Nekromanti Värden för personlighet = bra?

[Big Marco]

Men jag skulle inte heller ha skrivit mitt inlägg om inte Marco frågat efter det.

Jag insåg inte att du skrev ett ego-inlägg utan trodde att du faktiskt kommenterade originalfrågan och då fattade jag inte ditt svar alls. Därav min fråga.

 

[Sodivra]

Men jag skulle inte heller ha skrivit mitt inlägg om inte Marco frågat efter det.

Jag insåg inte att du skrev ett ego-inlägg utan trodde att du faktiskt kommenterade originalfrågan och då fattade jag inte ditt svar alls. Därav min fråga.

Äh, kom igen nu. Hur kan man svara på en sådan fråga utan att ta avstamp i personlig spelfilosofi eller smak?

 

[Laowai]

Jojo, naturligtvis är det sl's rätt och ansvar att se till att den karaktär och personlighet man har valt spelas.
Det jag menar är snarare något i stil med säg, en karaktär har amor 3, och spelaren säger att han vill gå till horhuset och göra en helkväll. Där ska spelledaren sätta stopp.
På samma sätt tycker jag att det är fel för spelledaren att säga till spelaren vars kaaktär har högt värde i amor att hans karaktär går dit utan att spelaren har något att säga till om.
Kan man inte spela sin karaktär såhär grundläggande så visst, slag för vad man gör funkar. Men jag anser att lågt/mellan/högt i personlighetsvärdena är nog med riktlinje att jobba med.
Om jag tar aggression som exempel så blir lågt osannolikt att bråka. Mellan blir cointoss och högt är sannolikt för att karaktären ska anfalla. Ser ingen anledning till varför spelledaren ska behöva tvinga in sina spelare i handlingar de inte vill göra.

 

[Necross]

På samma sätt så kan jag, psykologstudenten, vara väldigt inne i underliggande processer och se vad de leder till på rollpersonens yta

Mmm, lite OT, men vill nämna att den där psykologigrejen är jag livrädd för vad gäller rollspel. Jag tycker det blir alldeles för känsligt när spelarnas verkliga känslor, eventuella mentala defekter eller ens dagsform uttrycks alldeles för tydligt i spelvärlden.
Visst, jag spelar inte med några psykfall direkt, men att pilla allt för mycket på folks buttons som SL är mig främmande.

Tvärtom gillar jag verklighetsflykten - att spelarna verkligen kan känna att det som händer i spelvärlden inte har ett jävla skit med vad som hände på jobbet idag att göra, eller med huruvida de fick stryk av pappa när de var små.

 

[Necross]

Tror att du missförstod min ursprungliga post. Tråkigt. Det handlade inte om sådant som att gå på horhus, utan om att i dramatiska situationer kunna få de karaktärsdrag som spelaren själv ibland kan använda som fördelar, som nackdelar.

 

[Sodivra]

Fortfarande OT...

På samma sätt så kan jag, psykologstudenten, vara väldigt inne i underliggande processer och se vad de leder till på rollpersonens yta

Mmm, lite OT, men vill nämna att den där psykologigrejen är jag livrädd för vad gäller rollspel. Jag tycker det blir alldeles för känsligt när spelarnas verkliga känslor, eventuella mentala defekter eller ens dagsform uttrycks alldeles för tydligt i spelvärlden.
Visst, jag spelar inte med några psykfall direkt, men att pilla allt för mycket på folks buttons som SL är mig främmande.

Tvärtom gillar jag verklighetsflykten - att spelarna verkligen kan känna att det som händer i spelvärlden inte har ett jävla skit med vad som hände på jobbet idag att göra, eller med huruvida de fick stryk av pappa när de var små.

Du har en jättebra poäng varför allt inte funkar för alla, där.

Hm, jag vill bara fråga om du tolkade mig som att jag tar mina inre processer och gör rollspel av dem? För så tänker jag inte, jag tar teorier och fenomen jag har mött i min utbildning och spinner roller på dem.

Jag kan ta ett exempel.

Min senaste rollperson är väldigt ytlig och självcentrerad, men under det så ligger en osäkerhet. Hon är tonåring och har växt upp i en värld som snabbt moderniseras, till skillnad från de andra rollerna som växte upp när den fortfarande var traditionell. Nya normer har inte fallit på plats än, hon har inte hittat sin plats än. Den underliggande kärnan av identitet saknas, så hon klamrar sig fast hårt vid ytan - Modernitet, elegans... När någon utmanar den och kritiserar henne så blir hon ursinnig.

Men, javisst, samtidigt så har jag ju upptäckt att jag gör rollpersoner som liksom speglar sådant jag funderar på eller är på väg att börja fundera på, och det berör ju mig. Jag gjorde två rollpersoner som just satts fria och nu behövde finna meningen med sina liv några månader innan jag började fundera en massa på existentialism, till exempel... Det är ganska intressant.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Fortfarande OT...

Hm, jag vill bara fråga om du tolkade mig som att jag tar mina inre processer och gör rollspel av dem? För så tänker jag inte, jag tar teorier och fenomen jag har mött i min utbildning och spinner roller på dem.

Jag kan ta ett exempel.

Min senaste rollperson är väldigt ytlig och självcentrerad, men under det så ligger en osäkerhet. Hon är tonåring och har växt upp i en värld som snabbt moderniseras, till skillnad från de andra rollerna som växte upp när den fortfarande var traditionell. Nya normer har inte fallit på plats än, hon har inte hittat sin plats än. Den underliggande kärnan av identitet saknas, så hon klamrar sig fast hårt vid ytan - Modernitet, elegans... När någon utmanar den och kritiserar henne så blir hon ursinnig.

Men, javisst, samtidigt så har jag ju upptäckt att jag gör rollpersoner som liksom speglar sådant jag funderar på eller är på väg att börja fundera på, och det berör ju mig. Jag gjorde två rollpersoner som just satts fria och nu behövde finna meningen med sina liv några månader innan jag började fundera en massa på existentialism, till exempel... Det är ganska intressant.

Intressant. Jag har överhuvudtaget inte mycket till övers för den sortens psykologiserande av roller. Mina roller är ett handlingsmönster, med den underläggande psykologin som något som enbart är antytt även för mig. Psykologiserande kan vara en källa att ta inspiration till handlingar ur, men kan lika gärna blockera andra handlingar. Jag lägger ogärna fokus på frågan Hur skulle min roll agera?; jag föredrar att agera på ögonblickets ingivelse, varpå konsekvenserna och mitt hanterande av dem är det intressanta. Detta gör att frågor i stil med moraliska dilemman och liknande sällan är intressanta för mig i spel.

 

[Necross]

Re: Fortfarande OT...

Hm, jag vill bara fråga om du tolkade mig som att jag tar mina inre processer och gör rollspel av dem? För så tänker jag inte, jag tar teorier och fenomen jag har mött i min utbildning och spinner roller på dem.

Nej, det var ingen anklagelse. Den spelstil som du snackar om kan ju vara jättebra - för rätt personer (Rollspel kan ju tom vara en "metod" i viss terapi antar jag.) Självklart är det ofta trevligt om en spelare tänkt igenom _varför_ hans RP är så butter och vresig (det kan ju om inte annat ge flavor till RP:na bakgrund), men jag tycker inte det behöver gå för djupt.

Jag vill bara mena att man ska vara väldigt säker på vad man gör innan man börjar gräva i sina vänners hjärnor. Det kan bli riktigt obehagligt annars.

 

[Laowai]

Njäe, the gist of it gick in. Däremot kan exeemplet i mitt svar varit något brett och heavy handed.
Tror efter att ha läst igenom diskussionen igen att vi mer eller mindre tycker samma sak men tycker den olika. Sen är vi nog färgade av våra respektive spelgrupper.