Nekromanti Världsmakande: Sjukor som du har

[Ram]

Jag satt och funderade över vilka "sjukor" jag har som världsskapare, vilka saker som oftast återkommer när jag skapar en värld.

I mitt fall kom jag fram till:
1. Jag delar väldigt ofta upp saker i zoner, oftast tre stycken. Ett centralområde där lag och ordning råder i hög grad där man utövar politiskt spel och ränksmideri, handel och religiösa konflikter etc. En mellanzon där samhället är etablerat men det fortfarande finns ett manöverutrymme för att tillgripa sig saker via våld. Ett ytterområde där civilisationen precis satt ned sina bopålar. Egentligen finns det oftast en ytterligare zon, vildmark/outback där ingen satt sin fot. Dessa får sedan korsbefrukta varandra då händelser passerar mellan zonerna och liknande.

2. Jag gödslar med intressenter, fronter, hook:ar, kuriosa, fenomen och liknande. Det får min fantasi att gå igång och därmed så borde ju alla andras göra det också.

3. Jag förkastar världar som inte är konsekventa eller där saker inte passar in. Jag är extrem på den biten då jag till exempel förkastat ett helt spelkoncept då jag inte kunnat komma på ett passande namn på en alltigenomsyrande kraft.

Har ni några kul sjukor som ni vill dela med er av?

 

[Mekanurg]

Språk och samhällsstrukturer. Jag måste alltid reda ut sådana saker. Dante skojade någon gång att "ett Blixt-rollspel innehåller alltid uttalsanvisningar för främmande ord i början av världsbeskrivningen". Han hade en poäng där.

 

[Recca]

1. Vad jag än spelleder så brukar det sluta med någon episk metaplot som jag antingen förplanerat eller improviserat fram.

2. Det finns alltid en twist.

 

[w176]

Det finns alltid en vanlig vardag
Oavsett var jag gör så finns det alltid en extremt vanlig och relaterbar vardag att att förhålla sig till. Folk är folk, och beter sig som folk och 99% procent av tiden lever folk i sin vardag eller berör saker vardagen. Utan en vardag kan inget vara fantastisk, skrämmande eller främmande.

 

[krank]

Den enda jag på rak arm kommer på är att jag är kroniskt inkapabel att bygga spelvärldar som inte har en hoper Stora Mystiska Sanningar, metaplotter, och sådant. Jag kan inte skapa en värld som bara är vad den verkar; som spelarna kan ta at face value.

Jag känner att när jag väl nu börjar skriva ner ordentliga spelvärldar (inte som i EB/NS) så är kapitlet "spelledarhemligheter" det roligaste och mest givande och viktigaste...

 

[wilper]

Mina spelvärldar har alltid platser som skulle bli sjukt snygga kameraåkningar om det någon gång skulle bli en film av dem. Det är mer sällan jag har någon direkt plan för vad de skall användas till.

Jag pratar gärna i filmspråk när jag beskriver som spelledare också. Det blir mycket "Och man ser... ", prat om hur ljus och skuggor samverkar för vissa effekter, och kanske något ord om vilken sorts musik som hörs i bakgrunden.

 

[Dilandau]

Länder som ligger i krig med varandra.

Någonstans bor en ond trollkarl i ett torn.

Öar, djupa skogar eller andra isolerade platser.

Kuster med stadsstater.

 

[Tony.Meijer]

Allt ska fungera matematiskt, det vill säga att det finns en rimlig mängd skogvaktare och skomakare, att valutan ska finnas i en rimlig mängd och så vidare och så vidare, ad nausea vomatoria.

 

[Basenanji]

Å! Jag ser att två personer har svarat med ungefär det som jag trodde var unikt för mig.

Men i mina världar/städer/planeter/whatevva så är min "sjuka" att det vardagliga finns överallt...

Spoiler

...för att dölja alla masskonspirationer som givetvis lurar under allt detta vardagliga

---

På en något mer analytisk nivå handlar det nog om att jag vill att 'världen' ska te sig förutsägbar och trovärdig (i flera bemärkelser) samtidigt som den ska vara tillräckligt intressant för den som undersöker den.

 

[Zappelina]

Jag målar alltid vackra vyer i mitt inre, storslagen natur och omgivningar som liksom inbjuder till epik. Ofta fastnar jag i det, lite som Wilpers kameraglidningar, fast kanske mer statiskt...

Jag fastnar också i episka öden och levnadsskildringar där allt ska vara så väldigt mänskligt, men ändå tillspetsat. Den balansakten kan jag ägna dagar åt när jag sitter och skriver eller planerar.

 

[Telash]

Jag har inte gjort många världar ännu, så svårt att säga om detta är "typiskt" för mig ännu:

Jag bestämmer mig för att göra ett episkt rollspel, med onda och goda och massa ball mystik. En värld med fokus på att den ska vara kul.

Snart övergår den till att allt har en realistisk förklaring, allt är en gråskala, alla är ungefär lika mycket svin med sin egen agenda. Ofta faller jag in i att spelet förmedlar en åsikt som är motsatsen till min egen.

Jag tycker det är URTRÅKIGT och spänningsdödande att beskriva en värld rakt uppochner eller läsa om en på samma sätt. Dessutom gillar jag inte världar som sätter begränsningar. Ex: Detta företag har si och så många anställda, jag kanske vill att det ska ha fler/färre anställda.

Till Puro tänkte jag försöka måla upp världen med stämningstexter och bilder istället, och låta läsaren/de som spelar fylla i luckorna själva. Dessutom är det lättare att ändra om stämningstxten är utifrån en SLP:s tolkning av världen. Han kanske har fel? Jag som spelledare vet hur det är istället (för jag vill ha det på ett annat sätt)

 

[OlleUtanTänder]

Kan inte hålla mig från att ägna alldeles för mycket tid på att bena ut handelsutbyten mellan olika städer och regioner, kan ha att göra med ett lätt maniskt intresse för opiumkrigen...

 

[Möller]

Jag fastnar på namn. När jag skriver världar eller äventyr kan jag inte skriva om saker jag inte har namn på.

Säg att en av huvudaktörerna i en värld är en rebelledare. Jag kan ha tänkt ut ett utseende, en drivkraft etcetera etcetera, men jag kan inte skriva ner detta förrän jag har ett namn att skriva det under.

 

[Robert Jonsson]

Metaplotten. För att skapa en värld tänker jag aldrig hur det kulturella, historiska och liknande delar ligger. Jag måste ha något jag vill förmedla med världen - någon form av dramatisk konflikt som sjuder under ytan och som jag sedan kan skriva en berättelse om. För det är ju exakt varför jag skapar en värld: att få skapa en berättelse i.