Nekromanti Vad är det egentligen som drar?

[CapnZapp]

Men det finns ju annat i D&D som drar - det var världens största rollspel i alla sina tidigare upplagor och då fanns inte powers alls (utom möjligen för trollkunniga). Klasser och levels, stridssystemet och skillsystemet är väl de mest iögonfallande dragen, nu när alignment i praktiken försvunnit.

Från annan tråd väcktes frågan "vad är det egentligen som drar dig till D&D?".

Jag kan börja:

Huvudsakligen är det designerteamets mer eller mindre uttalade mål (sedan 3E iallafall) att skapa RP som sinsemellan är balanserade, som lockar mig. Alltså att få spela ett fantasyspel som förutom genrens alla lockelser, dessutom bjuder på en "men... min gubbe suger ju i alla äventyrets relevanta scener"-fri upplevelse.

Man skulle kunna tro att "jag lockas till D&D för att spelet är så stort och därför har så mycket äventyr och kampanjmaterial" men tyvärr: 99% av det som ges ut på den fronten är erbarmligt. Det finns många spel som är pyttesmå i jämförelse men som ändå lyckats kläcka ur sig fler bra moduler i absoluta mått mätt än D&D...

D&Ds ursprungliga signum (klasser, levlar, alignment, 3-18 värden, sex grundegenskaper, lättviktsskills, etc) är av relativt liten betydelse för mig. Det skulle väl vara levlar då som verkligen definierar spelet - resten är inga måsten, och många heliga kor (THAC0 ) har ju också slaktats under editionernas lopp.

 

[Arfert]

Jag tror du är nåt på spåren.

D&D passar folk som gillar att karaktärerna blir mäktiga på ett tydligt sätt. Det fokuserar på vad spelet handlar om (döda monster i nån slags labyrinter). Stridsfokuset (skills är ju en rätt sen grej för D&D. Man får känna sig häftig. Man kan få en massa coola prylar. Det är lätt att förstå sig på, även om reglerna understundom, genom historien, varit luddiga och/eller krångliga.

..det är ett av de få spelen som datorspels-generationen direkt förstår sig på. Eftersom datorspel lånat så mycket från D&D.

THAC0 var en konstig grej de lade till nånstans i mitten av D&Ds historia... Skönt att de slaktade det.

 

[krank]

Det som drar mig till D&D är egentligen bara 4e; det relativt renodlade spelighetsfokuset. Att de verkligen gått ifrån alla försök att låtsas som om spelet hade nåtslags simulationistiskt inlevelsefokus - andra spel gör och har gjort den delen bättre D&D4e fokuserar på det D&D gör bäst - skön monsterbashing i olika varianter av dungeons.

När jag sätter mig vid ett D&D-spelbord gör jag det som spelare (aldrig spelledare, huga) fokuserad på några sköna timmars flyttande av figurer i en grotta, liksom. Jag skulle kunna använda ordet "brädspel", men få skulle nog fatta att jag inte använder det för att påstå att D&D "inte är ett rollspel" eller något sådant larv, utan som en ren uppskattande fras.

Eller fuck it, D&D är som ett brädspel för mig, även om det såklart fortfarande är ett rollspel. Det är brädspelsdelen, striderna, de taktiska valen som lockar mig.

 

[Ymir]

Jag...vet inte, alls, utöver att spelgruppens hemmabygge-setting äger nåt ofantligt, då.

Jag antar att...att göra D&D rättvisa, och att göra kampanjen rättvisa i D&Ds system, tvingar mig att pröva nya grepp som SL, vilket gör att D&D-spelledandet hela tiden känns väldigt fräscht, utmanande och roligt, på något paradoxalt sätt. Mina Eon-kampanjer känns så ofta (trots att de eg. erbjuder långt mer i termer av djup ståry och djupa karaktärsporträtt, sånt jag normalt eftersträvar) gråtrista, slitna, och oengagerande i jämförelse.

Mitt tidigare försök att sl:a D&D var en klassisk Ymir-fantasy-gritty-såpa-sak, och det säger ju sig självt att systemet var helt bajs för det. Min 4th ed-kampanj (Megaspoiler: Mina spelare) är nåt D&D faktiskt -lämpar- sig för, but infinitely more awesome än något Wizards kunnat koka ihop, still.

En sak jag känner är intressant är att reglerna påverkar pacingen, så tillvida att jag vet ungefär vilka händelser som ska vara klimax på heroic och paragon tier, och efterhand får ett allt bättre grepp om ungefär hur mycket som kommer hinnas med innan vi når dit.

Sedan finns det ju självfallet massor av balla monster att välja och vraka på och koka ihop nytt, bra, fluff kring. Att bygga encounters och lära sig att använda monstren man valt effektivt i dem är...jätte, jätte, jättekul.

Så visst uppskattar jag speligheten, men föga förvånande tycker jag ändå de narrativa dimensionerna är mycket, mycket roligare - vad leder fram till encountret, vad är monsterna för något, vad handlar allting om? Kan jag göra en awesome Ymir-kampanj med allt som hör till, men ge den premisser, struktur och pacing så att den funkar i, passar, är, D&D?

Det verkar onekligen så.

Min D&D-kampanj är ojämförligt den av mina kampanjer jag är mest taggad på, i nuläget, även om jag fortfarande inte riktigt lyckas fatta varför. Som spelare, däremot, spelar jag egentligen mycket hellre andra grejer än D&D.

Något jag känner är helt ointressant är epic tier. Det kanske kan komma att ändras, eftersom jag fortfarande är i processen att upptäcka D&D, men jag känner väldigt starkt att jag inte vill spela den formen av högnivå-fantasy. Jag kan bara komma på en enda kampanjpremiss som hade fått mig taggad på epic tier, och den (mytologiskt röj i pseudo-Mesopotamien) hade ändå bergis varit koolare i andra regelsystem.

- Ymir, huvudvärk

 

[Pom]

(På sätt och vis har jag redan svarat, men det var på en lite annorlunda frågeställning, så jag kör ändå.)

Som DM gillar jag sådant som levels, klasser, alignment. Det blir lätt att med en siffra eller ett ord få en massa användbar information om en person. Sådant gör spelledandet smidigt.

Som spelare gillar jag leveltänket. Jag håller med om att man som D&D-spelare vill vara en mäktig hjälte. Jag håller också med om att balansen mellan olika karaktärer i sällskapet är viktig. D&D har för varje upplaga finslipat detta alltmer. Man behöver inte ägna tid åt att göra rätt val i karaktärsskapandet utifrån mäktighetssynpunkt, utan kan koncentrera sig på att göra en intressant person.

Jag är också svag för kampanjer som fortsätter och fortsätter och blir storslagnare och storslagnare, både som DM och som spelare. Man levlar vidare, utför större och större bragder.