Nekromanti Vad är bra med svavelvinter?

[Hubarth]

Jo, inser att det är en del av poängen, har lite svårt att svälja det i dess helhet bara

 

[Bassejr]

Jo, inser att det är en del av poängen, har lite svårt att svälja det i dess helhet bara

put it this way, en välskriven karaktär är en som kan skina äve utan ÖT. du vill skriva så breda erfarenheter att dom kan användas ofta, och du vill ha ett öde som både kan driva kampanjen, men samtidigt låta dig få öt från karaktärstroget agerande. "att hitta min morbrors gamla halsband" är väldigt begränsat, medans "Att visa mig övermäktig alla varelser" kan tjäna dig ÖT på allt från varje fiende du dödar, till att mobba bönder och välta kor.

 

[bladerunner_35]

Jo, inser att det är en del av poängen, har lite svårt att svälja det i dess helhet bara

put it this way, en välskriven karaktär är en som kan skina äve utan ÖT. du vill skriva så breda erfarenheter att dom kan användas ofta, och du vill ha ett öde som både kan driva kampanjen, men samtidigt låta dig få öt från karaktärstroget agerande. "att hitta min morbrors gamla halsband" är väldigt begränsat, medans "Att visa mig övermäktig alla varelser" kan tjäna dig ÖT på allt från varje fiende du dödar, till att mobba bönder och välta kor.

Jag har spelledat en kampanj i Svavelvinter och min erfarenhet är den motsatta. Ett alltför brett öde går visserligen att använda mycket men blir lätt lite urvattnat och driver inte berättelsen framåt. En av spelarna i kampanjen var tvungen att justera sitt öde eftersom det bara handlade om att prygla folk vilket blev tråkigt i längden.

I ditt exempel tycker jag att ödet ”att hitta min morbrors gamla halsband” är ett ganska bra öde. Det är tydligt och drivande men ändå tillräckligt öppet för att kunna appliceras på en mängd olika situationer.

Som har nämnts är det också viktigt att köpa Svavelvinters grundkoncept. Det låter som Hubarth vill köra standard fantasy medelst monsterbashing. Svavelvinter är byggt för intrigmakeri, drama och samberättande. Ett typexempel på detta är att det finns i princip inga losers i Svavelvinter utan alla rp och slp är relativt likställda även om rp naturligtvis har lite fler verktyg att använda sig av. Det finns alltså inte hjältar i Svavelvinter på samma sätt som i standard fantasy.

Samtidigt är inte ödespoängen allt utan både rp och slp kan få tillgång till flera ganska kraftiga passiva förmågor som inte behöver ödespoäng. Den gamle hederlige krigaren som fokuserat helt och hållet på att bli bra med vapen i hand kan få ihop ganska många bonustärningar utan att använda öde alls. Det sköna med Svavelvinter, tycker jag, är att denne gigant bland giganter istället blir väldigt sårbar för exempelvis verbala konflikter vilket ytterligare trycker på samberättandet eftersom rp naturligt blir nischade.

Jag tycker att Svavelvinter är ett av de coolaste rollspelen jag läst och spelat på många långa år. Inte revolutionerande men extremt välgjort – och det är först i spel som bitarna faller på plats. Ska du spela rekommenderar jag starkt att du testspelar med din grupp. Både för att se att det är något för er men framförallt för att göra viktiga lärdomar innan den ”riktiga” kampanjen drar igång. Det finns gott om bra scenarion för detta.

Läs även speltrådarna av Skarpskytten här på rollspel.nu eller de många bra krönikorna på Fria Ligans forum. Det ger en ganska bra inblick i spelet och många är dessutom riktigt roliga att läsa. Svavelvinter har en tendens att skapa dramatiska, galna och minnesvärda ögonblick i en betydligt högre utsträckning än andra rollspel jag spelat och detta syns i krönikorna.

 

[Hubarth]

Det låter som Hubarth vill köra standard fantasy medelst monsterbashing.

Nä. Läs om.

 

[Henke]

Började själv med DoD under tidigt 80-tal och har spelat från och till sedan dess.

Svavelvinter är lätt det bästa jag spelar/spellett sedan jag började med rollspel. Jag är fantastiskt nöjd med att slippa all onödig simulation och istället gå direkt på berättelsens kärna. På relationer och spelarnas drivkrafter vilket är så otroligt mer intressant, spännande och roligt. Magisystemet är som beskrivet ovan riktigt bra. Skuggspelet skapar stoff till karaktärsspelet.

Ett helt fantastiskt bra spel helt enket.

 

[bladerunner_35]

Det låter som Hubarth vill köra standard fantasy medelst monsterbashing.

Nä. Läs om.

Ok.

Systemet är en aning trubbigt där regelerna har konstruerats nästan uteslutande för att driva karaktärsberättelse på (för stor) bekostnad av simulationen och lämnar inget större utrymme för taktik. Dessutom så är det klart muppigt när all dådkraft i hela systemet beror på hur mycket öde man råkar sitta på. Har man inget öde är man lika kass som vilken sopa som helst (går ganska lätt att justera dock).

Som sagt, har ingen större problem med detta, men minns jag inte rätt om det var så att man är precis lika in/kompetent som vilken SLP som helst om man har sumpat alla sina ödestärningar och bara har grundtärningar? Jag föreställer mig att det kan bli lite krystat om man måste springar unt och gamea till sig tärningar genom att göra karaktärsmässiga saker för att man egentligen vill göra Svår Utmaning X? Problemet kan ju iofs ganska enkelt lösas genom att öka upp antalet grundtärningar, så någon större grej är det inte.

Jo, men erfarenheterna används ju bara i de fall det kan motiveras. Sinar ödestärningarna vid en given stund (och då är det nog inte aktuellt att utföra stordåd eller börja skuggspela) så får det konsekvensen att ens garvade hjälte med ens förvandlas till en genomsnittlig sopa, vilket är lite olyckligt och knappast (om jag får bedöma) eftersträvansvärt.

”Simulation”, ”taktik”, ”kass som vilken sopa som helst”, ”springa runt och gamea till sig tärningar genom att göra karaktärsmässiga saker för att man egentligen vill göra Svår Utmaning X”, ”ens garvade hjälte med ens förvandlas till en genomsnittlig sopa”.

Jag har nu läst om och kommer till samma slutsats. Men om du säger att det inte var det du menade så ber jag om ursäkt. Det spelar inte så stor roll. Jag ger dig samma råd som trådstartaren – pröva något av de scenarier som ligger ute. Det är svårt att läsa sig till Svavelvinters bra och dåliga sidor.

 

[Hubarth]

Man kan tycka att det kan finnas ett värde i att regler skall simulera rimliga utfall av en spelvärld utan att ha dungebash som huvudsakliga setting. Ett konsekvens av att "ödet" utgör en så pass stor del av mekaniken kan bli att man tvingas till att göra saker som känns orimliga (grov karikatyr: "Jag kan inte frita min fästmö från kobolderna om jag inte hittar min morbrors halsband först") - förutsatt att man inte "fuskar" förstås (här menat att man akutjusterar reglerna för att motverka situationen).

Jag tror inte att man måste spela spelet för att inse att en viss konstruktion kan gå snett, det låter mycket märkligt om så skulle vara fallet. Jag är inte särskilt negativ till spelet, snarare tvärtom och har det i hyllan och planerar att spela det i en och annan form. Men, jag tror helt enkelt inte att det är något för alla alltid - vilket var vad tråden handlar om - och att det har sina styrkor och svagheter.

 

[bladerunner_35]

Man kan tycka att det kan finnas ett värde i att regler skall simulera rimliga utfall av en spelvärld utan att ha dungebash som huvudsakliga setting.

Visst kan det vara så men nu handlar ju Svavelvinter uttryckligen om att skapa en dramatisk berättelse. Att ”simulera rimliga utfall av en spelvärld” är något som är ganska symtomatiskt för standard fantasyrollspel och definitivt inte något du hittar i Svavelvinter som tvärtom är ganska abstrakt och inte bara öppet för tolkning utan som aktivt bjuder in inte bara spelledare eller den enskilde spelaren utan hela bordet till tolkning.

Ett konsekvens av att "ödet" utgör en så pass stor del av mekaniken kan bli att man tvingas till att göra saker som känns orimliga (grov karikatyr: "Jag kan inte frita min fästmö från kobolderna om jag inte hittar min morbrors halsband först") - förutsatt att man inte "fuskar" förstås (här menat att man akutjusterar reglerna för att motverka situationen).

Jag vågar påstå att om du/din karaktär ”tvingas till att göra saker som känns orimliga” så har du/ni gjort något fel någonstans. Din karaktär har ett öde, en förbannelse, tre eller fler erfarenheter samt eventuellt ett tillfälligt mål. Om du/din karaktär vill frita sin ”fästmö från kobolderna” istället för att hitta sin morbrors halsband bör ditt öde och eller tillfälliga mål spegla detta. Och i värsta fall går det att ”akutjustera” utan att ”fuska” genom att ge upp sitt öde – helt enligt reglerna.

Dessutom är det viktigt att gruppen pratat ihop sig ordentligt om kampanjens premisser och gruppens sociala kontrakt. Vill du att din fästmö ska behöva räddas under kampanjen så bör detta läggas upp på bordet klart och tydligt. Det kan till exempel speglas i övriga karaktärers öden och erfarenheter.

Jag tror inte att man måste spela spelet för att inse att en viss konstruktion kan gå snett, det låter mycket märkligt om så skulle vara fallet.

Tja, det är möjligt men med tanke på hur du argumenterar är det för mig uppenbart att du missat flera viktiga regler/poänger med Svavelvinter. Läs det inte – spela det.

Men, jag tror helt enkelt inte att det är något för alla alltid - vilket var vad tråden handlar om - och att det har sina styrkor och svagheter.

Tråden handlade om Svavelvinters styrkor: ”Vad är bra med Svavelvinter” och ”Kort sagt vad gör Svavelvinter unikt i jämförelse med andra fantasyrollspel?”.

Jag ser fram emot att läsa din spelrapport från Svavelvinter Hubarth!

 

[Hubarth]

Du kokar soppa på en spik. Jag tycker inte att Svavelvinter är dåligt, utan på gott och ont tämligen nischat. Simulationen behöver naturligtvis inte nödvändigtvis behandla fysikaliska företeelser, utan ska givetvis rikta in sig på vad spelet kretsar kring.

Angående ödesbiten missar du min poäng. Problemet infinner sig när man sumpat alla sina tärningar. Man kan tycka att det är en smula knasigt att karaktärer speltekniskt då i stort sett är identiska, men jag medger naturligtvis att smaken är delad. Liksom att just det här går att justera ganska lätt.

Nä, tillbaka till grottan. Jag behöver guldmynt för att levla lite.

 

[bladerunner_35]

Du kokar soppa på en spik.

Som du säger så är smaken delad. Själv anser jag att jag bemöter dina ganska svaga och delvis helt felaktiga argument med mina sakliga och underbyggda argument.

Angående ödesbiten missar du min poäng. Problemet infinner sig när man sumpat alla sina tärningar. Man kan tycka att det är en smula knasigt att karaktärer speltekniskt då i stort sett är identiska, men jag medger naturligtvis att smaken är delad. Liksom att just det här går att justera ganska lätt.

Nej, jag missar inte din ”poäng”. Jag tycker bara att det inte är någon poäng. Det är istället du som missar poängen med mina och Harolds poänger; men framförallt med Svavelvinter. För det första är karaktärer speltekniskt långt ifrån identiska oavsett hur mycket, eller hur lite öde de har. För det andra så är själva motorn i Svavelvinter sökandet eller jakten på ödespoäng. DET är poängen med Svavelvinter. När en karaktär börjar få slut på ödespoäng är det dags att börja skapa scener och situationer som gör att det går att spela ut karaktärens öde, förbannelser och tillfälliga mål. Det är denna regelmekaniskt inbyggda strävan som skapar drama och driver berättelsen framåt.

Med andra ord; det som du tycker är ”knasigt” är en medveten design och inte en bugg. Det är Svavelvinters hjärta och själ och det fungerar fantastiskt i spel. Inte bara skapar det ett tydligt incitament för spelarna att använda sig av utan det lägger grunden för en organisk berättelse som växer under spel och med rätt förutsättningar tar sitt eget liv. Det är magi.

 

[Hubarth]

Jaja. Vi har läst samma bok och har uppenbarligen skiftande åsikter om hur bra den är. Att försöka få det till att någondera part har en objektivt felaktig åsikt är sällan särskilt fruktsamt och definitivt inte särskilt sannolikt.

 

[bladerunner_35]

Jaja. Vi har läst samma bok och har uppenbarligen skiftande åsikter om hur bra den är. Att försöka få det till att någondera part har en objektivt felaktig åsikt är sällan särskilt fruktsamt och definitivt inte särskilt sannolikt.

Jag tyckte det var viktigt att bemöta och nyansera dina slutsatser om Svavelvinter. Inte så mycket för din skull utanför trådstartaren och andra spelare som eventuellt är intresserade av Svavelvinter.

Jag har redan tydligt visat på flera felaktigheter i dina resonemang och tycker inte det finns någon anledning att dra upp dem igen. Bara för att det inte finns någon "objektivt felaktig" åsikt betyder inte det att alla diskussioner måste sluta i att alla är överenes om att inte vara överens.

Att Svavelvinter inte verkar vara ett spel för dig råder det inget tvivel om. Det betyder dock inte att Svavelvinter inte har en mycket genomtänkt och väldesignad regelgrund. Att hammaren inte lämpar sig för att såga ned ett träd med säger inte särskilt mycket om hammarens förmåga att spika.