I ärlighetens namn var det här otippat nog en ganska intressant (och tidvis frustande humoristisk) tråd att läsa. Så tack för det, alla deltagare!
Jag kan bara eka det som många andra har skrivit: Eftersom jag bara spelar med gamla vänner, finns det ingen vördnad att tala om, och skulle jag spela med okända skulle det heller inte vara någon. Respekt och klapp på axeln för att han/hon spelleder, eftersom det (som så vi spelar i alla fall) är det som innebär mest jobb. Och så den som upplåter sitt hus till verksamheten. Och ibland imponerad över att någon kommit på något klurigt.
Vördnad känns för mig snarare som det man känner inför Stora Skapare. Jag känner vördnad inför Hayao Miyazaki och Adachi Mitsuru, men det är väl på den nivån. Bland kompisar tycker jag inte att det hör hemma.