Vad är Cthulhu/Cthulhu mythos för dig?
- Thread starter Troberg
- Start date
En sak jag som jag inte vet om det egentligen har någon bäring på frågan men som jag ändå känner bör nämnas när man pratar om Lovecrafts författarskap och rollspelet Call of Cthulhu är att det de egentligen inte rör sig i samma genrer. Ytligt kan man tycka det. Båda innehåller Shoggoths, Necronomicon och saker som går bump i natten. Men Lovecrafts berättelser är ofta någon som läser en redogörelse för något som redan hänt, inser att otäckheterna i redogörelsen finns kvar på vinden och blir uppäten, galen eller båda. Rollspelet CoC är något helt annat.
Den stora skillnaden tycker jag ligger i att Lovecrafts huvudpersoner ofta är påtalande passiva. De utsätts för saker, får insikter om mänsklighetens utsatthet i universum och sedan tar berättelsen slut. I CoC som ni vet är rollpersonerna hjältar (nåja) som undersöker mysterier, kämpar mot monster och kultister och först efter det får insikter om mänsklighetens utsatthet i universum, blir uppätna, galna eller båda. Och tur är väl det. Det skulle bli tämligen trist annars då Lovecrafts berättelser, som de är skrivna, inte direkt är lättöverförbara till rollspel. CoC är som filmen The Shining. Den är usel som filmatisering räknat men ändå en lysande film.
Den stora skillnaden tycker jag ligger i att Lovecrafts huvudpersoner ofta är påtalande passiva. De utsätts för saker, får insikter om mänsklighetens utsatthet i universum och sedan tar berättelsen slut. I CoC som ni vet är rollpersonerna hjältar (nåja) som undersöker mysterier, kämpar mot monster och kultister och först efter det får insikter om mänsklighetens utsatthet i universum, blir uppätna, galna eller båda. Och tur är väl det. Det skulle bli tämligen trist annars då Lovecrafts berättelser, som de är skrivna, inte direkt är lättöverförbara till rollspel. CoC är som filmen The Shining. Den är usel som filmatisering räknat men ändå en lysande film.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,678
Det här är en överförenkling. Han har vissa passiva protagonister. Men han har också The Dunwich Horror där en grupp äventyrare (en med elefantgevär) ger sig ut för att ha ihjäl monstret. Vi har också Randolph Carter som går från att vara en utreda till att vara något av ett action badass.
anth
Vetefan
En liknelse: DnD.
Något av det första man gör när ett nytt DnD-spel/klon dyker upp är att gå igenom monster-delen.
Har spelskaparna gjort ett bra urval ur DnDs enorma monster-fauna? Känner man igen dem sedan tidigare versioner? Har man gjort monsterna häftiga? Är det bra bilder?
Så har det varit sedan mitt första rollspel, ADnD, i mitten av 1980-talet. Och ADnD hade hela tre monsterböcker (om man inte räknar med Deities & Demigods).
Varför finns det så många monster i DnD?
För att svara på det får vi gå tillbaka till Original DnD mellan 1974-1976. Förutom grundreglerna släpptes det c:a 2 regelhäften om året under denna tid. Vi har klassiker som Greyhawk, Blackmoor o.s.v.
Och alla dess häften innehöll nya monster.
Jag vill minnas att Gygax från denna tid skrev att han tyckte det var jobbigt att spelarna hela tiden krävde nya saker, nya magiska föremål och nya monster som de aldrig sett eller hört talas om. Och att han inte hann med att skapa nya monster i den takt som spelarna krävde.
Så syftet med alla nya monster i DnDs barndom var för att spelarna skulle säga: "vad i h***e är det där???"
Vilket faktiskt är det totalt motsatta jämfört med hur vi tänker idag när det kommer en ny monster manual: "Åh, har de med mina favoriter? Har de med flumph?"
Tillbaks till CoC.
Många stora spel, som DnD, Vampire, GURPS, Apocalypse World - är både älskade och hatade av rollspelare.
CoC är unikt i sammanhanget för nästan alla rollspelare har spelat det och nästan alla tycker om det.
Men CoC lider av samma problem som DnD: när det kommer en ny version förväntar sig alla att det ska innehålla samma gamla goa monster som vi lärt oss att älska och bli skrämda av genom årtiondena.
Men vänta lite nu...
Även om vi alla älskar CoC och dess bizarra skräckinjagande monster är vi samtidigt överens om att den bästa CoC-sessionen vi hade var den första:
När vi förlorade vår CoC-oskuld och vi unisont sa: "vad i h***e är det där???" samtidigt som vi förlorade vår SAN första gången och blev vansinniga.
...
Så även om jag älskar alla klassiska Cthulhuida monster så vill jag mycket hellre möta något jag aldrig stött på tidigare när jag spelar CoC, så jag återigen får säga de klassiska orden: "vad i h***e är det där???"
Något av det första man gör när ett nytt DnD-spel/klon dyker upp är att gå igenom monster-delen.
Har spelskaparna gjort ett bra urval ur DnDs enorma monster-fauna? Känner man igen dem sedan tidigare versioner? Har man gjort monsterna häftiga? Är det bra bilder?
Så har det varit sedan mitt första rollspel, ADnD, i mitten av 1980-talet. Och ADnD hade hela tre monsterböcker (om man inte räknar med Deities & Demigods).
Varför finns det så många monster i DnD?
För att svara på det får vi gå tillbaka till Original DnD mellan 1974-1976. Förutom grundreglerna släpptes det c:a 2 regelhäften om året under denna tid. Vi har klassiker som Greyhawk, Blackmoor o.s.v.
Och alla dess häften innehöll nya monster.
Jag vill minnas att Gygax från denna tid skrev att han tyckte det var jobbigt att spelarna hela tiden krävde nya saker, nya magiska föremål och nya monster som de aldrig sett eller hört talas om. Och att han inte hann med att skapa nya monster i den takt som spelarna krävde.
Så syftet med alla nya monster i DnDs barndom var för att spelarna skulle säga: "vad i h***e är det där???"
Vilket faktiskt är det totalt motsatta jämfört med hur vi tänker idag när det kommer en ny monster manual: "Åh, har de med mina favoriter? Har de med flumph?"
Tillbaks till CoC.
Många stora spel, som DnD, Vampire, GURPS, Apocalypse World - är både älskade och hatade av rollspelare.
CoC är unikt i sammanhanget för nästan alla rollspelare har spelat det och nästan alla tycker om det.
Men CoC lider av samma problem som DnD: när det kommer en ny version förväntar sig alla att det ska innehålla samma gamla goa monster som vi lärt oss att älska och bli skrämda av genom årtiondena.
Men vänta lite nu...
Även om vi alla älskar CoC och dess bizarra skräckinjagande monster är vi samtidigt överens om att den bästa CoC-sessionen vi hade var den första:
När vi förlorade vår CoC-oskuld och vi unisont sa: "vad i h***e är det där???" samtidigt som vi förlorade vår SAN första gången och blev vansinniga.
...
Så även om jag älskar alla klassiska Cthulhuida monster så vill jag mycket hellre möta något jag aldrig stött på tidigare när jag spelar CoC, så jag återigen får säga de klassiska orden: "vad i h***e är det där???"
Jag har inget emot CoC:s typ av berättelse eller spel (förutom att jag då själv finner det aptrist, men det är en smaksak), men att de har aktiva rollpersoner som undersöker mysterier och kämpar mot monster har att göra med CoC, inte rollspel. Det är noll problem att överföra Lovecrafts stil, passiv rollperson (för Lovecraft har väl oftast bara en?) och liknande till rollspel, som Lovecraftesque visar. CoC har valt att rucka på inpassningen av Lovecrafts stil för att de vill ha en annan typ av spel och en annan typ av berättelser. De vill inte återskapa Lovecraft, de vill gestalta en annan sorts berättelser i Lovecrafts värld. Jag har inga problem med det; det är ett vettigt designval. Men det betyder ju inte att man inte hade kunnat göra andra designval som hade lämnat en närmare Lovecrafts egna berättelser. Lovecraftesque har gjort andra designval, hamnat väldigt nära originalen i ton och struktur, och jag tycker att det är ett mycket roligare rollspel än CoC. Det betyder inte att det är bättre, bara att det passar mina preferenser bättre. Men det visar ganska tydligt att CoC:s avsteg från Lovecrafts original inte är för att det skulle bli trist om de inte gjorde det. Det är för att de vill ha en annan sorts spel och en annan sorts berättelser. Och det är inget fel i det.
DanielSchenström
Swashbuckler
För mig är Chtulhu den ensamma människan, eller några få människors upptäckande av något fasansfullt som slutar i död eller galenskap.
Själva mytoset har jag ingen koll på utanför Lovecraft och det som är med i CoC. Det känns dock som det ska vara oförståbart, kosmiskt, uråldrigt.
Själva mytoset har jag ingen koll på utanför Lovecraft och det som är med i CoC. Det känns dock som det ska vara oförståbart, kosmiskt, uråldrigt.