Värdet av det taktila

[entomophobiac]

Kanske bottnar detta egentligen i att det varit pandemi i två år tills relativt nyligen, men en sak som verkligen var superskoj i testet av Bargains & Bloodshed igår var att ha fysiska pluppar för spelets xp-ekonomi. Att plocka pluppar när du slår crits, när du dödar fiender, frammanar demoner, etc., och sedan använda dem för att slå om slag och öka din level kändes väldigt påtagligt och roligt, även om jag också räknar med att många skulle se det som "speligt", med en negativ värdeladdning.

Men hur som helst - jag gillar detta!

Likadant fysiska tärningspölar. Ge någon en tärning för att du hjälper personen, eller ta bort tärningar på grund av negativa modifikationer - det ger en sorts intuitiv känsla för vad som är bra/dåligt. Nog för att känslan är skitsamma, för du kommer ändå slå 18 ettor på dina 5d6, men det är ändå coolt.

Fate har sina ödespoäng. Mutant År Noll har krubb och vatten. För mig måste jag säga att det taktila har ett riktigt värde.

Berätta om andra system med bra taktila komponenter!

 

[entomophobiac]

Honorable mention för Tenra Bansho Zero, där du kommer kunna ha 50+ pluppar att bränna när du närmar dig slutstriden och varje blir en extra tärning!

 

[Lemur]

Spelade fria ligans Alien online med ett gäng som aldrig spelat ett MYZ-baserat spel tidigare och det slog mig hur mycket svårare det var för dom att fatta reglerna när dom inte kunde se tärningspölarna. Reglerna blir intuitiva på ett helt annat sätt när du får plocka x antal tärningar för egenskapen, sen x antal för färdigheten och sen hålla alla i handen.

 

[Skarpskytten]

Svavelvinter har en pool med ödestärningar som både spelare och spelledare använder för att aktiver specifika förmågor och som de kan ta ut polen givet vissa reglerade omständighet. Typ.

 

[luddwig]

I De fördömda har rollpersonerna turpoäng som spelarna kan använda för att aktivera talanger eller få extra tärningar. Jag brukar använda glasstenar som markörer för dessa turpoäng. Stenarna har två effekter. Dels verkar det kännas mer för spelarna att behöva lägga bort ett fysiskt objekt än att bara dra ett streck på rollformuläret. Dels kan jag som spelledare se hur många turpoäng varje spelare har kvar och således avgöra hur nära gruppen är att ha förbrukat sin kanske viktigaste resurs. Samtidigt tycker jag att markörer ska användas sparsamt i rollspel. Flera olika markörer att hålla koll på blir lätt distraherande.

 

[Oldtimer]

Barbarer i Dunder & Drakar samlar ilsketärningar när de är i raseri. De kan sedan välja att ta i "Ända från tårna" när de gör en attack och slå alla sina insamlade ilsketärningar för att få göra en massa extra skada med attacken.

 

[entomophobiac]

De kan sedan välja att ta i "Ända från tårna" när de gör en attack och slå alla sina insamlade ilsketärningar för att få göra en massa extra skada med attacken.

Det här är faktiskt helt magiskt bra. Framförallt namnet!

 

[RasmusL]

Några personliga favoriter:

Scarlet av Ron Edwards (som internet verkar ha glömt :o) är en massa arts and crafts för att symbolisera förlust av jaget som var coolt som idé, har inte testat dock.

Sweet Agatha är i jättefint papper och ska klippas sönder för att spela det, mycket ångest.

Det där spelet om någon kinesisk medeltid där en ska ha en kniv att hytta med och hugga i folks rollformulär verkade coolt men jag missade att spela det pga livet när BDG och Genesis m fl bjöd in.

Spione också av Edwards har som grej att en ska skriva en personlig hemlighet på en lapp, lägga i ett kuvert som ligger på bordet när en spelar och som ska brännas efter.

Handgesterna i Svart av kval och i Imagine är väldigt najs, även om det kanske inte klassar in här?

 

[RasmusL]

...för att inte tala om alla friformsscenarion! Tango som metateknik för sex, pistoler med knallpulver i något franskt revolutionsscenario från Scenariofestival, att ta på sig en mask för att gå in i en ny skepnad, att dricka ur en flaska sprit som symbol för missbruk och livet som rinner ut (spelet tar slut när flaskan är tom), att röra varandras händer som mekanik eller simulering av konflikt eller närhet och många fler!!!

 

[Genesis]

Jag gillar ju inte tärningar, men när det finns tärningar så gillar jag när det taktila har en intuitiv dimension. I Utpost har kan utsidan slå fyra, åtta eller tolv tärningar beroende på hur allvarligt hotet är, och spelarna måste samla ihop ungeför så många tärningar för att ha chans att lyckas. Det gör att när hela jävla utomjordingshorden kommer och utsidan plockar upp tolv tärningar så känner man att nu jävlar är det episkt.

Vet inte om det klassas som taktilt, men jag har spelat Svart av kval med värmeljus som markörer, i ett mörkt rum. När man vägrar Djävulen tänder man ett ljus. När Djävulen vägrar dig så släcker han ett av dina ljus. Det har en väldigt skön psykologisk effekt. Dels att den som försöker att hålla på sin moral omges av ljus och den som lyder Djävulens alla order sitter i mörker, och dels den där känslan när man sitter med sitt enda ljus, man vill spöa på sin hatade fiende, och Djävulen lutar sig fram och blåser ut ljuset framför en.

 

[Genesis]

Det där spelet om någon kinesisk medeltid där en ska ha en kniv att hytta med och hugga i folks rollformulär verkade coolt men jag missade att spela det pga livet när BDG och Genesis m fl bjöd in.

Ja, Mist Robed Gate! Det finns få saker som är taktilare än att hugga en kniv genom någons rollformulär, eller hålla en kniv mot någons hud.

 

[entomophobiac]

Det finns få saker som är taktilare än att hugga en kniv genom någons rollformulär, eller hålla en kniv mot någons hud.

Känns såpass taktilt att du faktiskt kan få sitta i fängelse sen!

 

[RasmusL]

Känns såpass taktilt att du faktiskt kan få sitta i fängelse sen!

Ja! Typ i stil med att tranchera köttet framför gästerna! Lås och bom!

 

[chrull]

Att känna värmen och stanken från den brinnande regelboken efter MB-kampanjens avslut såklart!

 

[Khan]

Jag gillar ju inte tärningar, men när det finns tärningar så gillar jag när det taktila har en intuitiv dimension. I Utpost har kan utsidan slå fyra, åtta eller tolv tärningar beroende på hur allvarligt hotet är, och spelarna måste samla ihop ungeför så många tärningar för att ha chans att lyckas. Det gör att när hela jävla utomjordingshorden kommer och utsidan plockar upp tolv tärningar så känner man att nu jävlar är det episkt.

Vet inte om det klassas som taktilt, men jag har spelat Svart av kval med värmeljus som markörer, i ett mörkt rum. När man vägrar Djävulen tänder man ett ljus. När Djävulen vägrar dig så släcker han ett av dina ljus. Det har en väldigt skön psykologisk effekt. Dels att den som försöker att hålla på sin moral omges av ljus och den som lyder Djävulens alla order sitter i mörker, och dels den där känslan när man sitter med sitt enda ljus, man vill spöa på sin hatade fiende, och Djävulen lutar sig fram och blåser ut ljuset framför en.

Det där låter väldigt Ten Candles som jag tror vi pratat om förr. Långsamt släcka de sista ljusen för mänskligheten steg för steg när hoppet släcks för gruppen är en riktigt kul grej. Kombinerat med den verbala ritualen av att rabblan saker man har som hjälper hoppet är det ruskigt effektivt. Tycker jag.

 

[Khan]

På helt andra sidan av spektrat är jag väldigt förtjust i Exalted, som jag nog har babblat om ett gäng gånger förr. Där finns en ekonomi med motes som är deras typ av energipoäng för att aktivera superkrafterna charms. Varje gång jag spelat Exalted har de representerats av klassiska glaspluppar, vilket också rekommenderas i spelets text. Det blir kul att se den högen växa och krympa på det egna rollformuläret, och efter en lång strid blir det klart mer nervkittlande att ha plupparna än bara ha dem som kryss på ett rollformulär. I teorin borde det fungera likadant med tex blod i Vampire, men jag har aldrig fått den känslan där ändå.

 

[Rickard]

Jag gillar när man skickar saker till varandra eller ändrar tillstånd.

I The Murder of Mr. Crow så ska man skicka en hatt mellan sig för att visa vem det är som driver scenen.

I Star Wars-versionen av Fantasy Flight så har man tre stycken force points (vad de nu heter egentligen) och man kan vända dem för att få en fördel på slaget. På andra sidan finns the dark force, så att spelledaren nu får använda den.

Dread använder jenga, men det är inte så mycket det taktila som gör den mekaniken snygg utan att man ser hur något blir mer och mer ohållbart framför sig. Så detta är ett dåligt exempel, egentligen.

 

[Genesis]

Det där låter väldigt Ten Candles som jag tror vi pratat om förr. Långsamt släcka de sista ljusen för mänskligheten steg för steg när hoppet släcks för gruppen är en riktigt kul grej. Kombinerat med den verbala ritualen av att rabblan saker man har som hjälper hoppet är det ruskigt effektivt. Tycker jag.

Ja, det är asballt. Synd att resten av spelet är så tråkigt, bara. Känns som ett spel byggt runt en gimmick. Men det är en riktigt bra gimmick!

 

[Mogger]

Berätta om andra system med bra taktila komponenter!

Jag gjorde ett Old West-spel med pokermarker som spenderbar resurs. Pokermarker ligger väldigt bra i handen och ger dessutom både känsla av spel och vilda västern. Att slänga fram en marker på bordet känns bra.

Mekaniken i sig skiljde sig inte så mycket från sådant som redan nämnts här.

Jag har även köpt en påse mynt med symboler från Salomos mindre nyckel som jag vill använda i något fantasyspel eller nått okult.

Ja, det jag vill bidra med är att tematiska props med regelmässig innebörd funkar, iaf för mig, ännu bättre.

 

[Brödbane]

Är väldigt sugen på att köra en Mutant:År Noll-kampanj med markörer för de olika resurserna, små konserv-miniatyrer för krubb, kapsyler för vatten och tomhylsor för patroner.
Tänker att det skulle göra resurserna mycket mer levande i post-apokalypsen. Varje resurser får ju liksom tyngd.