Jag spelledde det härom året, det blev ca 15 sessioner totalt och därmed det klart längsta sammanhållna spel jag spellett de senaste fem åren.
SPOILERVARNING: SVARTA MADONNAN (skriver man så?)
Stora bitar är dödshäftiga: Östtyskland, 90-tal, mystisk sjukdom som kanske eller kanske inte bara finns i rollpersonernas huvuden. Bakgrunden var häftig och lagom kryptisk när rp försökte nysta i den.
Sedan var det många svagheter av ganska klassiskt manér: För att "klara" äventyret som det är skrivet behöver man vara någon slags spetznas eller vad det heter, precis som många färdigskrivna CoC-kampanjer ("Ni kommer till stad X, när ni checkar in på hotellet kommer två galningar med hagelbössor och skjuter er i småbitar. Tack för att ni spelade!").
Jag löste detta genom att låta en av spelarna gestalta en GRU-snubbe av PTSD-James Bond-typ. Så fick han meja sig fram genom poliser, säkerhetsstyrkor gangsters och nynaziter med ljuddämpad k-pist (vi körde Kults egna system). Sedan fick jag verkligen utnyttja mig av devisen "Döden är bara början" och låta rp rädda varandra ur Inferno och Metropolis och varenda gudsförgäten avkrok som deras stackars själar blev förpassade till.
Det fortsätter länge med riktigt stämningsfulla miljöer och karaktärer: Nynazistiska organisationer, brottssyndikat, sovjetiska mentalsjukhus, allt detta i kombination med att osynliga larver äter upp rp inifrån och att de, i min variant, blev av med en av sina kroppar så att den fjärde karaktären besatte en av de andra, gör att det är mycket ångest, kval och förvirring.
Slutet, när man allierar sig med en arkont mot en dödsängel och börjar studsa fram mellan olika världar för att rädda världen från undergång är FÖR rälsat för att jag skulle få det att funka. Det var dessutom rätt mättat på lidande så spelarna började bli lite blasé: När de smugglat in massvis av vapen till Sovjet för att eventuellt anfalla en kärnvapensilo upptäcker de plötsligt att en av rp sitter i baksätet sovande, kastar sig av och an i ångest och mumlar: "Sfärerna! De brinnande kloten! De bränner mig! Sfärerna" uttryckte föraren: "Vad är det med henne?" varpå mannen i passagerarsätet svarade: "Jag vet inte. Hon är väl i sitt eget personliga helvete eller nåt... Nu går vi och köper korv."
När skurken, en dödsängel, väl visade sig på slutet kastade sig spelarna över varandra för att få chansen att sälja sina själar till honom, och tokbilligt dessutom. Vilket kändes helt rimligt med tanke på vad stackarna fått utstå.
Men de räddade barnen, ska tilläggas, och allt annat är ju faktiskt som det är i Kult: Skit samma om en arkont eller en dödsängel får äta din själ, jag har ändå aldrig fattat skillnaden.
Allt som allt en riktigt häftig resa, men ta det försiktigt med den metafysiska delen med tillbakablickar och liknande, som den är skriven är det för mycket utflippad helvetesondska och morbiditeter för att det ska gå att ta sig igenom det. Kanske presentera några av dessa kapitel som drömmar eller visioner i stället för att spela igenom dem? Det hade jag nog gjort.
Åtta svanar av tio möjliga!