Vad är den svenska stilen?

[Dilandau]

En slående skillnad mellan gamla svenska rollspel och utländska spel från samma tid, är hur lite de svenska spelen fokuserar på dungeons.

Visst, det fanns förvisso dungeons i äventyren men de var inte dominerande. Hos D&D och liknande är min upplevelse att grottan var hela äventyret.

I Uppdrag i Mos Mosell är bunkern liksom slutklämmen, men resan och utforskandet av byn är huvuddelen av äventyret.

I introäventyret till DoD91 är ”grottan” ett jaktslott med två våningar.

Och så är det i så gott som alla svenska äventyr: det är mer städer och ”overland adventures” än dungar.

Dessutom är de svenska dungeonserna ofta utformade som vardagliga byggnader. Slott, hotell, lägenheter, vakttorn. Det finns få, om några, megadungeons eller oförklarliga jättesystem av katakomber.

Även i regelböckerna saknas fokus på dungeons. Det är liksom inte en grej, inte ens i bunkertäta Mutant. Jag bläddrade i DoD Expert i helgen och slogs av att underjordiska grottsystem knappt nämns, men att kampanjkapitlet innehåller massa info om intriger, statsskick och hur man ger slp petsonlighet.

Anekdotiskt: Jag började spela rollspel ca 1986, när jag var 9 år, med drakar och mutant. Sen blev det, tja, alla svenska rollspel som fanns på den tiden. När jag började lira engelska spel 5-6 år senare så var det här med dungeons som en helt ny grej. Jag hade noll koll på kulturen kring dem - rita kartor och sånt - och de kändes överlag väldigt exotiska.

 

[Khan]

Anekdotiskt: Jag började spela rollspel ca 1986, när jag var 9 år, med drakar och mutant. Sen blev det, tja, alla svenska rollspel som fanns på den tiden. När jag började lira engelska spel 5-6 år senare så var det här med dungeons som en helt ny grej. Jag hade noll koll på kulturen kring dem - rita kartor och sånt - och de kändes överlag väldigt exotiska.

Där sade du något. När jag för första gången testade DnD, när 3E var ny och häftig, var det också första gången jag grottkrälade. Dittills hade det inte förekommit alls, när vi bara spelat svenska spel. Det var också första gången det var viktigt att hålla koll på hur många facklor i hade, att rita karta och stämma av om man ritat rätt med SL och så vidare. Det hade aldrig varit relevant i vare sig Chronopia, Cyberpunk-Mutant, eller något av de andra spelen vi lirade då.

Det kanske finns en poäng att det svenska storspelet strukit just Dungeons ur titeln, istället för att kalla det för "Grottor och Drakar".

 

[Basenanji]

En slående skillnad mellan gamla svenska rollspel och utländska spel från samma tid, är hur lite de svenska spelen fokuserar på dungeons.

Visst, det fanns förvisso dungeons i äventyren men de var inte dominerande. Hos D&D och liknande är min upplevelse att grottan var hela äventyret.

I Uppdrag i Mos Mosell är bunkern liksom slutklämmen, men resan och utforskandet av byn är huvuddelen av äventyret.

I introäventyret till DoD91 är ”grottan” ett jaktslott med två våningar.

Och så är det i så gott som alla svenska äventyr: det är mer städer och ”overland adventures” än dungar.

Dessutom är de svenska dungeonserna ofta utformade som vardagliga byggnader. Slott, hotell, lägenheter, vakttorn. Det finns få, om några, megadungeons eller oförklarliga jättesystem av katakomber.

Även i regelböckerna saknas fokus på dungeons. Det är liksom inte en grej, inte ens i bunkertäta Mutant. Jag bläddrade i DoD Expert i helgen och slogs av att underjordiska grottsystem knappt nämns, men att kampanjkapitlet innehåller massa info om intriger, statsskick och hur man ger slp petsonlighet.

Anekdotiskt: Jag började spela rollspel ca 1986, när jag var 9 år, med drakar och mutant. Sen blev det, tja, alla svenska rollspel som fanns på den tiden. När jag började lira engelska spel 5-6 år senare så var det här med dungeons som en helt ny grej. Jag hade noll koll på kulturen kring dem - rita kartor och sånt - och de kändes överlag väldigt exotiska.

Bra analys! Håller med. D&D har ju alltid haft mycket stridsfokus på ett sätt som ofta förbryllat mig. Det är som att allt mellan striderna är korta scener som SL läser upp innan det är dags för nästa strid.

I svenska spel ser det annorlunda ut, där mellanscenerna också får utrymme!

 

[avatarex]

Hur är det med grottfokus i Hârnmaster, Rolemaster, GURPS, d6-systemet, Traveller, Call of Cthulhu och andra amerikanska spel? Eller för den delen det tyska spelet Das schwartze Auge?

 

[DanielSchenström]

D&D är ju inte det enda spelet som finns i resten av världen. Den svenska stilen om det nu finns en sån, kan jämföras med den amerikanska stilen, den brittiska och så vidare. Hur såg äventyren ut till Runequest, till Rolemaster, till Talislanta, till Palladium, till Pendragon, till Warhammer Fantasy Role-Play, till Ars Magica, till Hârnmaster för att nämna några fantasyrollspel.
Var det grottor i Boot Hill, i Aftermath, i Traveller, i GURPS, i Twilight 2000, i Call of Chtulhu, i Toon, i Paranoia osv? Eller fokus på strid?

När DoD kom ut så hade redan den amerikanska marknaden breddat sig bortom D&D. Även TSR hade flera spel redan då.

 

[Dilandau]

Självklar fanns det andra spel och stilar än dungar utomlands. Jag tror dock att det var svårt att växa upp som rollspelare i USA och England och helt missa dungeoncrawl som fenomen.

 

[Skarpskytten]

D&D är ju inte det enda spelet som finns i resten av världen. Den svenska stilen om det nu finns en sån, kan jämföras med den amerikanska stilen, den brittiska och så vidare. Hur såg äventyren ut till Runequest, till Rolemaster, till Talislanta, till Palladium, till Pendragon, till Warhammer Fantasy Role-Play, till Ars Magica, till Hârnmaster för att nämna några fantasyrollspel.
Var det grottor i Boot Hill, i Aftermath, i Traveller, i GURPS, i Twilight 2000, i Call of Chtulhu, i Toon, i Paranoia osv? Eller fokus på strid?

När DoD kom ut så hade redan den amerikanska marknaden breddat sig bortom D&D. Även TSR hade flera spel redan då.

Ja, det var väl lite detta jag fiskade efter när jag skrev att tråden borde börjat med en fråga och inte ett påstående.

Den svenska stilen är kanske europeisk?

Pendragon (som är amerikanskt) är akut ointresserat av Dungeons och ens av platser, ytterst få äventyr innehåller kartor, och jag tror aldrig jag har sett ett äventyr med rumsbeskrivningar. Ett typiskt Pendragonäventyr löses genom att 1) göra rätt eller 2) slå ihjäl något, ibland i kombination. Resor är ett rätt frekvent tema. Utforska platser har en minimal roll, men utforska sociala miljöer förekommer.

 

[Mekanurg]

Även i regelböckerna saknas fokus på dungeons. Det är liksom inte en grej, inte ens i bunkertäta Mutant. Jag bläddrade i DoD Expert i helgen och slogs av att underjordiska grottsystem knappt nämns, men att kampanjkapitlet innehåller massa info om intriger, statsskick och hur man ger slp petsonlighet.

Ett medvetet beslut från min sida. Redan när jag började spela rollspel 1977 stördes jag av D&D:s ologiska katakomber, vilka sabbade min sense of wonder.

 

[DanielSchenström]

Det stämmer säkerligen och om man använder det som den "engelska" stilen eventuellt, då kanske det är lättare att hitta en svensk stil. DoD var ju BRP som regelsystem. Jag har inte läst Finna Dolda Ting och Boken om Äventyrsspel som kanske har svar på detta. Men kom den svenska stilen från Äventyrsspel eller var BRP-äventyren som fanns då, redan åtskilda från grottkrälandet? Det är ju inte som att alla D&D-äventyr då var grottor.
Är den svenska stilen en fortsättning på Chaosiums stil?

 

[Skarpskytten]

Är den svenska stilen en fortsättning på Chaosiums stil?

Det tycker jag är en bra killgissning!

Någon som vet?

 

[Fiktionslek]

Det är lätt att förföras av sin egen berättelse eller retorik runt "det svenska".

Det är nog bra att utsätta idéerna för lite kalla frågor:

+ Är det rollspelen som introducerar fantasy i Sverige? Nej.
+ Var det ont om fantasy i Sverige innan rollspel införs? Nej.
+ Är det ont om dungeons i svenska spel? Nej.
+ Anspelas det på Astrid Lindgren? Nej.
+ Börjar rollspel i Sverige med Äventyrsspel? Nej.
O.s.v.

Också bra att se på vad som är översättningar, adaptioner eller har väldigt tydliga internationella influenser:

DoD -82 en ren översättning av Worlds of Wonder (delar av).
Stjärnornas krig är en översättning.
Sagan om ringen är en översättning.
Mos Mosel är en adaption av ett DnD-äventyr.
Mutant är starkt influerat av Gamma World.
O.s.v.

Jag tror också man kan ta fasta på lite skillnader som finns på plats innan rollspelen kommer in i bilden:

+ Sverige och klassamhället
+ Sverige har haft fred väldigt länge
+ Sverige har skitmycket skog
+ Sverige hade före 70-talet haft en väldigt lång period av ohotat socialdemokratiskt styre.
o.s.v.

Förslag: Detaljgranska Mutant/M:UA, Granströms verk, Expert och Trudvang.

Hälsar

Christian

 

[avatarex]

Drakar och Demoner var väldigt dominerande i Sverige under Äventyrsspelstiden och Dungeons & Dragons är väldigt dominerande i USA nu (och till viss del även i Sverige). Men hur var det med Dungeons & Dragons förr om åren? Har det varit överlägset störst ända sen starten?

 

[Mogger]

Drakar och Demoner var väldigt dominerande i Sverige under Äventyrsspelstiden och Dungeons & Dragons är väldigt dominerande i USA nu (och till viss del även i Sverige). Men hur var det med Dungeons & Dragons förr om åren? Har det varit överlägset störst ända sen starten?

Rätt säker på att Äspel och DoD var störst i Sverige under lång tid, och också orsaken till att man kan tala en svensk rollspelshistoria. Tycker den kritiska synen på detta är lite märklig. En företeelse behöver inte vara 100% regionalt unik för anses vara en del av nationell kultur. Och naturligvis går det inte att sätta upp vattentäta skott då det trots allt handlar om en internationell rörelse.

 

[Mekanurg]

Men hur var det med Dungeons & Dragons förr om åren? Har det varit överlägset störst ända sen starten?

Ja, i USA har det varit så.

 

[Skarpskytten]

En företeelse behöver inte vara 100% regionalt unik för anses vara en del av nationell kultur.

Det tror jag inte någon har sagt heller? Och det är knappast så forskare som är intresserade av kultur ser på kultur.

Men för att kunna svara på om det finns en "svensk stil" måste man ju på något sätt försöka bena upp vad som kommer utifrån och vad som kommer inifrån, eller kanske snarare: hur det som kommer utifrån plockas upp och omtolkas när det möter det inhemska. Och då behöver man också fundera kring vari detta "svenska" består - talar vi om hur det svenska samhället såg ut, talar vi om en uppsättning svenska värderingar, talar om vi den svenska populärkulturen (skönlitteratur, barnprogram, etc) - vilken eller vilka nivåer rör vi oss på? (Det här blir snabbt rätt krångligt, t ex behöver vi förhålla oss till huruvida vi tror att det rått en socialdemokratisk hegemoni i Sverige, något många kanske tycker, men Åsa Linderborg bestämt förnekat i sin avhandling, und so weiter).

Som vanligt när vi diskuterar historia här blir det slående hur lite vi vet. Men @Fiktionslek har ju både frågorna och det akademiska kapitalet - föreslår att vi tvingar honom söka forskningsmedel för att reda ut den här frågan grundligt. Vetenskapsrådets humanistiska utlysning har deadline 27 mars.

 

[Ulfgeir]

Ja, i USA har det varit så.

Var väl ett tag efter D&D 4e (och innan 5e kom) som Pathfinder 1e var störst.

 

[Dilandau]

Det är lätt att förföras av sin egen berättelse eller retorik runt "det svenska".

Det har du rätt i. Jag tror däremot att alla de grejer som folk tar upp i den här tråden tillsammans åtminstone ger en fingervisning om vilka ingredienser som skapade den ”svenska stilen”.

Att för många av småglien som började spela var DoD första kontakten med ”klassisk fantasy”.

Att ”fantasy” inte var ett begrepp med särskilt mycket bagage här.

Att spelen inte var jättefokuserade på dungeons.

Att många av kidsen hade Lindgrens fantasyböcker som färsk och gemensam referens.

Att Äventyrsspel var extremt dominerande.

Osv.

 

[Bolongo]

Är den svenska stilen en fortsättning på Chaosiums stil?

Kanske? De tidiga RQ-äventyren är alla platsbaserade, men inga megadungeons direkt. Det är mer naturalistiska lokaler. När de senare ger ut stora kampanjer är de mestadels sandlådor.

 

[avatarex]

Rätt säker på att Äspel och DoD var störst i Sverige under lång tid, och också orsaken till att man kan tala en svensk rollspelshistoria. Tycker den kritiska synen på detta är lite märklig. En företeelse behöver inte vara 100% regionalt unik för anses vara en del av nationell kultur. Och naturligvis går det inte att sätta upp vattentäta skott då det trots allt handlar om en internationell rörelse.

Jag har i min mening inte haft en särskilt kritisk hållning här utan en mer nyfiken. Till hur stor del går det att reducera frågan "Vad är den svenska stilen?" till "Vad skiljer DoD från DnD?"?

 

[Gurgeh]

Mos Mosel är en adaption av ett DnD-äventyr.

Vad är det för äventyr? Jag har alltid antagit att det var baserat på "Världsrymden anfaller" ("Invasion of the Body Snatchers").