Ja alltså, vilken grej i ett äventyr har fått dig att liksom "ohmen shit! Fan vad COOLT!". Och då snackar jag ingen jävla "blöäää, jag levde mig in så mycket i min rollperson att jag började gråta IRL!", utan mer "fan vad awesome! Vilken häftig grej spelledaren har hittat på nu, grotta med självlysande svampar och mykonider!".
Man kan också berätta om något man själv spellett och känner sig extra nöjd med.
Själv tyckte jag det var svincoolt när jag körde ett statsäventyr i Forgotten Realms och spelarna blev inblandade i en fejd mellan olika tjuvgillen, och de hamnade bland Kenkuarna uppe i deras fågelboinredda torn i den del av staden som vanligt folk undvek för att den bestod av läskiga gamla tempel till gudar som folk glömt bort. Det blev liksom arabinfluerat blodnäbbigt och svincoolt men läskigt.
I samma stad hittade jag på en tjuvmarknad med värdshus och hela skiten nere i kloakerna, och det var LÅNGT innan "Wrath of the Lich King" kom ut. Också coolt.
En annan soft grej var ett gammalt torn ute i en karg och lite fjällaktig vildmark i Trudvang. Och där var det massa döda riddare, och när natten kom visade det sig att tornet var belägrat av massa troll!
Vildhjärta var awesome också, men det har ju inte jag skrivit.
så minns jag en episod i Western. Rollisarna hade följt Oregon-leden eller Bozeman-leden ett tag, jag minns inte exakt, och mött på en dumdristig Kapten Fetterman som senare, enligt ryktet, fått hela sin styrka massakrerad i ett indianbakhåll. Senare siktade rollpersonerna sagda indianer, en stor jävla grupp, med nån befjädrad snubbe som satt och hojtade på en stegrande häst. Min rollis, som egentligen var rätt grön på det här med fajjting, tänkte att det måste vara ledaren, så hon tog sikte med sitt gamla gevär från inbördeskriget...det var ett omöjligt jävla skott, mycket långt håll, en massa indianer i vägen...men jag slog skitbra, och hon träffade mitt i prick.
Sedan ändrade han sig såklart så att det var nån junior-ledare jag sköt, vilket sög...okej om han inte sagt det där om Crazy Horse från början, liksom (till hans försvar ska sägas, dock, att han i övrigt använde historiska skeenden på ett riktigt jävla snyggt sätt). Tag lärdom; när jag själv spelleder historiskt härnäst ska jag vidta mått och steg för att på ett tidigt stadium tydligt (och gärna chockartat) demonstrera för spelarna att jag verkligen är beredd att kasta historiens förlopp helt över ända för deras rollpersoners skull.
Jag återkommer nog senare när jag kommit på nåt mer.
En av mina starkaste upplevelser i rollspel är tyvärr en tramsig skrattfest, men herre gud, vad vi skrattade.
Vi körde Ärans väg och två stycken, Krasp och hans tjej Sara hade inte spelat nånting tidigare. Med var också Jonsson, kallad Zeke för att han var 1)Hänsynslös i sin egoism 2)extremt hårig, redan vid unga år och några till. Zeke är dessutom kejsarkobolden som jag nämnt tidigare i ett annat inlägg.
Jag ville ju att Krasp och Sara skulle tycka det var kul så de fick coola rollpsersoner som jag anpassat just till dom. Krasp var någon krigardvärg, inget viktigt medan Sara var en svanmö, animist och prinsessa. Jag strök allt crap om svanmöer och klaustrofobi. Naturligtvis älskade Sara sin svanmö-magiker-prinsessa.
Zeke å andra sidan hade en slug nekromantiker som nog hade hängt med sen vi köpte Expert och han var ruskigt bra. Han var pragmatisk och sket i att det var älvfolk med i partyt och Sara hade ingen aning om att Zeke var "ond".
Sakta men säkert började ge hintar om att Zeke inte var snäll, att han gjorde förbjudna saker och Sara frågade naivt Zeke om hur det låg till men han bara skrattade överlägset och sa att han var så snäll, snäll så.
Då "råkade" Sara hitta en förtrollad dolk, och hon fick reda på att den kunde döda ondska. Sakta började jag manipulera henne och när Zeke skulle animera en massa kroppar som skulle bära hans skatter fick Sara panik och stötte dolken i Zeke's karaktär som helt enkelt dog.
Jag berättade målande vad som hände medan Zeke skrek; NEEEEEEEEEEEEEEJ! VAD HAAAAAR DU GJOOOOOOOOOORT!
Nu kickade hans livförsäkring in: en ring med animera dödsriddare som utlöstes när han dog.
Jag beskrev målande vad som hände när de magiska energierna virvlade runt i rummet och Zekes trollkarl reste sig med en röd, mycket ond, glöd i blicken.
Sara skruvade på sig och sa; Eeeeh, ojdå...
Hur det var så drog han snabbt därifrån och tog sig till andra sidan Maktens Portar och slog sig ner i en stad där han tog in på ett värdshus. Väl där skulle han göra en mäktig ritual, kommer inte ihåg var det var men han fumlade. Sen slog han Vansinne på fummeltabellen.
Jag tog tillfället i akt och berättade länge och väl om hur den odöda dödsriddarmagikern drog runt i staden och animerade flugor, skapade banemän, skrämde slag på män kvinnor och barn, blev sötsugen och rånade en godisaffär, rev fängelset för han tyckte synd om fångarna och hur mycket galna saker som helst. Den här dödsriddaren var som en ångvält, han hade blivit så sjukt mäktig! Vi skrattade så vi höll på att dö!
Efter hans vansinnesdagar var staden i ruiner. Arg som ett bi och med gnisslande tänder bestämde sig Zeke för att göra samma ritual igen trots att han var i ganska uselt skick efter sina eskapader.
Han fumlar igen!
Och slår vansinne igen!
Här vill jag minnas att gränsen gick, vi skrattade så vi tjöt och åkte och köpte pizza eller nåt.
Nåja, det var naturligtvis roligare när man upplevde det.
Det var en speciell upplevelse. Vi spelade hemma hos Sara, vars pappa var värsta advokaten och de hade nåt slags atrium som var som en djungel där vi satt och spelade.Det var en härlig stämning och kanske var det här då jag kom till insikt att det viktigaste inte är att spela ett rollspel enligt boken utan att ha roligt.
At man får göra vad farao man vill som SL, bara alla har det bra.
Vi spelar för närvarande en komplicerad nutida skräckkampanj, alldeles för invecklad för att kunna förklaras här. Men en av spelarrollerna är den unga miljardärskan och magikern Elena Silver. Genom diverse komplikationer hamnade vi i Nordkorea, där vi fick besök av en infernalisk emissarie. Under hans samtal med frökan Silver, drog jag (och därmed min spelarroll varpantern friherre Birger Silversparre) en slutsats: "Frikkin shit, fröken Silver är Antikrist."
När Durbak Andebesvärjaren, en stridsschaman från Vargstammarna i norr, och den namnlösa kvinnan (vars namn stulits av den själaslukande demonen Sitaxis som hade besatt henne) stal tillbaka solen från gudarna.
När en av glasfolkets generaler, Alexej, mördar den galne kejsaren inför hela hovet:
En kaskad av glasfragment för små för att det ska höras när de slår i golvet sköljer över rummet i slow-motion. Kejsarens nu tomma rustning och hans krona faller handlöst till marken och kvar står Alexej med ultraljudsgeneratorn i ena näven. Församlingen är fortfarande stum när Annas, rustmålaren, med sitt delikata handlag lyfter generalens hjälm från hans huvud. Säkert och lugnt kröner sig så Alexej med kronan: ”Sätt kurs mot hemmahamn.”
Min häftigaste upplevelse var ett genialt äventyr i Kult. Min rollperson som var mycket mäktig och mörkrets barn vaknade upp med en fet minneslucka och en lapp där det stod något i stil med "Du var underbar, möt mig på stället X ikväll klockan 20.00".
Efter han träffat rollperson nummer två så uppmärksammar de att de är förföljda och söker sig hem till någon lägenhet. Plötsligt hör de någon som glappar i handtaget och de avfyrar två långa salvor mot dörren utan att kontrollera vem som var där. Resultatet blir att de hänsynslöst mejat ned grantanten och det går inte städa upp i röran.
De drar in liket i lägenheten då dörren slås upp igen av en beväpnad man i kostym. Eldstrid påbörjas och mannen faller ned. För att vara säker på att han är oskadliggjord använde jag närstridstekniken tigertass på huvudet så att han bröt nacken. Efter äventyret fick vi veta att detta var rollperson nummer 3 som inte alls förföljde oss utan hade undersökt oljuden eldtrid 1 medfört.
Allt eskalerade då swatstyrkor omringade huset och jag blev däckad av en gasgranat. Väl i polishuset började konstiga saker hända vilket tillslut led oss till äventyrets "grand finalé". Spelare 3 fick en ny person som självklart var agent och torterade oss rejält innan de underliga sakerna på polisstationen började inträffa och vi motvilligt började samarbeta.
Har säkert varit med om flera saker men detta var det häftigaste jag kom på.
Hmm Ripperdocs Bladerunner N3 intensivkampanj innehöll många fina scener och en sjukt bra story, med nanovirus intriger och robotar.
Speciellt en scen när en rollpersonen befinner sig uppe på en skyskrapa och blickar ut över snön som faller ner över en öde miljonstad som fallit offer för nanoviruset. Sjukt bra!
Ett fritagningsförsök utav en Sjörövar kapten i 7th Sea kommer också till minnes. Med fylla, mutor i form av rom, avledningsmanövrar och total katastrof. Men ut kom han!
Rollspelshistoriens mest episka död: Klassiskt Drakar och Demoner. Ärkeskurken sparkar röv på rollpersonerna. En överlever och försöker desperat fly och landar i ett rum som antagligen är något slags laboratorium. Viss om att ärkeskurken säkert lämnat en helande dryck någonstans knuffar han omkull en flaska ovanpå ett skåp (båda hans armar har blivit avhuggna) och slickar i sig innehållet. Känner ingenting. Tar nästa. Det svider i halsen och magen vrider sig - han måste fått i sig gift. Han trillar ihop på marken men får göra ett dödsryck - han sparkar på hyllan och fångar en sista flaska i munnen och suger girigt i sig innehållet.
Innan hans ögon sluts för alltid känner han sig väldigt lätt, och börjar sväva... Så när ärkeskurken kommer in i sitt labb är där en jävla röra, och mitt i rummet leviterar en lemlästad, död kropp och diverse stora bollar med blod...
Re: Vad är det coolaste du varit med om i ett även
Jag är rätt nöjd med en ruinstad som rollpersonerna fick söka igenom på jakt efter det de letade efter.
Staden var byggd av någon sorts högkulturalver med evigt liv. Alla byggnaderna var sexkantiga, så att de kunde spara byggmaterial genom att låta väggarna gå i varandra och maximera boyta i förhållande till väggmängd (fick idén från hur bina bygger sina vaxkakor).
Staden bestod alltså av sexkantiga höga torn av olika höjd. Mellan de högsta tornen gick det här och var broar (för att alverna skulle slippa ta omvägen över markplan för att hälsa på varandra). Det var bra för rollpersonerna, för staden var nämligen översvämmad när de kom. Det var också pga översvämningen som alverna lämnat staden, plus att de med sitt eviga tidsperspektiv kunde tänka sig att bygga en ny stad någon annanstans, nu när de bott på samma plats ett tag.
Längst upp i det högsta tornet fanns ett stort tjockt kopparrör med en välvd glasskiva i ena änden. Rollpersonerna hittade en trasig glasskiva som gick att peta in i den andra änden. Då kunde de se ända till drakberget om de tittade genom röret.
Några av tornen var också bebodda av logripar, som var en korsning mellan lodjur och stor fiskgjuse, alltså en mer skandinavisk variant av gripen.
Säkert har en massa andra kommit på ungefär samma grejer, men jag tyckte det var lite originellt när jag kom på det. Spelarna var rätt nöjda också (utom han som åkte på däng när han försökte plundra logriparnas bo förstås).
Re: Vad är det coolaste du varit med om i ett även
Rent spontant så var det under ett DoD91-äventyr för många herrans år sedan. Vi var av någon anledning (minns inte) uppe på ett hustak och plötsligt ställdes vi mot en big f*cking best som svingade tvåhandsyxa. Någon lejd lakej av repilaktigt utseende. Stor och stark som satan. Den skrämde slag på oss. Tror den hade med handlingen att göra. Vi var påväg någonstans... Hur var det nu? ...försökte ta oss in på en bakgård eller något för att snoka reda på en grej. Något ganska viktigt, eftersom den försökte stoppa oss.
Jag som var tjuv lät direkt de andra sköta striden. De slogs och de slogs. Slutligen satte en av oss RP en pil i skallen på besten. Sådär, ja, nu var den död. Vi börjar smyga iväg över taket igen. Då, pang bom, den flyger på fötter igen. Återigen angriper den, hårt och skoningslöst, dessutom med en pil utstickande ur pannan. Det börjar gå illa för oss, RP:na blir allt mer skadade. Vad gör jag då, tjuven i bakgrunden? Jo, jag binder änden av repet på änterhaken kring skorstensröret och tar en vild chansning och kastar haken mot besten.
Världens turslag! En hakar in sig i ryggen på den. Då den står där, kroknad, vrålande av smärta springer jag fram och sparkar den över takkanten. Den faller, den faller. Ding! Linan spänns och simsalabim, så slet jag ryggraden ur den med min änterhake.
... Ett drag jag faktiskt återanvänt några år senare. Dock sparkade jag inte fienden över en takkant då, men det är ändå nog så svårt att slåss med en änterhake inkilad mellan revbenen.
Rollspelshistoriens mest episka död: Klassiskt Drakar och Demoner. Ärkeskurken sparkar röv på rollpersonerna. En överlever och försöker desperat fly och landar i ett rum som antagligen är något slags laboratorium. Viss om att ärkeskurken säkert lämnat en helande dryck någonstans knuffar han omkull en flaska ovanpå ett skåp (båda hans armar har blivit avhuggna) och slickar i sig innehållet. Känner ingenting. Tar nästa. Det svider i halsen och magen vrider sig - han måste fått i sig gift. Han trillar ihop på marken men får göra ett dödsryck - han sparkar på hyllan och fångar en sista flaska i munnen och suger girigt i sig innehållet.
Innan hans ögon sluts för alltid känner han sig väldigt lätt, och börjar sväva... Så när ärkeskurken kommer in i sitt labb är där en jävla röra, och mitt i rummet leviterar en lemlästad, död kropp och diverse stora bollar med blod...
Best. Death. Ever.
Mina egna saker är sådant jag bara drar av just nu.
Marsklandet. Striden mot draken. DoD -91. Fy helvete, alltså.
Den store dvärgen med yxan hade på sig ett alligatorskinnbälte med x4 Sty i 6 rundor på sig, samt att han druckit en dryck som gav honom x2 Sty.
Han slängde sig ner och dunkade yxan i skallen på draken,
med en äckligt hög skadebonus.
Det var kul! =D
En annan cool grej var när vi kom fram till en bro över en ravin, som egentligen bara var ett enormt svärd med eggen uppåt.
Hur tog man sig över?
Jo, man använde ett rep som hävstång för att vrida svärdet rätt
Rollspelshistoriens mest episka död: Klassiskt Drakar och Demoner. Ärkeskurken sparkar röv på rollpersonerna. En överlever och försöker desperat fly och landar i ett rum som antagligen är något slags laboratorium.
Vi spelar Nobilis. I Nobilis så finns mäktiga Imperatorer: Änglar, Fallna Änglar, De Sanna Gudarna, Ljusfurstar, etc. Dessa är personifieringen av några aspekter av verkligheten. De skapar sig ett magiskt Rike de sjunka i dvala i medans de håller De Bleka Ryttarna borta från att förinta vår värld, en aspekt åt gången. De väljer ut människor eller andra varelser att upphöja med skärvor av sin själ, skapar Ädlingar, väktare och mäktiga halvgudar av någon av de verklighetsaspekter de personifierar. En familj av sådana här ädlingar är rollpersonerna.
Vi har Klaus, ädling över Folktro och kung över Lunas Rike. Han kan manipulera Riket med en tanke.
Han är gift med ädlingen av Fåglar, Fumiko.
Vi har Adriaan, ädling över Geometri och Fysik, och något av en manipulatör.
Vi har Xerxes, ädling över Metall och en svekfull Midgårdsorm.
Nu kommer bakgrunden, men om ni vill så kan ni hoppa över det och komma direkt till den Awesome Explosionen!
En av rollpersonerna, Xerxes, en Midgårdsorm och upphöjd till ädlingen av Metall av Imperatorn Luna söks i hemlighet upp av en Imperator, Drottning Natt. Drottning Natt är bitter över att Luna, stal platsen på himlavalvet som hon hade reserverat till sin son, och vill att Xerxes ska spionera på Luna, i utbyte kommmer Drottningen avslöja lite hemligheter om Luna. För att besegla dealen så erbjuder hon sin dotter, Maras (Ädlingen av Mardrömmar, konstfärdigt spelade av Genesis) hand i äktenskap.
Mara är ganska uttråkad när hon följer med Xerxes till Lunas Rike, där de möter upp med de andra rollpersonerna: Klaus, ädling av Folktro och Adriaan, ädling av Geometri och Fysik. Hon får kontakt med Klaus dock, och de smiter tillsammans ut genom drömvärlden och skapar en kollektiv mardröm/folktro om att internet är skrämmande.
Det slutar med att de sitter och pratar på en bar i en stackars killes mardröm (Han drömmer att han kör stand-up naken inför en massa monster i en bar) och Mara, i ett spontant ögonblick, försöker stjäla en kyss av Klaus, som avvisar henne, då han är gift med ädlingen av Fåglar.
När de väl kommer tillbaka så anar Xerxes att något är fel - Både Klaus och Mara uppträder ganska stelt kring varandra. Han går (krälar?) åt sidan med sin andra bror Adriaan. Xerxes, som bara vet hur människor fungerar genom att ha läst en massa böcker kommer till slutsatsen - De måste haft SEX! Det är sånt människor gör när de är ensamma. Genom någon pervers logik så hävdar han att det är hans plikt att stärka sin bror Klaus genom att pervertera kärleken mellan honom och hans hustru. (Genom att göra det här skulle han också kunna suga enorma mängder kraft ur Klaus hustrus besvikelse, men det lägger han fram som en bisak. Klaus kommer växa av det här, han kommer tacka Xerxes, jojomän!
Adriaan svarar genom att påminna Xerxes om hans egna lilla by i Riket... Och vad som skulle hända om Klaus, konung i det här riket, skulle kunna göra med den om han blev oförrättad. Xerxes ser lite handfallen ut när det är uppenbart att ingen tror på hans perversa logik, men utbrister efter en sekund "Äh! Jag tänkar göra det iallafall!"
Han söker upp Fumiko och "avslöjar" att Klaus och Mara älskade med varandra bakom Fumikos rygg, och hör och häpna, Mara dyker upp och bekräftar Xerxes historia, hon vägrar bli avvisad av Klaus och vill hämnas. Så hon ger ett blixtrande farväl till Klaus och utför nässelriten på honom!
Så, Klaus blir sviken av sin bror Xerxes och Mardrömmarnas Ädling ljuger Klaus hustru, Fumiko, rakt upp i ansiktet. Fumiko tror nu att hennes man, Klaus, har varit otrogen. Hon klarar inte att tappa ansiktet, utan stormar ut, vägrar låta sig röras av Klaus.
Xerxes skrattar girigt, och med Nässelriten så suger han åt sig Fumikos magiska kraft. Nässelriten är en rit man kan använda när man perverterar något som en annan ädling håller kärt, och att pervertera kärleken mellan Klaus och Fumiko innebär en synnerligen potent nässelrit.
Det är här det spricker för Klaus. Mellan Xerxes ondska och Adriaans slughet är Klaus den man kan lita på, den gode härskaren. Men nu börjar han vrålande förinta Riket omkring sig, spränga sönder byggnaden, krossa de invånare som kommer till honom för nåd.
Xerxes fattar att det är kört och sticker till den lilla by som han har fått härska över, för att försvara sina undersåtar...
...Nej, han väljer bara ut de fem som är värda att rädda och sticker med dom!
Klaus följer honom och utplånar byn, vilket låter honom göra nässelriten på Xerxes, vilket ger honom precis tillräckligt med kraft för ett Major Destruction-mirakel...
Han förintar hela riket. Som en blixt så sveper intigheten över landet och pulveriserar det till tom, svart rymd, och hela riket skulle försvunnit på ett ögonblick...
Om inte Luna själv hade stigit ner i sitt tempel i mitten av Riket när förödelsen når dit, och med ett ursinnigt kraftord stoppat förintelsen. Med ursinne brinnande ur ögonen så förvisar hon sina barn från Riket, som nu bara finns kvar till hälften, där kanten på verklighet nu slutar i ett oändligt mörker...
---
Det som var ballast med den här historien tycker jag var hur Klaus spelare, som inte brukar leva ut känslor i rollspel valde att låta Klaus UTPLÅNA sitt rike av vrede, och visa sig vara ganska jävla hänsynslös snarare än den mysfarbror jag trodde han var i processen.
Det här är Xerxes' spelares favoritsekvens också (tillsammans med en Werewolffight han kanske kan berätta om här) fast snarare eftersom hans plan klaffade och han fick så sjukt mycket magisk kraft, samtidigt som han följde helvetets sjuka moralkod.
En annan höjdare var när Xerxes försökte motivera sina handlingar inför Adriaan, och några riktigt bra grejer kom i svallvågorna efter den här händelsen också:
Direkt efteråt sa jag till Xerxes' spelare: "Men ditt ankare Helen (En viktig dödlig som Xerxes bryr sig mycket om), hennes son Kevin var ju här och studerade magi..."
Spelaren: "*Gasp*! Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!"
När ädlingarna släpps in i Riket igen av den blidkade Luna så hittar Klaus faktiskt Kevin, som har överlevt genom att trolla sig till fast mark. Klaus tar hand om Kevin med ett älskvärt leende. Nu har han ett medel för att hämnas på Xerxes...
En sak som är riktigt creepy är att Klaus håller värsta ubermensch-talet för Kevin med en faderlig röst, bland monumentalarkitektur dessutom. "Världen är sjuk, men vi ska rensa bort det..." och "Du är något bättre än andra människor, renare..." Man kan nästan höra stöveltrampen i bakgrunden. Och Klaus som var en sådan myskille!
Det var awesome, det var drama, closure och explosioner på samma gång.
Inspirerad av Zebulon så skulle jag vilja berätta om ett underbart flippat DoD-ögonblick, men detta var dock inte i vår ungdom, utan 3-4 år sedan...
Vi spelar Blodsband, ett riktigt ostigt äventyr till Chronopia. Spelarna har hittat en flicka vid namn Celina som de känner igen från efterlysningsaffischer i staden.
Jag, som SL: "Efterlysningen är utfäst av hennes far, Herr Caern. Du har hört talas om honom, det är en schysst rik kille som skänker stora summor pengar till Chronopias fattiga"
Feliath: (Utanför spelet) "Då måste han vara åtminstone hängiven tempelherre, för så är det alltid, är dom snälla så är det för att dölja hur onda dom är egentligen.."
SL (som Celina): "Snälla, skicka inte tillbaka mig till min far! Han är en egentligen hängiven mörkerpräst!"
Ja, det stod så i äventyret. Vi var tvugna att ta en lååååång paus för att Feliath och Dnalor skulle kunna fortsätta spela istället för att ligga på golvet och kvida av skratt.
Najs najs... Sådana där galenskaper som leder till skrattfest är inte så fel. Faktiskt mycket trevliga.
De har just förmåga att uppstå är nybörjare är med också. Jag älskar när det är nytt folk med, för de har inte blivit skadade av det typiska rollspelstänket redan, utan tar sig fram lite prövande och bjuder på underbara och lite annorlunda upplevelser. Kul att hon fick sådan panik där med dolken...
Har haft ett par riktigt roliga moment som vart riktigt kul mer än awsome ....
Vi spelade dod 91 för ett par år sedan och jag var en lönnmördare och vi hade blivit tillfångtagna av massa dvärgar i nått dvärgfäste kommer inte ihåg varför...
vi blir iaf inslängda i en fängelsehåla i väntan på att dvärgarnas kommendant skall komma och förhöra oss .. tillägas skall att det fanns ett gallerfönster i dörren och att spelledaren inte låtit dvärgarna ta ifrån oss våra vapen ....
Så jag frågar spelledaren om jag kan urskilja kommendanten bland dvärgarna som e påväg till cellen och det kan jag varpå jag säger bra då skjuter jag han och spelledaren säger det kan du inte och jag säger men jag vill försöka och han säger ok vilket resulterar i att jag baxar upp mitt armborst i gallerfönstret slår perfekt och har ihjäl dvärgkommendanten vilket resulterar i en mycket uppretad spelledare då det ikullkasta hela storyn
Sen hade vi en annan gång vi spela nått fantasylir och vi skulle hjälpa några dvärgar att skydda deras guldgruva mot raidande orcher och efter slutstriden inne i gruvan så står endast en dvärg och en i vår spelgrupp som överlevare ...
killen säger till sl jag kollar mig runt vad ser jag och sl beksriver han ser massa döda dvärgar och orcher och massa gruvvagnar fulla med guld och några åsnor som drar vagnarna och den överlevande dvärgen ....
killen - ok när dvärgen vänder ryggen till hugger jag han i ryggen och sen när han e död tar jag vagnarna fulla med guld och spänner för åsnorna och drar härifrån
har en annan gång vi spelar add 2:ed och en i spelgruppen har fallit i strid och vi måste ta honnom till en präst för att få honnom återupplivad och vi befann oss i en främmande kultur men en i gruppen kunnde lyckligtivs språket..
vi tar oss fram till ett tempel och talar med prästen vilken blir rosenrasande och slänger ut oss med lik och allt ...
vi fattade aldrig riktigt varför han blev så sur för att vi ville han skulle återuppväcka vår vän ...
några spelmöten senare visade det sig att killen som pratat med prästen hade sagt att när du e klar så vill barbaren suga av dig
Just en sådan grej som sl i Vildhjarta var detta, som jag sätter spoiler här:
När de var vid tjärnen & gäddan. Det var ett kul & minnsvärt ögonblick för min del iaf. Den ångesten & allt annat var kul
Annars så är det en annan situation i, när _hela_ gruppen gör epic-fail(alla fummlar grovt) på att leta rätt på mat.. De fick tag på bär, av den mindre bra sorten...
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
