tillbaka för avlösning i Frankrike. Men plötsligt kom nyheter om tyskarnas försök till genombrott i Ardennerna - varför divisionen kastades iväg för att hålla det strategiska området kring staden Bastonge. (Som utvecklade sig till en av de hårdaste kraftmätningarna sen invasionen.)
Båda dessa exempel är visserligen undantag - men inte helt ovanliga. Inledningen av WWII bestod av förhållandevis korta kampanjer (Polen, Danmark/Norge, Frankrike) där man kunde växla mellan enheter. Men redan ökenkriget visade hur lite resurser Tyskland och UK egentligen hade att avsätta i respektive område. (Och Storbritanniens segrar i ökenkriget berodde mycket på deras möjlighet att dra ihop nya divisioner från Afrika, mellanöstern och sydvästra Asien i sista minuten...)
Förband kunde därför se sig insatta i strid veckor i taget, för att vid avlösning ändå bara kunna rotera till mindre utsatta frontavsnitt. Eller som reserver i bakre frontavsnitt, med lite tid för något annat än nya stridsförberedelser.
