Vet ni vad jag gillar i långa historier. Växande världar.
Då menar jag inte världar som fysiskt växer utan hur huvudpersonernas syn på världen förändras och växer när de ständigt inser att det finns mer till världen än de först insåg.
Jag tycker det är snyggt när man på ett effektivt sätt lyckas blottlägga ett nytt lager av världsinformation. När huvudpersonerna inser att skurken de jagat bara är ett kugghjul i en större maskin. När det visar sig att det finns andra världar som varit outforskade för dem (fysiska eller filosofiska). När det visar sig att gudar finns och huvudpersonerna agerande har retat upp dem.
Jag vill ha berättelser som börjar enkla och tydliga för att sedan växa sig komplicerade och spännande.
Och jag förstår inte varför inte fler rollspel är skrivna ur ett sådant perspektiv.
Jag skulle tro att ett sätt att göra rollspel som är lättare att börja spela, är att skapa spel och världar som är byggda för att introducera saker allt eftersom. Det hade varit mycket enklare att plocka upp Eon om man på ett smidigt och enkelt sätt kunde börja spela bybor som inte varit utanför sin by och sedan organist lyfta dem upptäcka världen sakta men säkert. Men som det är nu finns det egentligen inget stöd för det varken i världsbeskrivningen, i reglerna eller i spelledartipsen.
Det hade varit lättare att spela Delta Green om det var skrivet ur ett du börjar som vanliga människor ingen aning om att det finns en konspiration eller monster och får upptäcka det steg för steg medans du utforskar världen.
Jag hade älskat om Kult var primärt skrivet ur ett sådant perspektiv istället för att ha det som ett dåligt påklistrat extra grej de nämner i förbifarten. ( playbooken ”Sleeper” känns som en efterhandskonstruktions som passa klumpigt in i resten av spelet)
Jag inser att ett sådant här perspektiv har begränsningar, om ett spel är skrivet för att upptäcka världen under spel, försvinner återspelnings värdet när man upptäckt världen i en kampanj. Men samtidigt. Varför måste det vara ett problem?
Vill jag se alla rollspel skrivna ur ett sådant perspektiv?
Nej men varför är nästan inga skrivna så. Är jag ensam om att finna det här önskvärt?
Vi har tidigare på forumet pratat om avsaknaden av garderobsvärldar, och även om det hade varit en typ av berättelse som levererat den här typen av historia är det inte den enda.
Varför är så få urbanfantasy skrivet ur ett sådant perspektiv, Varför så få undersökande rollspel?
Jag fattar helt enkelt inte.
Då menar jag inte världar som fysiskt växer utan hur huvudpersonernas syn på världen förändras och växer när de ständigt inser att det finns mer till världen än de först insåg.
Jag tycker det är snyggt när man på ett effektivt sätt lyckas blottlägga ett nytt lager av världsinformation. När huvudpersonerna inser att skurken de jagat bara är ett kugghjul i en större maskin. När det visar sig att det finns andra världar som varit outforskade för dem (fysiska eller filosofiska). När det visar sig att gudar finns och huvudpersonerna agerande har retat upp dem.
Jag vill ha berättelser som börjar enkla och tydliga för att sedan växa sig komplicerade och spännande.
Och jag förstår inte varför inte fler rollspel är skrivna ur ett sådant perspektiv.
Jag skulle tro att ett sätt att göra rollspel som är lättare att börja spela, är att skapa spel och världar som är byggda för att introducera saker allt eftersom. Det hade varit mycket enklare att plocka upp Eon om man på ett smidigt och enkelt sätt kunde börja spela bybor som inte varit utanför sin by och sedan organist lyfta dem upptäcka världen sakta men säkert. Men som det är nu finns det egentligen inget stöd för det varken i världsbeskrivningen, i reglerna eller i spelledartipsen.
Det hade varit lättare att spela Delta Green om det var skrivet ur ett du börjar som vanliga människor ingen aning om att det finns en konspiration eller monster och får upptäcka det steg för steg medans du utforskar världen.
Jag hade älskat om Kult var primärt skrivet ur ett sådant perspektiv istället för att ha det som ett dåligt påklistrat extra grej de nämner i förbifarten. ( playbooken ”Sleeper” känns som en efterhandskonstruktions som passa klumpigt in i resten av spelet)
Jag inser att ett sådant här perspektiv har begränsningar, om ett spel är skrivet för att upptäcka världen under spel, försvinner återspelnings värdet när man upptäckt världen i en kampanj. Men samtidigt. Varför måste det vara ett problem?
Vill jag se alla rollspel skrivna ur ett sådant perspektiv?
Nej men varför är nästan inga skrivna så. Är jag ensam om att finna det här önskvärt?
Vi har tidigare på forumet pratat om avsaknaden av garderobsvärldar, och även om det hade varit en typ av berättelse som levererat den här typen av historia är det inte den enda.
Varför är så få urbanfantasy skrivet ur ett sådant perspektiv, Varför så få undersökande rollspel?
Jag fattar helt enkelt inte.