Nekromanti Vad är culture gaming?

[Lupus Maximus]

Var går gränsen isåfall? Räcker det med "Nordamerikansk indianstaminspirerad kultur", "babylonisk bronsålder" eller mer "Dick Wases tolkning av gotländsk leverne under tidigt 1400-tal". Det som händer när det uppstår glapp eller logiska luckor får man antingen retconna (låtsas som att det alltid har varit korrekt) eller att någon helt enkelt säger emot ("hade det varit kutym för smeder att bära med sig pärlor för att visa sin status så hade jag haft pärlor, det har jag inte, så det är inte sedvänjan"). Ett smidigt sätt att undvika glipor är att man helt enkelt vänder sig till närmast sörjande ("du som är smed, hur visar ni smeder status?" "Genom storleken på hammaren." "Ni ser en kvinna med mycket stor hammare komma ut ur tältet...").

Det blir nog ändå upp upp till varje spelgrupp, men har man inte koll på ungefärliga klädstilar, matvanor, syn på äktenskap (inklusive skilsmässa), samhällsklasser, religion, styrelseskick, osv, så faller det utanför vad jag räknar in i Culture Gaming.

Tyvärr är det på tok för sällan jag fått ge mig på Culture Gaming. Men nästa gång jag har möjligheten, så skulle jag nog gärna köra lite "workshops" innan spelandet, ungefär som vissa lajvargrupper verkar köra. Både för att se till att gruppen har koll på kulturen, samt att kunna tweaka till saker och fylla i vissa luckor innan spel.

Men jag tolkar det som att du ser culture gaming som att kulturen är i stort färdig och att man förhåller sig till det (den befintliga information) snarare än att man får hitta på nytt? Lite liknande som att man inte riktigt löser deckarmysterier om man hittar på allt eftersom (man skapar storyn kring lösandet av ett mord) istället för att man samlar ledtrådar etc som SL tänkt ut i förväg, för att lösa mordet?

Stämmer; och en rätt bra jämförelse

 

[Krille]

Finns det isåfall simulationism som inte är culture gaming?

Ja, det finns. Till exempel när man går lös på att realistiskt simulera strid. Då är det händelseförloppet och konsekvensen som simuleras, snarare än kulturen. Det är också en form av simulationism, men det är andra saker som simuleras i de olika formerna.

Behöver ingångströskel vara hög, eller skulle t.ex. reglernas utformning kunna hjälpa deltagarna att leva sig in i spelvärlden kultur och på det viset vara grunden för cultur gaming:en? Jag tänker t.ex. hur Status i Järn hjälper spelgruppen att agerande enligt den högre vikten av status i järnålderssamhället än vad den är i dag.

Regler hjälper, men det förklarar inte riktigt varför status är viktigt eller hur det uttrycker sig, och då blir det inte riktigt att man lever sig in i kulturen.

Måste culture gaming alltid innebära att det blir vardagsrollspelande, eller kan det handla om att det blir en annan slags ståry?

Nä, men det blir ofta det.

Var går gränsen isåfall? Räcker det med "Nordamerikansk indianstaminspirerad kultur", "babylonisk bronsålder" eller mer "Dick Wases tolkning av gotländsk leverne under tidigt 1400-tal".

Hela poängen med culture gaming är att den finns där när man börjar. Det är därför tröskeln är så hög. Småhål kan fyllas, eventuellt, men mer genom att extrapolera från existerande data än genom rent hittepå, och det bara om man faktiskt inte lyckas googla fram informationen man söker.

Men jag tolkar det som att du ser culture gaming som att kulturen är i stort färdig och att man förhåller sig till det (den befintliga information) snarare än att man får hitta på nytt? Lite liknande som att man inte riktigt löser deckarmysterier om man hittar på allt eftersom (man skapar storyn kring lösandet av ett mord) istället för att man samlar ledtrådar etc som SL tänkt ut i förväg, för att lösa mordet?

?Precis.

 

[Zire]

Ok, min bild börjar klarna. Culture gaming verkar intressant, men är nog inte riktigt min kopp te. Det verkar vara svårt att komma ifrån att SL behöver plugga stora mängder data och sedan förmedla detta till spelarna innan man börjar spela.

Men vilka rollspel är bra för culture gaming?

 

[Bolongo]

Men vilka rollspel är bra för culture gaming?

Alla som utspelas i Glorantha.

Men man måste inte. Det är helt möjligt att gräva ned sig så djupt i den världen att man aldrig kommer upp igen, men det går också bra att bara hänvisa till några av de flashigare detaljerna på ytan och sedan köra normalt grottkräl.

Vilket system är bra för vad? Någon variant av RuneQest för grottkräl, någon variant av HeroQuest för culture gaming. Fast det nya RQ som är på gång verkar vilja bli ett slags mellanting. 13th Age-varianten som också är under utgivning lutar väl snarare åt "mythic gaming".

 

[Krille]

Ok, min bild börjar klarna. Culture gaming verkar intressant, men är nog inte riktigt min kopp te. Det verkar vara svårt att komma ifrån att SL behöver plugga stora mängder data och sedan förmedla detta till spelarna innan man börjar spela.

Det är faktiskt även spelarnas ansvar. De får minsann plugga själva.

Men vilka rollspel är bra för culture gaming?

Alla spel som lägger mycket tyngdpunkt på sin spelvärlds kultur:

• Hârnmaster är det klassiska.
• Glorantha har redan nämnts.
• Empire of the Petal Throne är en annan klassiker.
• Eons Mundana är också en sån där värld som ger en möjlighet att grotta ner sig i intriger.
• World of Darkness blev en culture gaming-värld till slut, med enormt mycket material och en ärkepetig spelarkultur som typ hudflådde dig om du inte hade alla detaljer om prinsen av Wallabaloo och hens hov precis rätt.
• Till och med Faerûn (Forgotten Realms) kan bli ärke-culture-gaming i fel (rätt) händer, så det går att göra grottkrälsvärldar culture gaming med tillräckligt mycket

 

[Sapient]

Några har varit inne på det, jag tycker Krille framhäver simulationism lite för mycket. (Även om skillnaden blev lite tydligare i senare inlägg...)

Jag skulle säga att det första steget mot CG går när spelaren slutar tänka "hur får jag tag på lootet?" och istället tänker "hur skulle en person i den här världen, som är en x, bete sig för att få tag på lootet, givet att y och z?" - alltså där faktorer som är planterade i miljön spelar roll för spelarens val.

Det behöver inte heller utövas genom "inlevelse" - det behöver absolut inte innebära monologer i förställd röst tex. (Som jag fattat att många uppfattar CG...) Inga "come hither, peasant!"

Ta en spelare som säger "ja, nu skulle ju min rp vilja anfalla den här drummeln, men sedvänjan kräver ju en korrekt anledning till en duell, så jag får väl provocera lite först, ska jag slå 'intimidate'?" - det är nån slags form av culture gaming i grunden. (Kanske inte särskilt mycket, men det beror ju på att huvudsyftet var att kontrastera mot "dramatismen"... )

En variant att se det på kan väl vara ett spektrum mellan å ena sidan "generisk murderhobo-stil" där settingen kan bytas ut mellan två spelmöten utan att förändra annat än enstaka ord ("jag skjuter han" istf "jag hugger med svärdet") i ena änden till extremt inlevelsefull, in character, culture gaming i andra änden.

 

[luddwig]

En variant att se det på kan väl vara ett spektrum mellan å ena sidan "generisk murderhobo-stil" där settingen kan bytas ut mellan två spelmöten utan att förändra annat än enstaka ord ("jag skjuter han" istf "jag hugger med svärdet") i ena änden till extremt inlevelsefull, in character, culture gaming i andra änden.

Det går även utmärkt att spela inlevelsefull, in character murderhobo.

 

[Ram]

Behovet av att utmana, utveckla och förändra världen ser jag inte som ett behov för culture gaming utan just en personlig preferens. Förutom rent slice of life-spelande utan några konflikter så kan man t.ex. spela ärkekonservativ och sträva efter att bevara kan nog vara rätt intressant också. T.ex. beskydda den Romerska sättet att leva mot typer som Spartacus.

Ja, du har rätt. Därtill var det tillspetsat. Det jag egentligen menade är att det som jag tycker är roligast med Culture gaming är att verkligen utforska och utmana kulturen, egentligen inte så mycket att förändra världen. Det handlar för mig mest om en personlig utvecklingsresa för karaktären i den annorlunda kulturen.

 

[Ram]

Aha, skulle du säga att det är kärnan i själva culture gaming:en? För det känns som att det är en skillnad i hur man använder kulturen mellan att det är någonting man målar upp kring rollpersonerna - de kan agera på det, men det är inte i huvudsak vad som påverkar storyn - och att det är vad rollpersonerna behöver förhålla sig till för att ta sig framåt (med framgång och motgång) och vad som sätter hinder för rollpersonerna.

Det jag ser som kärnan i Culture gaming är att man vill spela i kulturen inte ha kulturen som en pitoresk fond bakom och sedan spela klassikt personfrikopplat äventyr 1A om du förstär vad jag menar. Jag upplever att mina bästa Culture gaming-scenarior handlar väldigt mycket om vart karaktären vill och vilka hinder och vägar som finns eller kan uppfinnas.

 

[Wyldstorm]

Culture gaming är imho den viktigaste delen i rpg efter reglerna.
Det är ramverket man bygger immersion på genom att ge en solid grund för kontinuitet och intern logik -vad gäller folkslag v.s..

t.ex. Ökennomader har en utbredd byteshandelssed inte p.g.a. de vill byta något, utan att de vill ha viss koll på vilka som finns i närheten (så man inte blir anfallen mitt i natten av folk som törstar ihjäl..)
Eller att det värsta brottet är att slänga ett kadaver i en oas.. (Att döma nästa karavan/stam till döden)

Bara väldigt lite research (typ wiki) ger seder och anledning(ar), talesätt,sättet de talar och hur de förhåller sig till andra/egna.
Lite till till ger kul info/krydda.. (Jag hade ingen ANING om att ökenvandring/överlevande kräääääävde bra och hårda skor.. O_O Jag hade sen ingen aaaaaaaning om att vissa övenväxter går att använda som nål OCH tråd! Eller att spindeljävlar finns i de få träden som lever där.. Eller att skorpioner krälar in i stövlarna man tagit av sig på kvällen... )
Sen efter lite till så kan man ge spelarna en mer nyanserad & intressant bild...
(Plötsligt fick jag dåligt samvete över hur lite jag numera researchar (p.g.a. stress och jobb & sånt.))

TL;DR: Det är svaret på hur ett folk är, varför (i din värld) de är som de är och behöver inte vara svårt/tungt.

 

[Wyldstorm]

Det är ju också sättet man undviker den tragiska spelupplevelsen där SL presenterar en npc/pc som t.ex. "Han är en dvärg, så han har långt skägg, talar grovt på skottsk dialekt & gillar guld & yxor."...