Nekromanti Världar

[Eva Florén]

...denna diskussion kanske inte passar bäst här, men den tangerar både rollspel och rollspelsmakande så häng med här

I samband med Martins "Amgod"-utmaning så hamnade jag i en liten diskussion med min make (Ulvtand) om vad vi definierar med en "värld"

Jag upptäckte att det finns flera olika saker som definierar det hela. Låt mig ta en lång tankekedja:

För att ta några exempel på hur olika "världsbeskrivningar" kan te sig så jämför följande från samma spelföretag:

Eon, som är ett enormt jättekomplex, med supplement omkring olika städer, stater, varelser osv och om vi bara tar Mundana så kan du spela i stort sett vad du vill i en fantasysetting. (jodå, om du anstränger dig) Eons värld lämnar öppet för mycket och lämnar till och med en litet kryphål för att skapa egna delar. Det enda som så att säga binder samman är själva spelsystemet och magin.

Neotech, är till skillnad från Eon däremot ganska smalspårig i sin världsuppbyggnad. Visst finns utrymme för lek, men den är mycket smalare.

Ok, pedagogisk miss av mig här, jag inriktade mig på hur saker beskrivs, inte på hur världarna faktiskt ser ut och jag tog spel som inte alla är familiära med (å andra sidan är det nästan omöjligt att finna sådana).

Nå till vad jag verkligen funderade över:

Vad är en Värld egentligen?

Somliga världsbeskrivningar går långt ut i smådetaljer andra koncentrerar sig på stämning och åter andra satsar på individbasis. Det finns säkert fler uppdelningar man kan göra.

Vad jag kom fram till är att man kan göra världsbeskrivningar på så olika sätt, låt mig ge några exempel:

- En värld kan beskrivas från vilka monster, folk och stater det finns i den.
- En värld kan beskrivas utifrån styrelseskick.
- En värld kan beskrivas utifrån en "minoritet".

Eon är ett exempel på första alternativet och i det sista kan vi ta Vampire-spel.

Ställd inför "Amgod"-utmaningen insåg jag först efter jag lagt in ett bidrag att jag verkligen inte hade koll på vad jag egentligen beskrev. Hur ska man beskriva en värld, vad är viktigt för spelaren/spelledaren att veta, hur mycket påverkar faktiskt själva systemvalet (den diskussionen kan ni verkligen kika på i utmaningstråden), vad är en Värld för något?

Kan en Värld vara ett kvarter, en stad (se stadenprojektet! ), en planet, en platt pannkaka på ryggen av sköldpaddor?
Vad gör en värld, hur påverkar en Värld synen på spelet, är den hela spelet?

Själv ska jag när jag får igång den tunga kärran börja skriva på en värld, vad behövs för att beskriva den. Hur tar SL och Spelare lättast den till sig? Är det genom berättelser från världen, bilder från världen, genom filmer som inspirationskällor eller genom text i en beskrivande spelbok?

Tror ni att jag känner mig förvirrad? Jo, det gör jag, för jag har länge suttit som SL och improviserat fram äventyr och plötsligt undrar jag om jag någonsin gjort världen i spelen rättvisa.

Eva

 

[Krille]

Vår Panty Explosion-värld består i stort sett av Japans svar på Arvidsjaur. Visst, det finns en massa resten av Japan och en massa värld utanför det - en av rollpersonerna hade till och med besökt Vladivostok(!) innan kampanjen började. Men i princip så har vi aldrig lämnat Arvidsjaur, eh, Shibetsu, även om vi nästan funderade ett tag på att fly till Sapporo.

Kaijin har för närvarande en värld som i princip består av en verktygslåda för att skapa nationer och stater som inte kan hålla sams, samt en Fiende som helt enkelt kör över dem om de inte håller sams. Och... well, that's it, really. Världens enda egentliga syfte är att klämma in rollpersonerna mellan de konfliktande nationerna och Fienden, och sen klämma åt tills tomatjuicen rinner ut.

Indiespelen är också typiskt begränsade i sina världar:

<ul type="square">[*]Världen i My Life With Master är i en icke närmare beskrivet österrikisk by i ett icke närmare beskrivet 1800-tal.
[*]Världen i The Mountain Witch är berget Fuji och häxans slott på nämnda berg.
[*]Världen i Power Kill är ett gruppterapisamtal om Power Kill-rollpersonernas schizofrena vanföreställningar (vanföreställningar som är likartade med de vanliga rollpersonernas normala äventyr).
[*]Världen i Dread definieras av respektive spelomgång, och kan lika gärna vara ett skuggland till vår värld till en hemsökt stuga i vildmarken till ett rymdskepp bortom gränsen.
[*]Världen i Burning Wheel är den fantasyvärld som du trivs bäst med och har lust att prova Luke Cranes idéer i.[/list]

Så jag skulle vilja säga så här: en värld är summan av de beskrivningar och den inspiration som spelskaparen ger till spelarna och spelledaren, så att de ska kunna ta avstamp från den och skapa stårysar om sina rollpersoner i den. Hur den beskrivs, hur stor den är eller hur lik Jorden den är har ingenting med saken att göra.

 

[wilper]

[ QUOTE ]

Tror ni att jag känner mig förvirrad? Jo, det gör jag, för jag har länge suttit som SL och improviserat fram äventyr och plötsligt undrar jag om jag någonsin gjort världen i spelen rättvisa.

[/ QUOTE ]

Hade ni skoj?
Ja: Isf vann ni rollspelet! HURRA!
Nej: Hade ett annat sätt att beskriva världen förändrat detta faktum?

 

[Johan K]

Vad är en Värld egentligen?

Det var en stor fråga ja...
För mig är en värld ett begrepp som beskriver allt ifrån det lilla microkosmos till det stora när det gäller gudar, religion & sådant.
Så jag tror att man kan beskriva en värld ur många synvinklar & alla har rätt på sitt sätt.

 

[Genesis]

Nu tänker jag vara litet anglofil. För det första så tycker jag illa om termen "spelvärld" så som den ofta används som motsvarighet till engelska "setting". Jag kan gå med på att Eon har en spelvärld, men jag är tveksam till om till exempel The Shab al-Hiri Roach har det. Fler exempel hittar man i Krilles svar. Alla dessa spel har definitivt en setting, men har de en spelvärld?

För det andra, så gillar jag uppdelningen som någon forgeare (har glömt vilken) har gjort mellan evokativ och kanonisk setting. En kanonisk setting är till exempel Eon, där man presenterar en mer eller mindre komplett spelvärld, med en massa fakta som spelledaren (för dessa spel har oftast en sådan) kan använda, och som spelarna kan känna till. Den största fördelen här är att när spelledaren säger "Vampyren börjar mumla några konstiga ord och en aura av mörker börjar virvla runt honom" så kan spelarna tänka "Shit! En Tzimisce (eller hur fan det nu stavas)!" Spelarna har, om de har läst in sig om spelvärlden, en massa info som spelledaren kan använda sig av, istället för att behöva beskriva allt i detalj. En duktig spelledare kan använda detta för att kommunicera på icke uttalade nivåer. En fras kan innehålla mer info än ordens innebörd.

En evokativ setting, däremot, har ganska litet hård info, utan mest ett gäng grejer som spelarna kan haka sig fast i och få en känsla för den. Don't Rest Your Head innehåller till exempel ganska litet info om spelvärlden. Man får inte reda på särskilt mycket info alls, bara ett par exempel på platser och mardrömmar som vistas i Den galna staden, samt en massa atmosfär. Den här ger mer frihet till spelare och en eventuell spelledare att hitta på saker själva. Det är liksom inga problem om en spelare i en evokativ setting säger "Min rollperson är prins." I en kanonisk setting måste man kolla upp länder och kungafamiljer, och det kanske inte finns något som passar spelarens koncept. På samma sätt kan en spelledare fritt skapa saker och improvisera utan att behöva oroa sig för att stöta sig med kanon. Dessutom är naturligtvis evokativ setting betydligt mer pappersekonomisk att skriva, vilket antagligen är en stark anledning till att den blivit så populär bland indiespelen.

Jag tror att de olika typerna passar olika bra till olika typer av spel. Kanonisk setting passar nog bättre till immersionism och simulationism, medan evokativ setting passar bättre till narrativism. Men det är nog bara allmänt sant, och det finns inget som säger att ett narrativistiskt spel inte kan vinna på att köra på en kanonisk setting. Eller för att bli ändå mer pretto, och relatera till Levi Kornelsens "Enjoyments" (post #36), som jag nyligen länkade till i Kranks tråd om immersionistiska system, så passar kanonisk setting bra för Kenosis och Facsimile, medan evokativ setting passar bättre för Paidia och Expression.

Jag tror att jag spårade ur där, någonstans, men viss tangentiell relevans har det kanske?

 

[Svarte Faraonen]

En mycket vettig jämförelse, som på ett bra vis får in vad jag gillar med båda typerna. Tråden på IWKFaM var också intressant -- beskrivningen av "Emergence" och hur det kopplas till simulationism var intressant, och reflekterar mycket av vad jag gillar med spelande.

Sedan får man inte glömma att även evokativa världar till stor del byggs av "kanoniska" fakta -- deltagarnas förkunskaper och delade idéer spelar stor roll. Jag och en bekant hade en gång en diskussion om en settingidé, där vi till sist kom fram till att vi inte ville ha någon kanonisk värld (även om det ordet inte användes) -- vi ville ha en evokativ värld, där alla spelare bara råkade vara extremt kunniga inom kristen heresiologi. Här kommer vi in lite på samma punkt som Kalle beskrev i sin lovsång till standardfantasyn för ett tag sedan -- en gemensam samling förväntningar och kunskaper kan fördjupa spelupplevelsen.

 

[Dewil]

Kampanjmiljö

Nu tänker jag vara litet anglofil. För det första så tycker jag illa om termen "spelvärld" så som den ofta används som motsvarighet till engelska "setting". Jag kan gå med på att Eon har en spelvärld, men jag är tveksam till om till exempel The Shab al-Hiri Roach har det. Fler exempel hittar man i Krilles svar. Alla dessa spel har definitivt en setting, men har de en spelvärld?

Jag föredrar kampanjmiljö. Termen täcker in allt ifrån gymnasieskolan som det smala tonårsrelationsrollspelet utspelar sig på till rymdoperans universum. Kampanjmiljön kan defineras av en stämning, en fysisk utformning eller både och.

Dewil